Orden från 1800-talspoeten Eduard Mörike ekar i mitt bakhuvud: Frühling ja du bist´s! Dich habe ich vernommen! (Fritt översatt: Ja, vår, du är! Nog har jag hört dig!)
Frühling heter vår på tyska. Som så många tyska ord ett vackert sådant, expressivt. Ta bara det utsökta Sehnsucht, längtan. Pröva att uttala det! Kan det sägas vackrare, betydelsen glasklar.
Sol och molnfri himmel, varmt när jag igår knallade omkring i den sociala distanseringens egendomliga tid och hälsade på ystra hundar med avvaktande, ängsliga varelser i andra änden av kopplet.
Det är väl det här vädertillståndet som kallas vår, om jag förstått saken rätt, även om det fortfarande bara är 1 mars när detta skrivs.
Under en lång tid i mitt liv hade jag svårt för våren, alltför mycket ljus, tillvaron för starkt upplyst. En lustigkurre skulle väl säga att jag var ljusskygg.
Jag tror att jag ärvde det från min mor, hon hade också svårt för våren, ännu mer för sommaren. Skälet till det senare var att då befann sig folk på semester, var bortresta och "gick inte att få tag på". Annars gick telefonen alltid varm i vårt hem.
Och hon suckade: "Det ska bli så skönt när allt är som vanligt igen."
En gång avslöjade jag i en krönika att jag helst vill dö om våren. Det förvånade en del, om våren vill man väl leva? "Du har då alltid varit konstig, du."
De biokemiskt inriktade vitrockarna, som titulerar sig "psykiatriker", brukar tala om vår- och höstdepressioner, de har väl någon endogen förklaring till det, äh - hokus pokus.
Jag är inte längre lika avigt inställd mot våren. Längtar Kinnekulle och de översvämmande vitsippsbackarna, längtar Berlin med en glittrande Spree under pråmar och sightseeing-båtar, Unter den Linden med upptinade flanörer, Berlin aldrig mer tilltalande än om våren.
Det lär väl stanna därvid, det vill säga med värkande längtan i bröstet och inget mer.
Makthavarna kommer naturligtvis att rida på viruset så länge det går, folket håller ju fan på sig, ännu mer än annars. Löfven kan fortsätta kalla till presskonferenser och leka landsfader, till jul dra på sig en tomteluva.
"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kallar höst." Erik Axel Karlfeldt.
Bekänner ännu en längtan: Berlin om hösten, när Freie Universität slår upp sina portar för en nytt läsår, studenterna strömmar till, det annonseras om spännande Ringvorlesungen (öppna föreläsningar).
Åh, att få röra sig på campus, inbilla sig att det är 60-tal och att "allt är som vanligt igen", för att citera salig mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar