"Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig"

Första gången jag hörde talas om den fruktansvärda, obotliga sjukdomen ALS var när folkkära SVT-journalisten Ulla-Carin Lindquist drabbats. Utan skygglappar öppet framträdde och berättade. Det gjordes ett tv-program. 

Otäckt i bild bevittna hur långt sjukdomsförloppet framskridit. Hon hade mycket svårt att andas. Modigt av henne att göra programmet.

Min mammas kusin R befann sig i ett tidigt stadium av ALS när han avled. Därigenom slapp han plågas av fortskridande nedbrytning. Sjukdomen är progressiv till sin karaktär. Kan inte stoppas.

Det gjorde ont att läsa Patti Smith i boken Apans år om hur djupt avhållne vännen, skådespelaren och dramatikern, min store favorit Sam Shepard insjuknat i ALS. Hur det begränsade honom, beskar hans rörelsemönster, dämpade hans liv. 

Gitarren måste stå orörd, utan att han spelade på den. Han älskade att rida och hålla på med sina hästar. Inte längre att tänka på.  

Och nu Börje Salming. Jag har sett honom på isen i den rätta dressen. Fenomenal. Jag tänker: hur vältränad man än är så skyddar det inte mot dödsbringande sjukdom. Som med min far och min syster. Närmast frisksportare, tyckte om att motionera och röra på sig. 

Friluftsmänniskor. Men inte stängde det cancern ute. Båda togs efter ett allt värre kroppsligt förfall med sviktande organ. Min far innan han hunnit fylla sjuttio. Salming blev sjuttioett.

Börjes bror Stig coolt flinande, som när det begav sig ende blågule som vågade stå upp mot fulspelande kanadicker, vid frågan från murvel när samma motståndare lovat ge sig på sturske fajtern nästa match, om han inte var rädd: "Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig."

Tuffing. Som brorsan. Bröderna kunde ryka ihop under träning. Grabbar från Lappmarken sätter sig ingen på. Förutom döden. Vinner varje gång. 

Foto: (c) Aftonbladet