Starka kvinnor i Ceausescus stat

 

Recensionen i Svenskan, https://www.svd.se/mungiu-vajer-inte-for-nagot, hittar jag först efter att jag sett den hyllade filmen, utspelandes sig i ett realkommunistiskt grått och dystert Rumänien 1987, när Nicolae Ceausescu inte hade lång tid kvar vid den totalitära makten. 

Regissören Cristian Mungiu (född 1968) framkallar skickligt en grönblek, vansinnigt trist miljö som kunde vara signerad kollegan Roy Andersson när han är i sitt esse. 

Jag utgår ifrån, exakt såsom det framställs i filmen, att så var den kommunistiska vardagsmiljön, ända ned i minsta detalj förkvävande och nedpressande. Cigaretter och toalettsaker måste införskaffas på svarta börsen. Ständig övervakning av medborgarna. 

Att döma av statschefen Ceausescus handfallna reaktion, under ett balkongtal inför folkmassor som snabbt som ögat måste avbrytas när protesterande talkörer startar från det folk han inbillade sig var kuvat, föreföll det som att han intet ont anat. 

Kanske omsluten av den psykotiska bubbla som alla diktatorer i sin grandiositet och omnipotens kliver in i. 

Möjligt att Securitate, den fruktade säkerhetstjänsten, omsorgsfullt såg till så att han hölls ovetande, kunde dväljas i en offentlig lögn.* Samma spekulation kan tlllämpas på Honecker, en annan kommunistisk höjdare, verkade även han yrvaken hösten 1989 när det var ute med honom och hans anhang.

Ett kejserligt palats hann den narcissistiskt förblindade Ceausescu uppföra i Bukarest, innan föreställningen var över. Monstruöst påkostat, i ett av Europas fattigaste länder med en svältande befolkning. Det står fortfarande prålande kvar i guld och marmor. 

Jag blir nyfiken på vad som hände med unga, vakna kvinnor som de två huvudpersonerna i filmen, när förtrycket äntligen var över, intelligenta och reflekterande. Jag vet, skam att säga, för lite om det postkommunistiska Rumänien. 

Nobelpristagaren Herta Müller, tysk-rumänska, har jag läst. Efter inträdandet i exilen i Tyskland fortsatte Securitate att trakassera henne, kunde dyka upp vid offentliga framträdanden och störa. 

På motsvarande sätt trakasserade Stasi DDR-författaren, den systemkritiske Jürgen Fuchs efter att Västtyskland köpt honom fri och han slagit sig ned i Västberlin.

Hans hälsa nedbruten** av inlåsningen i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin, jag har sett hans cell under en flera timmar lång guidad rundvandring. 

Fängelset förekommer i filmen De andras liv, en klaustrofobisk inrättning, cellfönster utrustade med tjockt glas som hindrade fången från att se ut. Tidsbegrepp och datum skulle upplösas, fången desorienteras, utdragen psykisk tortyr.

Müller stötte oväntat ihop, ansikte mot ansikte, med en av sina plågoandar när hon besökte Bukarest efter regimens fall. Han vände tvärt på klacken, la benen på ryggen och sprang fegt sin väg. 

Passa på när pandemi råder och home office är påbjudet: se filmen gratis hos det utmärkta Cineasterna! Den förtjänar alla priser den mottagit. 

* Kan inte låta bli att tänka Löfven, demokratiskt vald förvisso, och hans upprepande av att vi kan känna oss trygga i "det starka samhället", samtidigt som alla vi andra upplever det samhälleliga förfallet med växande otrygghet.

** Det har ryktats om att den cancer Fuchs utvecklade och som dödade honom, blott 49 år gammal, kunde kopplas till bestrålning i fängelset.

Fotnot. Efter att ha sett filmupptagningen från det brutala avrättandet av Nicolae och Elena Ceausescu, strax efter att de störtats, inspirerades jag till en essä. "Ceausescus öga: Funderingar om skuld och längtan efter samvetets död." I tidskriften Montage Kulturanalys nr. 22-23

Bortom räddning

Per Landin skrev en bok om "landet som försvann", DDR. Det kunde ju förefalla som om ett gigantiskt slukhål en dag öppnade sig i den östtyska marken, och ned i detsamma gled snabbt det realsocialistiska systemet med politbyrå, Stasi, illa klingande retorik och hela molevitten. 

Och det var med ens som om det aldrig existerat, det "konstgjorda" landet på andra sidan den hårt bevakade Muren - som officiellt gick under beteckningen "den antifascistiska skyddsvallen".  

Så var det naturligtvis inte - ostalgin frodas i de "nya förbundsstaterna efter att människor i väsentliga avseenden fått det sämre än under DDR-tiden - men kunde ytligt uppfattas så.  Merkel besöker inte gärna dessa delstater, hatad av många besvikna och rädd om sitt skinn. 

I den tyska filmen De andras liv från en tidigare DDR-höjdare, stormagad politruk, som övervakat och avlyssnat inte bara systemkritiska konstnärer, till en regissör när de råkar sammanstöta under en teaterföreställning: - Ni kanske ändå saknar vår lilla republik? 

En magstark undran från en övervintrare - många sådana efter DDR:s upphörande. Liksom efter Tredje Rikets sammanbrott våren 1945. Plågoandar har nio liv. 

Inte tror jag att ett stort slukhål har öppnat sig i vårt land och det Sverige som var bara försvann putz weg. Jag pratade häromdagen med vännen Anders om de små stegens tyranni, med anledning av restriktioner i samband med coronan. 

Jag kan få för mig att det pågår ett gigantiskt lydnadsexperiment som människorna i detta land utsatts för: hur långt kan vi (makten) driva folket innan det gör uppror? Efter det uteblivna upproret, alldenstund ett utmärkt pensionssystem förskingrades, behöver makten naturligtvis inte sova oroligt. 

Eller iscensätta lydnadsexperiment. Det behövs inte. Det förslavade folket hyser inga planer på att sluta dansa efter maktens felstämda pipa, inga tecken på det. 

Elof Luspa, en av strejkledarna i Malmfälten, brukade uppmana till att tänka dialektiskt. Inte hemfalla till ensidigt mörkerseende, försöka upptäcka antiteser. Men jag förmår inte. 

Känslan är förfärlig, förtärande: landet, mitt fosterland, har passerat the point of no return. Den vrede jag känt över det ökande förfallet de senaste åren, som av statsledningen tillåtits pågå, har ersatts av förtvivlan och nedstämdhet. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Skakar på huvudet åt de illusionsstyrda som fått för sig att de tänker rösta på SD nästa gång. Som om det skulle ändra något. Jag förblir, som den kritiker av parlamentarismen jag är, icke-röstande. 

Kan inte en säck med några miljoner sekiner ramla ned framför fötterna på mig, så jag kan illa fly? Även om jag inte är helt säker på vart. 

Postkodlotteriet, föreslår någon. Nä, då måste jag involvera andra. 

Bild: Skriftställaren i en gymnastiksal på ett nedlagt regemente. I väntan på Pfizer. Lika lydig han. 

Onödigt och efteråt

 - Jag vill gå en konstutbildning. Men mina föräldrar tjatar om att jag måste skaffa mig en riktig yrkesutbildning och ett jobb, sen på fritiden kan jag ägna mig åt det jag älskar, säger dom. Vad ska jag göra?

- Byt föräldrar!

Jubel utbröt i Vasaskolans traditionstyngda aula i Gefle när jag var där för att föreläsa och samtala med gymnasisterna. Replikerna ovan växlades mellan mig och en kvinnlig elev i sprakande lilafärgat hår. 

Hon var allvarligt bekymrad, hennes ansikte signalerade det, jag kände genast starkt med henne, min replik for ut helt spontant utan att jag hann bromsa in den.

När jag allt skoltröttare och allt mer skolkbenägen satt av - kikade ofta ut genom fönstret, mot ett okänt fjärran - tredje ring på gymnasiet i Sandviken, och skulle bestämma mig för vad göra sen, stod inte många alternativ till buds. 

Gå ner i Verket som morfar, farsan och många fler manliga släktingar, inordna mig i ett långt led? Söka plats på Kontoret, bli tjänstemannaslav? Inget av dessa två livsval lockade, nä - fy satan och hans disciplar, en fälla öppnade sig. 

Så det blev, om än efter vånda för jag visste inte vad det innebar, universitetet i Upsala, till mina föräldrars heder skall sägas att de inte propsade på att jag skulle börja jobba, tvärtom. 

Båda i sin ungdom studiebegåvade, försedda med läshuvud som man sa förr, men inte en chans att de skulle få studera, det skulle bidras till försörjningen. Så snart som möjligt. 

Nu kunde jag åtminstone till en del kompensera för det som inte blev, förväntningarna på mig var sannolikt stora. 

När jag regelbundet har kontakt med jämnåriga manliga kompisar, även min broder Hasse, hamnar vi alltid i det förflutna. Och outtalad, ibland uttalad, den existentiella ödesfrågan, vemodigt förpackad, det hörs nästan elegisk barockmusik i bakgrunden: Vad gjorde vi av våra liv? 

Följt av: Borde det ha levts annorlunda? Så dags väcka den frågan, viskar en inre, elak röst. Det för sent, grabben, på tok för sent. Och jag minns Tolstoj, för det var väl han, som mycket sent i livet bröt upp, klev ombord på ett tåg, färdades en station, sen dog knall och fall.

Två ord, kanske bättre säga fenomen, fascinerar mig och har etablerat sig som tankefigurer: onödigt och efteråt. Så mycket är egentligen onödigt, borde aldrig ha skett. Och alltid blir det ett efteråt, det väntar på oss, ingen chans att runda det. 

Jag kan i Berlin stå utanför institutionen på Fabeckstraße i Dahlem där jag för många år sen var gästprofessor och tänka: nu är det efteråt. 

Eller utanför den från studentrevolten legendariska aulan i Henry-Ford-Bau på Freie Universitäts campus: det var då, nu är det efteråt. Herbert Marcuse? Rudi Dutschke? Bland skuggorna, mannen, skuggorna. 

Inte kan klockan vridas tillbaka. En fullkomligt överflödig kommentar, jag vet. Jag hemfaller alltför ofta till dylika, ett behov av att vara vuxen och efterklok, eller trösta mig själv att tiden flytt?

Så mycket som smyger sig in mellan då och efteråt. Inte bara en massa år, snabbt förbiilande. Det märker jag när vi förtroligt pratar om hur det var. Gemensamma minnen eller snarlika? Det beror på. 

Kanske mer en gemensam känsla. Mot livets slut, nära att jag skrev, ett onödigt (!) inflikande. Men så drar jag mig till minnes vad Knut Lindelöf alldeles nyligen skrev: Livet har verkligen en mening ända till slutet. Klart det måste vara så. Vad annars?

Fotnot. På bilden omslaget till den bok som kanske borde bli min sista. En ohöljd hyllning till livet, livsögonblicken. Intet mer att tillägga. 

Forbrydelsens Danmark

Sofie Gråbøl (bilden), flitigt förekommande i danska tv-serier och filmer, spelar i Forbrydelsen en inåtvänd kriminalpolis, socialt kantig och inte lätt att ha att göra med, föga lyssnande på någon annan. 

Personligheten - det torde klia i fingrarna på den som älskar att sätta diagnos  på alla uniciteter som avviker från den konforma flocken - känns lätt igen från Bron och The Tunnel. 

Ett nytt kvinnoideal i spåren av #metoo? Noli me tangere-kvinnan?

Utomordentligt professionell och kompetent är hon denna Sarah Lund, som Gråbøl heter i Forbrydelsen, ägnar 100 procent och mer därtill åt de brottsgåtor hon skall lösa, någon reglerad arbetstid existerar uppenbarligen icke, heller ingen arbetsvillkoren bevakande fackförening. 

Ett drama i ett för det mesta kvällsmörkt Köpenhamn, crime noir på danska, långt från allt vad hygge heter. 

Sunt skeptisk samma Lund, slår dövörat till, mot order från i tid och otid onödigt intervenerande chäfer i en lika onödig hierarki, beredd kliva över gränser, tumma på lagen för att nå resultat.

Ett övertygande porträtt av en självgående medarbetare, typ Gunvald Larsson i Beckfilmerna. Ställer stora krav på ledarskapet, för hur leder man professionella, självstyrande medarbetare? 

Man låter bli, underlättar bara för dem att göra sitt jobb. Stor frihet under eget ansvar, då blir det bäst. Men det ledarskapet saknas i Forbrydelsen, med enstaka undantag ageras det ledningsmässigt kontraproduktivt och överadministrativt. 

Det kontrolleras när man borde hålla fingrarna borta, omyndigförklarande kontroll som självändamål. 

Liksom i Borgen delges man i denna serie en bild av Danmark bortom all falsk, nationell självuppfattning, förmodligen är jag biased efter alla vistelser i landet, tycker mig känna den rödvita mentaliteten. Och hälsar då en bild sannare än vad nyheter i tv och debattböcker förmår förmedla: den osminkade bilden av vårt broderland. 

Den politiska klassen, med säte i Christiansborg, utgörs av en samling välekiperade strebrar, korrupta och självberikande. Deras medhjälpare inte ett dugg bättre, ett gäng skrupelfria fifflare, det valsas runt de skattefinansierade köttgrytorna, slåss om plats vid bordet. 

En minst sagt kostsam inrättning den parlamentariska apparaten - ineffektiv och trög. Kritiken av offentlig sektor, den typiskt danska kritiken, kunde inte vara tydligare. 

Och jag ser bilmekanikern Jens i byn Aalbæk i Nordjylland framför mig, medan han kliar sig i skägget: - Om jag skulle sköta min firma lika illa som dom där köpenhamnarna, då gick det åt skogen.

Inte för inte har begreppet den snackande klassen myntats i Danmark, det snackas och snackas men som vi säger i Sverige: för lite verkstad.

Danmark gav oss en av de främsta europeiska filosoferna: Søren Kierkegaard. Men inte är det ett tänkarnas land, stadigt står folket i den feta myllan, håller hårt i kosingen, perspektivet på tillvaron småborgerligt försnävat. 

Det viktiga, precis som i Borgen, för politikerna är att vårda relationerna med medierna, likadant som i Sverige. Folket? Äh! Valboskap att föra bakom ljuset och manipulera. Så länge det håller sig lugnt.

Centrum i världen är Köpenhamn och Sjælland. En nyckelreplik: - Han kom ända från Jylland. Utkantsdanmark i huvudstadsbons ögon, befolkat av efterblivna bonnrövar. 

Se Brottet som serien heter på svenska, hittas på C More! Tre säsonger, alla utlagda, bara att fylla popcorn-skålen, luta sig tillbaka och följa Sarah Lund i hennes nitiska polisarbete.

Att svika genom att vara rädd för att blanda sig i

I var anställd som institutionssekreterare, mycket duglig och lätt att samarbeta med. Det hände att hon kom med blåmärken på underarmarna till jobbet, och som hon försökte dölja med ordentligt neddragna ärmar. 

En dag blåmärken på halsen som om någon kopplat ett stryptag, skyldes nödtorftigt med scarf. 

Vi misstänkte förstås vad som hänt men ingen vågade ta bladet från munnen och fråga rakt på sak. I lämnades ilfred, kanske rättare sagt övergavs med sina blåmärken.

B tillhörde lektorerna på den ekonomiska institution jag var knuten till. Luktade alltid gott, men nog alltför starkt av rakvatten som om han vräkt på sig det. Kunde även lukta halstabletter. 

Så småningom började det urarta under offentliga framträdanden, hans agerande brast i samband med olika engagemang utanför högskolan. Uppgifter om urspårning nådde institutionsledningen, men inget hände. Förmodligen rädsla att ta tag i saken.

B skickades att föreläsa vid ett universitet i S:t Petersburg. Högskolan hade inlett ett utbyte med samma universitet. Detta ägde rum ett par år inpå 90-talet, förhållandena eländiga i Ryssland. Men sprit fanns, sannerligen ingen brist på billig vodka. 

Gästföreläsaren kom åter till Sverige. Inte långt efteråt läste jag hans dödsannons. Och en nekrolog skriven av en kollega, tillika avdelningschef, "prefekt" som det hette på den tiden, illa omtyckt för sin brist på ledarskapsförmåga. Vackra ordvändningar.

Angst essen Seele auf hette en av Fassbinders filmer, om ett "omöjligt" kärleksförhållande. Rädsla urholkar själen. Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp har citerat det, som använde jag det som ett slags mantra.

Dottern till en italiensk partisan under Mussolini återgav faderns ord när han försökte lugna en ung kamrat som förmedlade stark rädsla inför en vapenstrid med svartskjortorna: - Var inte rädd! Jag är rädd själv.

Tveksamt om det hjälpte. 

Kanske skall man inte prata om rädsla i exemplen ovan, utan om feghet, svenskars tigande feghet. Och att svika en medmänniska i nöd. Men man kan förstås alltid försöka lura sig själv att man handlat rätt. Alldenstund man inte gjorde någonting.

Hur hade vi arbetskamrater kunnat hjälpa den misshandlade kvinnan? Uppmanat henne att anmäla hustruplågaren? Skilja sig från honom? Vi umgicks inte med henne privat, visste inget om maken och deras äktenskap, kunde vi intala oss. 

Och vi vet ju i det andra exemplet, det kan stilla ett dåligt samvete: en alkoholist slutar bara dricka om han själv vill. Bara att släppa det. Meningslöst få Jeppe att ställa bort flaskan genom att uppmana honom till det. 

Men det är som om jag än idag, många år senare, kan känna doften av B:s rakvatten. Och se honom framför mig i korridorerna, leende och välklädd. Alltid mörkblå club blazer och slips, eller bländvit polotröja. En gentleman.

Föga karismatiska fotbollstränare och högskolerektorer

Svensk ledarskapsforskning, åtminstone som jag minns den från när jag under min aktiva tid som forskare och föreläsare botaniserade i densamma: inte mycket avhandlat om det karismatiska ledarskapet. 

Och detta nedtonande berättar väl något, kanske om förhärskande ledarskapsideal som styr vad forskarna söker efter och uppmärksammar.

Ett ledarskap som Fidel Castros, för att lämna ett tydliggörande exempel på ett karismatiskt sådant. Åskådliggjort i Oliver Stone’s okritiska men ändock klart sevärda dokumentär om den legendariske, mytomspunne revolutionshjälten på Kuba.* 

Starkast kanske sekvenserna när Kommendanten spontant möter öppet dyrkande kubaner, utan att det är propagandistiskt iscensatt. 

Själv är jag, bara att tillstå, djupt fascinerad av denna typ av ledarskap, men vars sämsta effekt kanske, och oundvikligen, är ett förminskande eller en infantilisering av följarna. Raka motsatsen till en någotsånär jämlik relation, det vill säga en relation mellan vuxna individer.** 

Ser framför mig svenska landslagstränare i fotboll, en föga karismatisk församling män.*** "Bakgrundsfarbrorn", som jag kallat honom, Lagerbäck. "Svennis", prydlig i kostym, retoriskt klen, påminner om en korrekt, torr banktjänsteman från Torsby. 

"Åby" Ericson, glad lax och bra på piano, men karismatisk - nej. Nuvarande Janne Andersson ger ett tillknäppt intryck, raukliknande, knarrgubbe. Liksom Åby härstammande från Peking.

Det typiskt svenska ledarskapet som de personifierar och givit ett ansikte, detta definitivt inte färgstarka gäng? Finns framstående forskare, en av dem Geert Hofstede**** som jämfört kulturella skillnader mellan länder, som hävdat det. 

Kollektivt och grupporienterat. Medbestämmande - på papperet men inte i praktiken bör tillfogas. Informellt och kompisliknande - maktförhållandena dolda. 

Lätt låta sig luras att det är mer demokratiskt än det i själva verket är. 

Min egen mångåriga erfarenhet av organisationer i vårt blågula land: chäfer som var konflikträdda, myglande och fegt agerande bakom ryggen på medarbetarna. Låtsades gärna vara polare med de senare. Utan "karaktär", skulle min mor ha sagt. 

Framkallande obehagskänslor vid närmare kontakt. 

Fyra rektorer hann jag med att uppleva under min högskoletid. Fifty-fifty, två män, två kvinnor. Inte utmärkte sig något kvinnligt ledarskap som i en positiv mening skilde sig från det manliga. Lika illa oavsett kön. 

Två av de fyra döda. Inte tala illa om de döda! Men ingen av dem alstrar några ljusa minnen. Klart missnöjd med båda. Liksom med kvinnorna. 

Gemensamt för samtliga: byråkrater, administratörer, förvaltare, bleka, lojala mot påbuden uppifrån. Ingen av dem förtjänar epitetet ledare. Men det är väl såna rektorer regeringen vill ha: osjälvständiga nickedockor. 

Torgny Segerstedt, rektor i Upsala, för långt borta från min vardagshorisont när jag var knuten till universitetet. Till skillnad från de fyra ovan.

* https://www.imdb.com/title/tt0342213/

** https://foretagsbladet.se/articles/view/det-maste-vara-tillatet-att-ta-ut-svangarna

*** Pia Sundhagens kvinnliga (?) ledarskap kan jag inte uttala mig om.
**** https://www.adlibris.com/se/bok/cultures-and-organizations-software-of-the-mind-third-edition-9780071664189

En sup är en för mycket

Jag har för mig att jag läste det hos Jan Myrdal, som uppskattade gott vin och gärna till varje middagsmål men kunde även under långa perioder inte förtära en enda droppe, och det är väl en känd gammal sanning: - Först tar mannen supen, sedan supen mannen. 

Min mamma visste det, hyste skräck ända sedan barndomen för "ful sockerdricka", varnade för att började man "festa" kunde det bara sluta illa. Och hon pekade på avskräckande exempel från Bruket, män som fått smak för festandet, sedan blankt struntade i omsorgen om hustru och barn. 

Kanske var det Cornelis som yttrade, men jag förblir osäker: - En sup är en för mycket, hundra  supar för litet. Däremot vet jag att trubaduren konstaterade: - Jag försökte dränka mina sorger, men dom kunde simma.

Jag minns som igår ett framträdande på legendariska Profeten i Upsala som efterhand spårade ur. Cornelis tillsammans med parhästen Fred Åkerström. Den förre uppenbart alltmer påstruken, Fred inte lika mycket. 

I kulisserna Cornelis dåvarande kvinna Bim, men hon lämnade utan att tacka för sig det glada sällskapet, förmodligen irriterat. 

Hävandet började redan under takkronorna i universitetets vördnadsbjudande aula inför en gles publik. - Ni som är här, ni är sanna visvänner, tro mig, berömde Cornelis, kanske för att övertyga sig själv innan han som öppningsnummer klämde i med Deirdres samba. 

På scenen anslöt sig Bernt Staf, strax dessförinnan slagit igenom med Familjelycka, vemodigt tänka att alla tre är borta, och när han skulle ta vid efter legendarerna: - Nu lämnar vi över scenen till Benjamin medan vi gamlingar går och får oss en öl.

Att läsa Cajsa-Stina Åkerströms osentimentala Du och jag, farsan blir en sorgesång från en dotter, själv mycket fin vissångerska och kompositör, som under många år bevittnade hur den älskade fadern allt snabbare rörde sig mot skuggornas kalla rike. 

De sista dagarna låg han död i lägenheten i Karlskrona, dit han flyttat för att komma nära sin dotter.

Mr Spirituosa presenterade sig tidigt i mitt liv, tredje klass i realskolan. När brukssamhället klämde åt alltmer och längtan bort, utan att veta mer exakt till vad, hade fötts. Alkoholen var fest och extas bortom grå, inrutad vardag. 

En grimas åt Verket med stämpelklockor och basar bakom taggtråd. Ett själsförtärande arbetsläger förklätt till fabrik.

Och sprit gick alltid att få tag på. I värsta fall ur farsans Standard Selection-flaska, förvarad i skafferiet, något han noterade och därför förfor som fadern i En handelsresandes död: drog ett streck på etiketten. 

Bara att fylla på med vatten för den uppmärksamme, ännu mer uppfinningsrike sonen. Nå, bara och bara. Misstänksamhet i faderns ögon när han studerade flaskan, förstuckna anklaganden. Morsan ryckte ut till den föga oskyldige sonens försvar: - Det skulle Lars aldrig göra!

För den som i likhet med Skriftställaren tidigt med avsky reagerade på inrutning och förutsägbarhet, ett vardagsliv bortkastat på trälande efter drömmars slocknande, var ruset ett billigt sätt att stämpla ut från denna vardag.

Men den gamla sanningen låg på lut: först tar mannen supen, sedan supen mannen. Det lycksaliggörande ruset slutar förr eller senare som för Frödings skalden Wennerbom: i djupaste sömn och med sänkt verklighetssinne. 

Dock, den som förnekar rusets positiva effekter, åtminstone inledningsvis, hycklar. Jag har provocerande påstått det förr: roligare vara full än nykter. 

Bild: svd.se

Dags för hundraårsfirande - den oförliknelige Joseph Beuys!

Jag har så smått börjat att se fram mot maj månad och en tur ned till Nässjö för att där på konsthallen, den sprakande kreativa Kalinka Ussing gör ett förtjänstfull insats som konstintendent i vad som förr kallades "mörka" Småland, föreläsa om Joseph Beuys. 

Det var ett bra tag sen, vad jag kan minnas, jag begick ett offentligt framträdande, och det kan inte bara bokföras på pandemins dystra konto.

I Sverige råder åldersdiskriminering så det stänker om det. Att tillhöra kategorin "mogen ungdom", som det hette förr i danskvällsannonser, är inget att stoltsera med. Ung och dum skall man vara, förlåt en grumpy, old (sic!) man - men ärlig.*

Allkonstnären, i maj hundra år sedan han föddes, själv skulle han ha föredragit titeln social konstnär,** Joseph Beuys hörde jag talas om för första gången på 70-talet i Upsala, men med min stela marxistiska, teoretiska hemmahörighet hade jag svårt för honom. 

Hur förhålla sig till denne egenartade, svårinringade och motsatsen till entydig konstnär? Ordet "flum" fanns inte på den tiden, hade det funnits kanske jag slarvigt nog och pinsamt okunnigt använt det om hans gärning. 

Denne kuf, ständigt i filthatt och herdeväst, som begick performances med djur, ta bara den när han skulle visa konst för en död hare och stegade runt i ett galleri med djurkroppen i sin famn, har man hört på maken? Eller när han låste in sig med en coyote i USA.

Men så blev det 90-tal, mitt samarbete med legendariske Gert Nilson, f-n vad han är saknad, på Bokförlaget Korpen hade inletts. Entusiastiskt, som alltid, diskuterade han med mig idén om att ge ut en serie böcker på temat Livskonst. 

Vem skulle väl bättre än Beuys, med sitt vidgade för att inte säga vidsynta konstbegrepp, kunna inleda en sådan serie? Jag erbjöd mig, fråga mig inte varför, att skriva en introduktion till en bok med texter och föredrag från Beuys samlade.

Änkan Eva sade emellertid blankt nej till att det skulle översättas och användas ord från den döde makens källa, han som inspirerande talat så mycket och i de mest skilda sammanhang om konstens fundamentala roll i samhället och för våra liv. 

Då, från Gert: - Kan inte du skriva en bok om honom?

Innan jag hann tänka efter och hålla in mina hästar, tackade jag ja till erbjudandet. Efter mycken möda, jag lovar, blev det en bok.*** Började om sommaren skriva på den nordjylländska landsbygden invid det aldrig stilla Vesterhavet, placerad i en skimrande trakt jag älskar. 

Jag har alltid haft svårt för att skriva på beställning. Men denna bok blev min mest lästa. Där ser man. 

Kanske pandemin sätter stopp för Nässjö****, synd för den inspirerande Beuys förtjänar att påminnas om. Jag brukar med referens till honom retoriskt utbrista: - Varför dö redan i livet?

Lev, utöva livskonst, var en livskonstnär! Essensen i det jag kommer att lyfta fram i min föreläsning, det kompromisslösa budskapet. 

Sista ordet till Beuys: Varje människa är en konstnär.  

* Om begreppet social konst: http://www.litteraturmagazinet.se/lasse-ekstrand/social-konst-nar-fabrikerna-tystnar* 

** I SVT häromkvällen upprörda studenter vid Malmö universitet som känner sig "kränkta", de stackarna efterlyser en universitetsmiljö som tycks mig ha förskolan som ideal. Tar mig för pannan, herregud vilka korkskallar! Läser sedan den kloke Syll: https://larspsyll.wordpress.com/2021/03/16/krankthetspladder-vid-malmo-universitet/

*** Varje människa en konstnär, Bokförlaget Korpen, tredje omarbetade upplagan 2015

**** Och så blev, får jag dessvärre veta i skrivande stund. Men en inställd Beuysföreläsning är ju också en Beuysföreläsning, för att travestera enslingen på Österlen. Kanske lägga ut på nätet, för att vara modern och pandemianpassad?

Jobba aldrig, Edvin!

Jag fortsätter att med största nöje följa Frank Hellers eskapader runt om i ett Europa som i flera avseenden inte längre finns. London passerar revy, ännu mer Monte Carlo med sitt casino och där han på allvar börjar ägna sig åt författarskap efter att kulan inte rullat hans väg.

Ödet ville nämligen annorlunda. Till glädje för oss, alla hans devota läsare. 

Denne Gunnar Serner, som det stod i prästbetyget, men som bytte namn när växelrytteriet ställde till det för honom.

Och han behövde, likt författarkollegan Almqvist, den senare dock av andra skäl, fort som attan fly landet. Jag vågar påstå att landsflykten, här har vi ödets ingripande i form av en leende Fru Fortuna, gjorde författare av filosofie doktorn Serner. 

Annars kanske han fastnat som lektor på landsortsuniversitetet, som han benämner det, i Lund (Strindberg muttrade detsamma om Upsala) och långsamt i den småskurna atmosfären sotdöden dött. Eller brutits ned som undervisningsskyldig lärare någonstans i Skåne. 

Igår, efter min första vaccinspruta mot den där coviden - innan någon begär replik vill jag bara tillägga att jag är medveten om alla implikationer, men fixar bara inte att sitta i regionsarrest länge till - dansade jag hemåt utmed en glittrande Gavleån. 

Livet lekte - igen. Berlin reste sig framför mina ögon, stadsdelen Dahlem med Freie Universität. Vågar börja tänka tanken att jag inom en snar framtid kan komma zurück till den stad jag älskar mest av alla. 

Ringde broder Hasse i Stockholm, en fri själ, för att berätta dels om vaccinationen, dels växla några ord om Heller som han väl känner till, fribytare emellan. 

Den förre betonade med eftertryck att det viktigaste av allt för honom var att undvika att skaffa sig ett vanligt arbete, med allt vad det kostar. Och det gäller att ligga i för att inte hamna i anställningsfällan. Hasse skrattade gott, igenkännande. 

Plötsligt minns jag somrar i Öregrund, på gatorna knallade den bekymmerslöse rospiggen Edvin, mer känd som "Blomman" efter en mycket kort och föga framgångsrik karriär som försäljare av pappersblommor, omkring med cigarrstump i mungipan, trakterandes dragspel för att dra ihop en och annan krona till bira.

En gång avslöjade han för mig att fadern, mycket medtagen på dödsbädden, vinkade Edvin till sig, lyckades med svag röst utstöta som arv och avskedsord till sonen: - Jobba aldrig, Edvin!

Heller, Hasse, Edvin. I detta arbetslinjens och trälandets landskap har vi förstås vår egen Kronblom, trynande på sitt sofflock. Löneslavarna till irritation, alla de som inte vågar bejaka det enda liv vi har - till skillnad från Frank Heller. 

Bild: jpsmedia.se

Vart tog överliggaren vägen?

I Frank Hellers tillbakablickar på den lyckliga tiden i Lund, i boken På detta tidens smala näs (1940), dyker han upp och hyllas som sig bör: den klassiske Överliggaren. I Sam Asks (1878-1937) legendariska och med trivselvikt utrustade gestalt, 135 kilo tung. (Bilden) 

Ingen fast bostad, kinesade hos kamrater eller där ett övernattande blev möjligt, om så krävdes en telefonbox. En professionell levnadskonstnär med kompromisslös smak för livets goda.

Utmärkande för den klassiske överliggaren vid universiteten i Lund och Upsala var stor bildning men ingen fullbordad examen. Raka motsatsen till armbågsvass karriärplanering och en instrumentell kunskapssyn. Begrepp som ”nytta”, "användbarhet" och "arbetsgivare" stoppade vid lärdomens tunga port.

I Upsala fanns Bokvicke, professorssonen Viktor Persson (1918-2000). Mannen som påstods i sin tentamensbok kunna stoltsera med ett anmärkningsvärt antal ettor (motsvarande dagens A-nivå), som det hette på den tiden, i diverse ämnen, men inte han heller någon examen. 

På Drottninggatan hans antikvariat Fenix. Till synes en salig blandning böcker, huller om buller, svajande högar likt lutande tornet i Pisa. Men frågade man efter en bok, visste han genast exakt var den fanns. 

Jag minns att jag vid ett tillfälle, när jag på institutionen med adress Villavägen i Upsala, inrymd i ett hus med anor och atmosfär, studerade litteraturhistoria (som det naturligtvis skall heta och inte litteraturvetenskap som det döptes om till) sporde om ett mindre känt verk av Tegnér. Inget problem, Vicke plockade bums fram dyrgripen från ett svårt belamrat hörn.

Han brukade heja högljutt och glatt på mig på Upsalas gator. Det smickrade mig, den blyge sandviksgrabben från Bruket med ett akademiskt mindervärdeskomplex i bagaget.

Han dök en afton upp i sal X på universitetet när befrielserörelsen Frelimo reste runt i Sverige för att samla stöd och pengar. Vid frågestunden, från Vicke: - Finns det björkar i Mocambique? De svarta stenansiktena visste inte om han drev med dem. Men det gjorde han förstås icke. 

En annan överliggare Nordan som en dag cyklade nedför Carolinabacken vid vars ände det låg ett konditori. Bromsarna tog inte, han for rakt in genom fönstret. Oroliga röster: - Men hur gick det? Nordan, artigt och oberört med benen intrasslade i cykeln: - Ursäkta, har ni färska wienerbröd?

Överliggarna, dessa original och fria själar med bekymmerslösheten som adelsmärke, utgjorde ett naturligt inslag i en levande universitetsmiljö som stack Palme och hans politruker i ögonen. 

Så det blev UKAS och PUKAS och allt vad påfunden hette som syftade till fasta studiegångar, och det på begränsad tid med stupstock utlagd. Inget liggande termin efter termin vid universitetet för att förkovra sig, odla den humanistiska anden och personligheten. 

Alla in - alla snabbt ut, stämplade med G som i Godkända. Löpande bandet som ideal, ingen tid för kritisk reflektion: korvstoppning och CSN-koppel, färdigpaketerade utbildningsprogram - glöm fria studier efter nöje och behag. 

Och eländet stoppades dessvärre inte av studentrevolter och annat storebror staten störande. Förfallet kunde börja. 

De regionala högskolorna startades, kemiskt fria från överliggare. "Avnämaranpassning", arbetsmarknadsanpassning, framförallt skulle anställningsbarhet och inte bildning gagnas.  

På Freie Universität i Berlin kan jag än idag - nå, när pandemi inte råder - på campus observera gråskäggiga djupingar, inte direkt purunga, i säckiga kläder och med välanvända ryggsäckar, vissa pratar för sig själva, som universitetsledningen inte lyckats avhysa. 

Inte uteslutet att de var med på den gamla, röda tiden. Åtminstone personifierar de den.

Bättre förr. Bränn alla cv:n, det är rätt att livslångt studera! Hell er ni två på de odödligas parnass, Sam och Vicke!

Glyttarna trodde jag var dalmas

I mitten på 60-talet tillbringade jag och mina föräldrar två somrar i rad i Brantevik på det fagra Österlen. Nå, somrar och somrar, det är väl att ta i. 

Två veckor närmare bestämt vardera sommaren, inhysta på bottenvåningen hos en kaptensänka som knappt ville ta emot någon hyra, eftersom min energiska pappa redan från första semesterdagen fixade och donade med det stora huset. 

Men de betalade henne, förstås. Sådana var mina föräldrar. Man skulle alltid göra rätt för sig. Och de förstod att den magra kvinnan med den längsta hårfläta jag någonsin sett hade det knapert.

Vi körde ner till Skåne omslutna av ljus natt - "juninatt blir aldrig av" enligt Harry Martinsson - från Sandviken i en fullastad PV 444 med delad framruta. Mamma skulle alltid, till pappas förtret, packa ned diverse hushållsattiraljer.

Brantevik var ännu inte uppköpt av fjollträskare och välbeställda malmöbor. Fortfarande ett fungerande fiskeläge, vid kajerna köade trålare målade i blåvitt, liksom lite på sidan om en krass värld dominerad av exploatering och penningmakt. 

En granne till hyresvärdinnan, snälle gamle Jöns Jönsson, hade jordgolv och ingen elektricitet, heller inte en tand i överkäken.

Den väldiga färjan, utgick från Simrishamn, med destination Rønne på Bornholm strök förbi strax utanför hamnen och framkallade svallvågor för den yttre piren att bromsa.

Infödingarnas tonårsbarn kom jag att flitigt umgås med, söner och döttrar till fiskare. De trodde att jag med min dialekt kom från Dalarna. När jag bad dem närmare ange var Dalarna ligger på Sverigekartan, flinande från en påg: "Nåunstauns i Norrlann." 

Jag hade mycket svårt att förstå deras skånska som sannerligen inte var någon verserad överklasskånska från dryga Jägersro-damer, eller den skånska som Ernst-Hugo Järegård pratade. Utan en grov variant, så där som Peps Persson låter. 

Brantevik och språkförbistringen återkommer när jag njuter av Frank Hellers På detta tidens smala näs: funderingar över ett liv (1940). Tycker om ordet "funderingar": ett öppnande ord, prövande och cirkulerande, inga definitiva, fastställande tillbakablickar. 

Att minnas - vad innebär det, egentligen? Vad är fakta, vad är skröna, sant eller falskt, spelar det någon roll i det långa loppet?

När läste jag den originelle Heller för första gången, förresten? Minns inte, måste ha varit mer än femtio år sen. Men nu har jag, omläsande, på kort tid avverkat Gladiatorernas uttågsmarsch, Anteckningar från Italien 1939-1943 (1943), samt hans funderingar. 

Båda som nedladdade-böcker från bibblan. Leve folkbiblioteken!

Heller flyttade som litet barn med sin familj, fadern präst, från Lösen i Blekinge till Bosarp i Skåne. Inte fattade skåneglyttarna vad han snackade om, skrattade gott åt honom. Och han hade lika svårt förstå dem.

Plötsligt får jag lust att höra det skånska idiomet. Överväger Peps, men väljer Östen Warnerbring. Spotify har allt jag behöver. Femton minuter från Eslöv (stor favorit), Kivikspolka, Tyrolerhatten, Det var en lördagsafton och andra pärlor. 

Nog förtjänade han att kallas "Östen med rösten" med sin smäktande stämma: Sveriges Frank Sinatra.

Men så minns jag hur hans liv tragiskt avslutades. På Kanarieöarna, städpersonalen fann honom död i hotellrummet, fullt påklädd. Förmodligen hjärtat som plötsligt stannade. Sorgligt. 

Lyssnar om Femton minuter från Eslöv, den fyndiga svenska versionen av Gene Pitney´s 24 Hours From Tulsa. Vemod i sinnet. 

Juninatt blir aldrig av. Vad med livet?

Bild: expressen.se

Välkommen till Gubbklubben!

Vännen Gunnar fyller sjuttio och jag gratulerar honom, denne skribent med en orubblig integritet som ingen annan, och för det har han fått betala ett högt pris, både ekonomiskt och socialt. Jag välkomnar honom till Gubbklubben, med ålderns rätt.

När jag själv fyllde detsamma, grattades jag av min svåger, några år före i den brant nedåtstupande livstrappan, med just: - Välkommen in i Gubbklubben!

Så lagom kul. En aktningsvärd, struntprat, ålder med vidhängande krämpor som måste hanteras så gott man kan. Men vad har man för val? Uppgivet lämna walk over?

Inte blir det lättare av att tänka att just det här årtiondet, det vill säga när man befinner sig mellan sjuttio och åttio, ibland omtalas som "dödens decennium". 

Många trillar av pinn ganska så snart efter att de kvalificerat sig för inträdet i decenniet, nästan varje dag en påminnelse om det. En efter en hänger upp good-bye-skylten. Sjuttio, det nya femtio? Kyss mig där bak!

Min morfar läste alltid först av allt dödsannonserna i Arbetarbladet: - Kontrollerar om jag står med eller om jag måste ner i Verket för ett skift till. Hans barnbarn försöker låta bli att läsa dessa annonser, med avsikt att slippa notera hur många som är fyrtiotalister och åldersmässigt kommer honom nära, men har svårt att inte göra det. Det har blivit som en mani, ett ofrihetsskapande tvångsbeteende. 

Vill minnas att Nina Lekander kommenterade det när hon recenserade en av mina böcker. Frestas googla på hennes ålder, men det får vara. 

Jag tänker Mick Jagger, han verkar ju hur pigg och spänstig som helst, med en fyrtio år yngre grebba, tror de har barn ihop också. Men så råkar jag fastna med blicken i ett nytaget foto på Sir Mick, ett närgånget sådant som avslöjar hans hals med alla årsringar. 

En gammal man. Han också. Time is not on his side. It is the evening of the day för den legendariske solosångaren. Liksom för den andra halvan av The Glimmer Twins. 

"Gammeln" sa man i Sandviken. Jojo, nog har han - "hen" enligt de politiska kommissarierna med värdegrundsexamen, men det fula ordet vägrar jag ta i min mun - slagit sig ned hos mig och det verkar som om han planerar förbli inneboende. 

Och jag försöker trösta mig så hurtigt jag förmår: blir det inte värre än så här, då fixar jag det. Höft som vredskas. Prostata-usling att underhålla, även på natten. Det borde räcka med dessa livskvalitetssänkande exempel. Nämner därför inga fler. 

En annan tanke, den kan jag suga på, när medlemskapet i Gubbklubben skall uthärdas: för drygt tjugo år sedan kunde det ha gått åt pipsvängen, vitrockarna på Ackis gav mig inte stor chans. Men jag lever fortfarande. 

En grumpy, old man, alltmer otidsenlig med en samtid som skaver*, och som älskar djurprogram i tv, samt börjat läsa Frank Heller**. (Bilden) Nå, den gubben (!) kunde skriva, han! 

Och, förstås: följer mitt älskade Brynäs ödesmättade tillvaro i SHL, det blir man sannerligen inte yngre av. Hade man inte redan gråa hår, så...

* Det där viruset och alla restriktioner hade jag gärna sluppit. Har inte (livs)tid till det.
** Just nu Gladiatorernas uttågsmarsch. Anteckningar från Italien 1939-1943 (1943).
Bild: aftonbladet.se

En riktig gävleborgare är ingen intellektuell

Per Odenstens Människoätarens skugga. En sådan där, i mitt fall, sällsynt bok som jag sträckläser men ändå tvingar mig att lägga bort för att inte läsa ut den för fort, vill ha kvar som stark läsupplevelse att varje dag återvända till, sjunka in i. 

Men nu har sista sidan utan återvändo tryckts (!) fram, läste den som e-bok gu´bevars.

En bok som omedelbart grep tag i och höll mig fast med sin skickliga blandning av dokumentärt och fiktion, det senare liksom gled in i det förra på ett sömlöst sätt. Känslan av autenticitet och närvaro påtaglig, tid och avstånd bleknade, allt kändes märkligt samtida. 

En berättelse om en hörselskadad, regimtrogen fångvaktare med uppgift att specialbevaka Antonio Gramsci, denne småvuxne men intellektuellt storhuvade person som Mussolini och svartskjortorna avskydde. Stämplad som samhällsfiende, landsförrädare och terrorist. 

Avskydd och fruktad, men svartskjortorna saknade anständiga argument att bemöta honom med. Han måste därför låsas in, tystas - andra fritänkare och regimkritiska till varnagel. Hänvisades till kryptiska dagboksanteckningar som fördes i cellen. 

Dessa överlevde den sedermera lynchade il Duce, diktatorn lyckades inte för gott tysta Gramsci, och har haft stor påverkan på inte bara europeiska intellektuella. 

Begrepp såsom "hegemoni" och "kollektiv intellektuell": nödvändiga teoretiska verktyg för en seriös samhällsanalys. 

Det första begreppet för att kunna förstå varför det nödvändiga upproret mot förtryck och orättvisor uteblir. Svårt att tänka sig Noam Chomsky och Edward S. Herman´s Manufacturing Consent utan Gramsci. Kanske även Michel Foucault med sitt diskursbegrepp. 

Eller de systembärande massmediernas, i Sverige hör det skattefinansierade SVT till dem, centrala roll. 

Jag har alltid haft för mig att Gramsci dog strax efter att han frigivits, efter ett drygt tio år långt fängelsestraff i ensamcellens isolering. Men han avled i cellen, påskyndat av en mycket svår och brutal misshandel, redan somatiskt nedsatt som han var.

Jag kan känna ett glödande hat mot dessa satans fascister. "En riktig tysk är ingen intellektuell" som det kunde gapas i Nazityskland. I Goethes (bilden), Hölderlins, poeternas och de djupsinniga filosofernas hemland. Nähä, vad utmärker en riktig tysk, då? 

Dumhet och knytnävar? Blind lydnad? 

Jag hör i mitt inre det växande knastret från bokbålen i nazisternas Berlin, iscensatta inte långt från universitetet och stadsbiblioteket. Kuriöst nog var Hitler alltid noga med att tilltala sin skyddsling och kanske mest hängivne tillskyndare, bortsett från propagandaministerns hustru, Joseph Goebbels "doktor". Litteraturdoktor som ministern var. 

Jag råkar på nätet läsa en rad kommentarer till något jag för länge sen skrev om den så kallade Kulturprofilen. Elaka, korkade kommentarer. Anonyma, förstås. Som insändarna i husorganet Gefle Dagblad, trots det tidningens klart mest läsvärda sida. 

Jag kan hysa förståelse för anonymitet, behovet att skydda sig mot repressiva chäfer och annat otyg. Jag vet ju hur såna där chäfer är funtade.

Men anonymiteten fungerar samtidigt så att man slipper ta ansvar för sina dumheter. Med risk för att dialog blockeras. 

Uppvuxen som jag är i en de höga fabriksskorstenarnas hugga i med händerna-region där akademiker, och tänkande människor, aldrig hållits särskilt högt i kurs kanske följande devis är särdeles passande: En riktig gävleborgare är ingen intellektuell. 

Och vågar aldrig öppet stå för sina åsikter. 

A Lindeman a day keeps the doctor away

Den senaste tiden har jag tagit för vana att vid sänggåendet, det sista jag gör innan jag släcker lampan, lyssna på Lindeman i YouTube. Hasse Alfredsons kluriga skapelse - och i många olika roller: tågresenär, utbrytarkung, polygamist, folkparksföreståndare. Hur många som helst.

Roll väljs utifrån vad Tage Danielsson fångar upp ur dagstidningarna. Och då kan det låta så här: “I dagens Aftonbladet står det om fyrväktare. Därför har vi bjudit hit fyrväktare Malte Lindeman."

- Välkommen hit!

- God dag, god dag!

- God dag!

Och så brakar det loss så det står härliga till på det mest oförlikneliga sätt. Snacka om verbal rock´n´roll så att man måste hålla i sovluvan i slafen! Hasse tar hämningslöst ut svängarna, improviserar på minst sagt slak lina - utan allt vad skyddsnät och försiktighet heter. 

Ocensurerat utan att lägga minsta band på sig. Manus och röd tråd - forget it. Ingen disciplinerande ordning, inga byggnadsställningar - rakt på.  

Många år sen jag hörde Lindeman. Och då sporadiskt, inte närmast systematiskt som nu när jag betar av en efter en. Inte minns jag att det var så crazy, så fullkomligt rakt ut galet! Mer crazy än roligt, om jag får säga så. Hisnande bara förnamnet, knockar en. 

En stor del av upplevelsen består i den växande nyfikenheten och förväntan på hur Hasse skall ta sig vidare med sina vilda associationer, vad som skall dyka upp, det vet han ju inte själv. 

Hans hoppande mellan tuvor som plötsligt är där för honom att hoppa mellan, tuvor ingen placerat ut på förhand, ingivelsen regerar och den följer sina egna, outgrundliga lagar.  

"Nå, alla fall!" Återkommande replik för att hämta andan, invänta snilleblixtar, undan går det. Och så ett nytt avstamp. "Vad pratade vi om?" Mitt i alltihop kan det komma ett ”Ajö!” Och så är det slut. Eller: ”Nu kan jag inte hitta på mer.”

Osökt kommer jag att tänka på en av mina stora favoriter, den engelske komikern Tommy Cooper, som också trollade under sina nummer. Mannen med fezen, ständigt småskrattande åt sina egna påhitt. 

Hasse skrattar hjärtligt åt sig själv, liksom överrumplas av sina egna infall, är ett offer för och kan inte styra dem. Som är han sin egen publik, lika överraskad som vi andra. 

Var i himlens namn fick han allt ifrån? Vad rymdes väl inte i detta kreativitetssprängda huvud. Jag minns att Jan Myrdal en gång hyllande skrev att en sån som Hasse Alfredson föds det blott en på hundra år. 

Tage skrattar likaså gott när Lindeman snurrar på. Linköpings store son är för övrigt mycket viktig, för att inte säga oumbärlig, som side-kick. När Lasse O´Månsson ersätter honom, blir det genast en annan sak. Plattare, alls inte samma fart. 

Tages förmåga att flika in med den rätta repliken saknas. 

Hasse och Tage - radarpar. Vill minnas att Hasse vid Tages begravning, han gick bort 1985 blott 57 år gammal, stillsamt yttrade i sitt tal vid kistan, även upprepade det: "Vi hade så kul du och jag, Tage." 

Dialekterna är mycket viktiga för Hasse, det noterar man. De skjuter iväg honom åt olika håll, sätter honom på spåret, han klär liksom på sig dem. Och han är fenomenal på dialekter.

Det suveräna med Lindeman, om man skall drista sig till att sammanfatta denna enmanscirkus, är Hasses performances: själva framträdandet, det hämningslösa utspelet, detta att våga göra det på detta anarkistiska, otyglade sätt. 

Han tar lyssnaren med storm, denne oförvägne Lindeman. Man har ju aldrig hört på maken. 

Och man blir på så gott humör av Lindemans gränslösa ordutflykter. Som man aldrig vet vart de tar vägen. Totalt oförutsägbart, totalt. Dräpande och avväpnande. 

A Lindeman a day keeps the doctor away.

Som sagt, på YouTube. Skynda!

Bild: sverigesradio.se

Den beläste och bildade skrivbordsmördaren

"Jag var inte den ansvarige ledaren, och därför känner jag mig inte skyldig." En handskriven nådeansökan till Israels president från Adolf Eichmann

Hannah Arendts bok om rättegången i Jerusalem mot Adolf Eichmann, Den banala ondskan (1963), har blivit mycket läst och ofta refererad till. Något av en miniklassiker. 

Eichmann där i sin glasbur i rättegångssalen. Blek och intetsägande. Kostym och slips som en prydlig kontorist eller försäkringstjänsteman. Inga utfall eller kraftord. Den ondskefulla banalitetens ansikte bakom stora glasögon?

Bilden i boken av Eichmann som en grå, oansenlig byråkrat som bara lydde order och gjorde sin plikt har för många blivit den gängse. Ingen ondskefull djävul i människohamn. Vem som helst kan bli en Eichmann riskerar att bli en implikation. 

Det tenderar att klä av Eichmann och andra lydiga orderutförare det personliga ansvaret, initiativförmågan. Åtminstone dämpa det. 

Nå, bilden har problematiserats av Carsten Jensen, i boken Bjälken i mitt öga (2021) där han borrar i fenomenet ondska, även av andra. 

Kanske ägnade sig Eichmann lömskt åt rollspel i Jerusalem. Inbillade sig att det skulle hjälpa honom att spela underordnad, framställa sig som blott en liten kugge i det stora nazi-maskineriet: ligga lågt gentemot dem som skulle döma honom. 

Fast han borde ha fattat att det var ute med honom i och med att han kidnappades av Mossad i Argentina, där han levde under falskt namn, och togs till Israel för att rannsakas där.

Eichmann var bildad och beläst. Språkkunnig. Ingen vanlig, alldaglig man för att referera till Christopher Brownings bok* om helt vanliga, tyska män som till synes obegripligt begick massmord och gräsligheter på östfronten. Utan att vägra. Och utan att efteråt känna ånger. 

I exil var Eichmann en ledande figur bland de nazister som flytt till Sydamerika. Kunde under möten med själsfränder beklaga att man inte hann utrota fler judar än man gjorde. Brinnande övertygad ända fram till Jerusalem om den nazistiska rasideologin.

Varför har så många, inklusive undertecknad, okritiskt anammat Arendts bild av den grå, alldaglige byråkraten som ett offer för omständigheterna?   

För att det kittlar att föreställa sig att till synes helt vanliga, hyggliga medmänniskor under välviljans mask är någonting helt annat? Dr Jekyll och Mr Hyde? Min vänliga granne Andersson, om man skrapar på ytan eller hjälper honom på traven en Eichmann? 

För att det skulle vara för enkelt att omedelbart demonisera förövaren? Typ Josef Fritzl i Österrike, med ett obehagligt yttre, förövarens frånstötande anlete. Därmed kunna tänka: jag är inte som han. 

Förelåg den ondskefulla personligheten, Eichmann ett exempel, från början men med slumrande latenta egenskaper som sammanhanget, organisationen, tidsandan, tillfället väckte? 

Vad kan vi "skylla" på? Risk för legitimering. Kunde verkligen inte Eichmann ha handlat annorlunda?

Inom högskoleväsendet iakttog jag helt "vanliga" kolleger som genomgick en metamorfos, som det kunde förefalla, när de befordrades till chäfer. De blev plötsligt en annan, beteendemässigt. Fick för sig att de var något som min morfar skulle ha sagt. 

Minns särskilt en arbetardotter från Sandviken som jag brukade skämta med, hon skrattade alltid lika gott. När hon blev chäf, prövade jag med: - Jag säger som min morfar. Man får inte vara dum, för då kan man bli bas.

Hon drog inte på smilbanden, stelnade till. Jag anade genast oråd. Och, mycket riktigt. Hon blev en av de allra värsta bland chäfer. Avskydd av medarbetare som teg, men pratade illa om henne bakom hennes rygg.

Hade hon bara gått och väntat på tillfället? Eller visste hon inte om sina mörka sidor, vad med självinsikten? Kunde hon ha förblivit den enkla arbetarjäntan från Bruket, med socialdemokratin i generna, om hon inte befordrats?

Makten berusar, brukar det heta. Tja. Det kan vi ju alltid skylla på. Med risk för att legitimera den som borde brännmärkas och avkrävas personligt ansvar. Gömd i banalitet, för att avsluta med Arendt. 

* Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (1992).

Även tjocka kan vara hungriga!

Varför framkallas plötsligt, utan minsta förvarning, vissa minnesbilder? Men inte andra. Låter som en fråga den filosofiskt klurige Lars Gustafsson som ingen annan kunde ha vridit och vänt på. 

Vilka bilder som inte dyker upp, utan håller sig undan och förblir okända, lär vi aldrig få veta. 

Kanske går vi miste om något väsentligt som kunde ha roat eller stämt till eftertanke. En smått tragisk insikt. I polemik med Friedrich Nietzsches påstående att glömska är grönska. Ett enligt min mening alldeles för kategoriskt påstående. 

Det är bara att fråga, om det överhuvudtaget låter sig göras, den demente. 

Jag tänker inte överlämna min kanske knasiga minnesundran till någon hjärnskrynklare (det skulle jag för övrigt aldrig göra) eller psykoanalytiker, inte denna gång. Inte heller till neurologer med viss insikt i gåtfulla cerebrala processer.

I studentrumskorridoren på Djäknegatan i Upsala var Sam en av oss som bodde där. Vietnamdesertör. En landsman till honom, också desertör, skulle ha flugit B 52:or. För att bomba Vietnam tillbaka till stenåldern, som en amerikansk politiker hotade med.

Eller om det var en av dem som Gud skapade utan hjärnor men med vinklar, streck och stjärnor.

Sam var från Kalifornien. Skrattade gott när han berättade om en pajas, en B-skådespelare, som uttryckligen deklarerat att han tänkte göra politisk karriär. Först som guvernör i delstaten invid Stilla Havet. Ronald Reagan hans namn. 

Eftersom han var skådespelare, om än ingen lysande sådan, ett retoriskt nummer större än Trump vid presskonferenser och offentliga framträdanden.

När journalisterna ganska så indignerat beskyllde president Reagan för att hitta på saker, fake news heter det nuförtiden, svarade han bara: - Mina väljare vet vart jag vill komma.

Det har skrattas åt andra figurer. Sedan har skrattet fastnat i halsen. En gaphals i Tyskland med fånig mustasch kanske det bästa exemplet. Borgarklassen skrattade hånfullt åt uppkomlingen. Liksom preussisk adel. Ett underskattande skratt. 

Och den gamla sanningen bekräftades: Skrattar bäst som skrattar sist.

Bruno Bettelheims reflektion efter Dachau dröjer sig kvar. Hur han än tilltalade lägervakterna blev det fel. Antingen för akademiskt och högtravande, eller så beskylldes han för att försöka ställa sig in genom att prata enkelt. 

Klacke var en fryntlig, nästan två meter lång juridikstuderande - nåja, inskriven på Juridicum i alla fall - från Värmland som gärna unnade sig en slummer då och då på dagtid.

Förlovad med den driftiga Chris, läste psykologi och bärgade med högsta betyg en examen på nolltid, som kunde komma inrusande i korridoren innan han hann reagera: 

- Men söver du nu igen, Klacke! Nu går vi och handlar. Men ska du ha på dig den där stygge jackan! Och stygg i håret är du mä.

Den något fyllige Clas från Norrköping med sårad stämma om någon kommenterade hans goda aptit: - Även tjocka kan vara hungriga. Han var en fena på gratinerade fiskbullar. 

Med morföräldrar som tröttnade på varandra, kommunicerade i många år genom att skriva lappar till varann. 

Några av oss jobbade som vaktmästare på Ackis sommaren 1969. Många starköl blev det om aftonen efter all sängdragning i underjordiska kulvertar. Heta politiska diskussioner ofta långt in på småtimmarna. 

Vad jag inte minns från studentkorridoren kan jag naturligtvis, ett av Lars G:s favoritord, inte redogöra för. 

Ett fritt universitet på värdegrund?

 

Inte för inte heter universitetet i Dahlem, Berlin Freie Universität. Det fria universitetet. Som en motpol till det universitet som efter landets delning efter kriget hamnade i Östberlin och den ryska zonen: Humboldt Universität. 

Egentligen det gamla Berlin-universitetet med stolta anor och mycket gott anseende internationellt. Namnkunniga rektorer som filosoferna Hegel (bilden), Fichte och andra. 

På Humboldt bevakade stalinisterna och Stasi att universitetets anställda och studenter inte ifrågasatte realsocialismen, tänkte "fel". En skrämmande anekdot berättar om när studenter efter Murens fall söker upp rektorn. 

De kräver att få veta vilka som agerat angivare, Informella Medarbetare enligt Stasi, under DDR-tiden. Kanske med misstankar om att dessa fortfarande finns kvar i den vördnadsbjudande byggnaden utmed Unter den Linden. Rektorn: - Det vill ni inte veta.

Wolfgang Harich och andra professorer, inte var de många som öppet vågade träda fram, som ville leva upp det till fria, kritiska universitetets anda dömdes till långa straff i Bautzen, Stasi-fängelset. Harich lyssnade jag en gång till på Humboldt. En nedbruten och bitter man. 

Citerade man inte i tid och otid, använde som markörer, marxism-leninismens klassiker löpte man fara utsättas för repression. Allt annat var borgerlig teori, den imperialistiska fiendens verktyg. 

Jag är en obotlig nostalgiker. Jag drömmer om just det fria, kritiska universitetet. En autonom tankens ö. Därigenom i högsta grad samhällsrelevant. Bortom ideologiska bojor och politiska diktat. Högt i tak utifrån övertygelsen att allt går att ifrågasätta. 

Inga stelnade sanningar. Inga heliga kor. 

Kopplat till  den så kallade Styr och resursutredningen (SOU 2019:6) finner man en mycket oroväckande författningskommentar om att fri kunskapssökning alltid måste utföras "utifrån den värdegrund som gäller" (citerat efter GD 210308).

Värdegrunder antar jag kan förändras. I DDR var marxism-leninismen en sådan. 

Nyckelfrågorna blir: Vem avgör vilken värdegrund som skall gälla? Hur skall den närmare bestämt prägla kunskapssökandet? Skrivas in i kursplaner? Krävas att den explicit anges i forskningsansökningar? Vad med i det senare fallet "rätt" etnicitet och kön? 

Vad händer med den som bedöms inte följa gällande värdegrund, den som värnar oberoende och integritet? Minns Wolfgang Harich.

Jag ser omedelbart framför mig hur en sådan som Robert Faurisson sparkas ut. Han som hade mage att  ifrågasätta Förintelsen. Kanske även en sådan som vår egen fritänkare Göran Adamson skulle löpa risk förlora sin anställning.

En oundviklig följd av repression mot värdegrundsavvikare blir att alla andra tiger. Ett välkammat, tyst och ängsligt universitet. 

Regeringen beslutar redan om utnämningarna till styrelserna för universitet och högskolor. Staten har därmed skaffat sig ett övergripande inflytande över de senare - inga från staten oberoende forsknings- och lärocentra! 

Därefter kan de politiskt tillsatta styrelserna och rektorerna - omöjligt att inte tänka DDR - övervaka att rätt personer placeras i ledande positioner, blir chäfer: värdegrundsbevakarna.

Jag är inte så övertygad om att Styr- och resursutredningen framkallar en livlig debatt på Sveriges universitet och högskolor, med åtföljande högljudda protester. Värdegrunden har redan slagit rot. 

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag är utstämplad. 

Dags för Uppsala Universitet att ändra sin "omoderna" devis till: Tänka fritt är stort men tänka värdegrund är större.

Dessa satans fascister och en hjärna farligare än en kulsprutepistol

Det finns ett slags förnedringens högmod. Ibland får det mig att se livet för dem som lever utanför min cell som fullständigt trivialt. Antonio Gramsci

Nu har det hänt igen. Långt mellan gångerna men lika härligt varje gång det inträffar. Jag har börjat sträckläsa, som e-bok kan tilläggas, Per Odenstens Människoätarens skugga (2015). 

Den, som det förstås kunde tyckas, egendomliga titeln anspelar på vad en fängelsechef kallade Antonio Gramsci: människoätare. "Skuggan" är en nitisk fångvaktare.

Odensten känner jag vagt till sedan tidigare. Tror dock inte att jag läst något av honom. Betydligt mer förtrogen, om uttrycket tillåts, med bokens huvudperson som jag utser honom till och som vi ser på bilden ovan: Antonio Gramsci (1891-1937).

Fast det är nog fångvaktaren, som uppdragits att hålla ett vaksamt öga på Gramsci med det fortlöpande avlämnandet av detaljerade rapporter, som Odensten gör till bokens huvudperson. 

Från fattigdom kommen med svag läsförmåga. Tendens till mindervärdeskänslor. Nedsatt hörsel. Sympatiserar med svartskjortorna. Satt att vakta en "landsförrädare", en fiende. Makt att styra och ställa med honom, äga rutiner och dygnsrytm. 

Osökt minns jag vad Pasolini förmedlade: fattiga bondgrabbar med klen skolgång blir snutar. I detta fall fångvaktare. 

Långt är det intellektuellt, bildningsmässigt och politiskt mellan väktaren och fången. Jag fortsätter att läsa, spänd på hur relationen skall utvecklas. Anar kanske vad som kommer att hända i och med ett tätt, dagligt umgänge och spirande dialog. Det lär visa sig. 

Benito Mussolini - varenda gång jag hör en upptagning med diktatorn, hör jag samtidigt Fred Åkerström mullrande sjunga: Svarta tupp, när du hörs gala, blir det mörkt, natten är inne - bestämde om Gramsci: denna hjärna skall förhindras att arbeta i tjugo år. 

En hjärna farligare än ett maskingevär. Hur var det Woody Guthrie fyndigt yttrade om sin gitarr? This machine kills fascists. 

Tio år tillbringade Gramsci i fängelse, under svåra och påfrestande förhållanden, innan han dog strax efter frisläppandet. Från början i mycket fysiskt illa skick. 

Han tilläts låna böcker och läste flitigt. Även tillåten skriva i cellen, tvingades till förtäckta ord för att vilseleda makten. Breven underkastades sträng censur. 

Jag har läst Gramsci och påverkats i min uppfattning om den intellektuelles samhällsroll av Italiens störste intellektuelle, som jag tror Pasolini höll honom för att vara, även om det var många år sedan. Hans ord "Jag hatar de liknöjda" har jag ofta citerat. 

När jag läser Odensten, ordentligt inläst på italienarens öde och som levandegörande blandar det fiktiva med det dokumentära så att man framför sig ser Gramsci i sin cell, grips jag av lust läsa kollektivets intellektuelle, som han ville vara, på nytt. 

Någonstans i mina hyllor står fängelsedagböckerna i engelsk översättning: Prison Notebooks. Förutom annat från honom som jag i hastigheten inte kan namnge. Plus Gramscis gärning kommenterande litteratur såsom Anders Ehnmarks En stad i ljus och andra. 

Under en vistelse i Turin som gästföreläsare gav jag mig, utan att först ha rekat (usch, fult ord) tillräckligt, ut i staden för att söka spåren efter den till växten lille, drygt 1,60 centimeter långe men intellektuellt gigantiske Gramsci. (Odensten noterar ett till kroppen oproportionerligt stort huvud, mycket som rymdes där.)

Jag förknippade Gramsci med Turin där han var aktiv på 1920-talet. Visste inte, eller så hade jag glömt bort, att hans grav hittar man i Rom. Men ramlade in på en gata uppkallad efter honom: Via Antonio Gramsci. Plötsligt kändes han närvarande. Som i Odenstens bok. 

När jag läser om hur fängelset bryter ned och långsamt dödar honom, ser Mussolinis brutala stenansikte framför mig, ansiktet som under lynchningen så vanställdes att dragen flöt ut och upplöstes, ekar Olof Palmes ord i mig: - Dessa satans mördare! 

Jag vill minnas att det var Franco han syftade på, den bestialiska garotteringen i Burgos. Jag kan ha fel. Kan även ha syftat på Pinochet i Chile och militärkuppen. Strunt samma, fascist som fascist.

Om Mussolini förtjänar bara med det största förakt att sägas och inget mer: Satans fascist!