Forbrydelsens Danmark

Sofie Gråbøl (bilden), flitigt förekommande i danska tv-serier och filmer, spelar i Forbrydelsen en inåtvänd kriminalpolis, socialt kantig och inte lätt att ha att göra med, föga lyssnande på någon annan. 

Personligheten - det torde klia i fingrarna på den som älskar att sätta diagnos  på alla uniciteter som avviker från den konforma flocken - känns lätt igen från Bron och The Tunnel. 

Ett nytt kvinnoideal i spåren av #metoo? Noli me tangere-kvinnan?

Utomordentligt professionell och kompetent är hon denna Sarah Lund, som Gråbøl heter i Forbrydelsen, ägnar 100 procent och mer därtill åt de brottsgåtor hon skall lösa, någon reglerad arbetstid existerar uppenbarligen icke, heller ingen arbetsvillkoren bevakande fackförening. 

Ett drama i ett för det mesta kvällsmörkt Köpenhamn, crime noir på danska, långt från allt vad hygge heter. 

Sunt skeptisk samma Lund, slår dövörat till, mot order från i tid och otid onödigt intervenerande chäfer i en lika onödig hierarki, beredd kliva över gränser, tumma på lagen för att nå resultat.

Ett övertygande porträtt av en självgående medarbetare, typ Gunvald Larsson i Beckfilmerna. Ställer stora krav på ledarskapet, för hur leder man professionella, självstyrande medarbetare? 

Man låter bli, underlättar bara för dem att göra sitt jobb. Stor frihet under eget ansvar, då blir det bäst. Men det ledarskapet saknas i Forbrydelsen, med enstaka undantag ageras det ledningsmässigt kontraproduktivt och överadministrativt. 

Det kontrolleras när man borde hålla fingrarna borta, omyndigförklarande kontroll som självändamål. 

Liksom i Borgen delges man i denna serie en bild av Danmark bortom all falsk, nationell självuppfattning, förmodligen är jag biased efter alla vistelser i landet, tycker mig känna den rödvita mentaliteten. Och hälsar då en bild sannare än vad nyheter i tv och debattböcker förmår förmedla: den osminkade bilden av vårt broderland. 

Den politiska klassen, med säte i Christiansborg, utgörs av en samling välekiperade strebrar, korrupta och självberikande. Deras medhjälpare inte ett dugg bättre, ett gäng skrupelfria fifflare, det valsas runt de skattefinansierade köttgrytorna, slåss om plats vid bordet. 

En minst sagt kostsam inrättning den parlamentariska apparaten - ineffektiv och trög. Kritiken av offentlig sektor, den typiskt danska kritiken, kunde inte vara tydligare. 

Och jag ser bilmekanikern Jens i byn Aalbæk i Nordjylland framför mig, medan han kliar sig i skägget: - Om jag skulle sköta min firma lika illa som dom där köpenhamnarna, då gick det åt skogen.

Inte för inte har begreppet den snackande klassen myntats i Danmark, det snackas och snackas men som vi säger i Sverige: för lite verkstad.

Danmark gav oss en av de främsta europeiska filosoferna: Søren Kierkegaard. Men inte är det ett tänkarnas land, stadigt står folket i den feta myllan, håller hårt i kosingen, perspektivet på tillvaron småborgerligt försnävat. 

Det viktiga, precis som i Borgen, för politikerna är att vårda relationerna med medierna, likadant som i Sverige. Folket? Äh! Valboskap att föra bakom ljuset och manipulera. Så länge det håller sig lugnt.

Centrum i världen är Köpenhamn och Sjælland. En nyckelreplik: - Han kom ända från Jylland. Utkantsdanmark i huvudstadsbons ögon, befolkat av efterblivna bonnrövar. 

Se Brottet som serien heter på svenska, hittas på C More! Tre säsonger, alla utlagda, bara att fylla popcorn-skålen, luta sig tillbaka och följa Sarah Lund i hennes nitiska polisarbete.