tisdag 16 mars 2021

Glyttarna trodde jag var dalmas








I mitten på 60-talet tillbringade jag och mina föräldrar två somrar i rad i Brantevik på det fagra Österlen. Nå, somrar och somrar, det är väl att ta i. 

Två veckor närmare bestämt vardera sommaren, inhysta på bottenvåningen hos en kaptensänka som knappt ville ta emot någon hyra, eftersom min energiska pappa redan från första semesterdagen fixade och donade med det stora huset. 

Men de betalade henne, förstås. Sådana var mina föräldrar. Man skulle alltid göra rätt för sig. Och de förstod att den magra kvinnan med den längsta hårfläta jag någonsin sett hade det knapert.

Vi körde ner till Skåne omslutna av ljus natt - "juninatt blir aldrig av" enligt Harry Martinsson - från Sandviken i en fullastad PV 444 med delad framruta. Mamma skulle alltid, till pappas förtret, packa ned diverse hushållsattiraljer.

Brantevik var ännu inte uppköpt av fjollträskare och välbeställda malmöbor. Fortfarande ett fungerande fiskeläge, vid kajerna köade trålare målade i blåvitt, liksom lite på sidan om en krass värld dominerad av exploatering och penningmakt. 

En granne till hyresvärdinnan, snälle gamle Jöns Jönsson, hade jordgolv och ingen elektricitet, heller inte en tand i överkäken.

Den väldiga färjan, utgick från Simrishamn, med destination Rønne på Bornholm strök förbi strax utanför hamnen och framkallade svallvågor för den yttre piren att bromsa.

Infödingarnas tonårsbarn kom jag att flitigt umgås med, söner och döttrar till fiskare. De trodde att jag med min dialekt kom från Dalarna. När jag bad dem närmare ange var Dalarna ligger på Sverigekartan, flinande från en påg: "Nåunstauns i Norrlann." 

Jag hade mycket svårt att förstå deras skånska som sannerligen inte var någon verserad överklasskånska från dryga Jägersro-damer, eller den skånska som Ernst-Hugo Järegård pratade. Utan en grov variant, så där som Peps Persson låter. 

Brantevik och språkförbistringen återkommer när jag njuter av Frank Hellers På detta tidens smala näs: funderingar över ett liv (1940). Tycker om ordet "funderingar": ett öppnande ord, prövande och cirkulerande, inga definitiva, fastställande tillbakablickar. 

Att minnas - vad innebär det, egentligen? Vad är fakta, vad är skröna, sant eller falskt, spelar det någon roll i det långa loppet?

När läste jag den originelle Heller för första gången, förresten? Minns inte, måste ha varit mer än femtio år sen. Men nu har jag, omläsande, på kort tid avverkat Gladiatorernas uttågsmarsch, Anteckningar från Italien 1939-1943 (1943), samt hans funderingar. 

Båda som nedladdade-böcker från bibblan. Leve folkbiblioteken!

Heller flyttade som litet barn med sin familj, fadern präst, från Lösen i Blekinge till Bosarp i Skåne. Inte fattade skåneglyttarna vad han snackade om, skrattade gott åt honom. Och han hade lika svårt förstå dem.

Plötsligt får jag lust att höra det skånska idiomet. Överväger Peps, men väljer Östen Warnerbring. Spotify har allt jag behöver. Femton minuter från Eslöv (stor favorit), Kivikspolka, Tyrolerhatten, Det var en lördagsafton och andra pärlor. 

Nog förtjänade han att kallas "Östen med rösten" med sin smäktande stämma: Sveriges Frank Sinatra.

Men så minns jag hur hans liv tragiskt avslutades. På Kanarieöarna, städpersonalen fann honom död i hotellrummet, fullt påklädd. Förmodligen hjärtat som plötsligt stannade. Sorgligt. 

Lyssnar om Femton minuter från Eslöv, den fyndiga svenska versionen av Gene Pitney´s 24 Hours From Tulsa. Vemod i sinnet. 

Juninatt blir aldrig av. Vad med livet?

Bild: expressen.se



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar