Men vad är det karln säger!

Hur skall fenomenet förstås, ringas in? Det är ju inte fråga om direkta osanningar, "fake news" säger man nuförtiden, och som fick härdade journalister att mitt under en presskonferens i Vita huset spontant utbrista: - Men ni sitter ju och hittar på, mr President! 

Bekymrade inte forne B-skådespelaren Ronald Reagan det minsta: - Mina väljare vet vart jag vill komma.

På en högskola norrut hade jag en rektor som uttryckte sig fullkomligt obegripligt. Kastade in ett och annat modeord eller en anglicism att krydda soppan med. En kollega spelade en gång under ett personalmöte i smyg in svadan och transkriberade den ordagrant rakt av.

Det var i skrift ännu mer obegripligt, omöjligt att bringa någon som helst reda i ordmassan. Jag tänkte tyst: är det, efter att ha gått managementkurs, en "modern" ledningsstrategi han tillämpar? Vi underställda skall sväva i ovisshet om vad han planerar.

På en högskola söderut fanns under samma tak som undertecknad en forskningssekreterare  som lät  likadan som rektorn. Drapa på drapa utstöttes som i bokstavlig mening var komplett obegriplig. Det enda vi kunde göra var att hjälplöst skaka på huvudet åt den verbala gröten.

I SVT 26 november hör jag Johan Pehrson intervjuas efter att officiellt ha valts till ny partiordförande. Partiet är splittrat i synen på samarbetet med SD. Inte blev det bättre efter Pehrsons hätska utfall mot SD inför partikamrater i Sandviken. 

Vad tycker han egentligen? Att vara liberal är att vara kluven, som företrädaren på partiledarposten, Gunnar Helén, sa?

Jag lyssnar med spetsade öron till vad han säger i intervjun, försöker verkligen begripa. Men det är omöjligt. Jag kommer genast att tänka på de ovan anförda exemplen på - ja, vad?

Vad de tre personerna har gemensamt är att de, medvetet må jag antaga, uttrycker sig på ett sådant sätt att det inte går att nagla fast dem vid någon ståndpunkt. 

De glider undan, gömmer sig bakom ordkaskaderna, gör det svårt att förhålla sig för den som lyssnar. Mumbojumbo? Bludder? Pladder? Nja. Värre än så, min misstanke. 

Pehrson strävar inte efter att vara tydlig. Beträffande SD säger han en sak, sedan en annan. Strävar inte efter att kommunicera så att ett samtal kan uppstå. Jag finner inga klara argument att bemöta, det är hit och dit - som att brottas med en inoljad. 

Och en sådan samtalssaboterare är inte bara partiledare, han är statsråd. Med skolan som hjärtefråga.

Samtidigt som jag skriver detta får jag veta - känns som ett tecken mot bakgrund av de icke-kommunicerande - att Hans Magnus Enzensberger, vän med Lars Gustafsson och en av mina husgudar, är död. Han som efter nazismens antiintellektuella mörker spred stilistiskt ljus. 

En bärare av den kommunikativa redlighet som var landsmannen Jürgen Habermas ideal, enligt honom en demokratins grundsten. Förvisso inte genomsyrande den verbala praktik Pehrson och andra utövar.

Bild: (c) Deposit.Photos