Bortom räddning

Per Landin skrev en bok om "landet som försvann", DDR. Det kunde ju förefalla som om ett gigantiskt slukhål en dag öppnade sig i den östtyska marken, och ned i detsamma gled snabbt det realsocialistiska systemet med politbyrå, Stasi, illa klingande retorik och hela molevitten. 

Och det var med ens som om det aldrig existerat, det "konstgjorda" landet på andra sidan den hårt bevakade Muren - som officiellt gick under beteckningen "den antifascistiska skyddsvallen".  

Så var det naturligtvis inte - ostalgin frodas i de "nya förbundsstaterna efter att människor i väsentliga avseenden fått det sämre än under DDR-tiden - men kunde ytligt uppfattas så.  Merkel besöker inte gärna dessa delstater, hatad av många besvikna och rädd om sitt skinn. 

I den tyska filmen De andras liv från en tidigare DDR-höjdare, stormagad politruk, som övervakat och avlyssnat inte bara systemkritiska konstnärer, till en regissör när de råkar sammanstöta under en teaterföreställning: - Ni kanske ändå saknar vår lilla republik? 

En magstark undran från en övervintrare - många sådana efter DDR:s upphörande. Liksom efter Tredje Rikets sammanbrott våren 1945. Plågoandar har nio liv. 

Inte tror jag att ett stort slukhål har öppnat sig i vårt land och det Sverige som var bara försvann putz weg. Jag pratade häromdagen med vännen Anders om de små stegens tyranni, med anledning av restriktioner i samband med coronan. 

Jag kan få för mig att det pågår ett gigantiskt lydnadsexperiment som människorna i detta land utsatts för: hur långt kan vi (makten) driva folket innan det gör uppror? Efter det uteblivna upproret, alldenstund ett utmärkt pensionssystem förskingrades, behöver makten naturligtvis inte sova oroligt. 

Eller iscensätta lydnadsexperiment. Det behövs inte. Det förslavade folket hyser inga planer på att sluta dansa efter maktens felstämda pipa, inga tecken på det. 

Elof Luspa, en av strejkledarna i Malmfälten, brukade uppmana till att tänka dialektiskt. Inte hemfalla till ensidigt mörkerseende, försöka upptäcka antiteser. Men jag förmår inte. 

Känslan är förfärlig, förtärande: landet, mitt fosterland, har passerat the point of no return. Den vrede jag känt över det ökande förfallet de senaste åren, som av statsledningen tillåtits pågå, har ersatts av förtvivlan och nedstämdhet. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Skakar på huvudet åt de illusionsstyrda som fått för sig att de tänker rösta på SD nästa gång. Som om det skulle ändra något. Jag förblir, som den kritiker av parlamentarismen jag är, icke-röstande. 

Kan inte en säck med några miljoner sekiner ramla ned framför fötterna på mig, så jag kan illa fly? Även om jag inte är helt säker på vart. 

Postkodlotteriet, föreslår någon. Nä, då måste jag involvera andra. 

Bild: Skriftställaren i en gymnastiksal på ett nedlagt regemente. I väntan på Pfizer. Lika lydig han.