Den senaste tiden har jag tagit för vana att vid sänggåendet, det sista jag gör innan jag släcker lampan, lyssna på Lindeman i YouTube. Hasse Alfredsons kluriga skapelse - och i många olika roller: tågresenär, utbrytarkung, polygamist, folkparksföreståndare. Hur många som helst.
Roll väljs utifrån vad Tage Danielsson fångar upp ur dagstidningarna. Och då kan det låta så här: “I dagens Aftonbladet står det om fyrväktare. Därför har vi bjudit hit fyrväktare Malte Lindeman."
- Välkommen hit!
- God dag, god dag!
- God dag!
Och så brakar det loss så det står härliga till på det mest oförlikneliga sätt. Snacka om verbal rock´n´roll så att man måste hålla i sovluvan i slafen! Hasse tar hämningslöst ut svängarna, improviserar på minst sagt slak lina - utan allt vad skyddsnät och försiktighet heter.
Ocensurerat utan att lägga minsta band på sig. Manus och röd tråd - forget it. Ingen disciplinerande ordning, inga byggnadsställningar - rakt på.
Många år sen jag hörde Lindeman. Och då sporadiskt, inte närmast systematiskt som nu när jag betar av en efter en. Inte minns jag att det var så crazy, så fullkomligt rakt ut galet! Mer crazy än roligt, om jag får säga så. Hisnande bara förnamnet, knockar en.
En stor del av upplevelsen består i den växande nyfikenheten och förväntan på hur Hasse skall ta sig vidare med sina vilda associationer, vad som skall dyka upp, det vet han ju inte själv.
Hans hoppande mellan tuvor som plötsligt är där för honom att hoppa mellan, tuvor ingen placerat ut på förhand, ingivelsen regerar och den följer sina egna, outgrundliga lagar.
"Nå, alla fall!" Återkommande replik för att hämta andan, invänta snilleblixtar, undan går det. Och så ett nytt avstamp. "Vad pratade vi om?" Mitt i alltihop kan det komma ett ”Ajö!” Och så är det slut. Eller: ”Nu kan jag inte hitta på mer.”
Osökt kommer jag att tänka på en av mina stora favoriter, den engelske komikern Tommy Cooper, som också trollade under sina nummer. Mannen med fezen, ständigt småskrattande åt sina egna påhitt.
Hasse skrattar hjärtligt åt sig själv, liksom överrumplas av sina egna infall, är ett offer för och kan inte styra dem. Som är han sin egen publik, lika överraskad som vi andra.
Var i himlens namn fick han allt ifrån? Vad rymdes väl inte i detta kreativitetssprängda huvud. Jag minns att Jan Myrdal en gång hyllande skrev att en sån som Hasse Alfredson föds det blott en på hundra år.
Tage skrattar likaså gott när Lindeman snurrar på. Linköpings store son är för övrigt mycket viktig, för att inte säga oumbärlig, som side-kick. När Lasse O´Månsson ersätter honom, blir det genast en annan sak. Plattare, alls inte samma fart.
Tages förmåga att flika in med den rätta repliken saknas.
Hasse och Tage - radarpar. Vill minnas att Hasse vid Tages begravning, han gick bort 1985 blott 57 år gammal, stillsamt yttrade i sitt tal vid kistan, även upprepade det: "Vi hade så kul du och jag, Tage."
Dialekterna är mycket viktiga för Hasse, det noterar man. De skjuter iväg honom åt olika håll, sätter honom på spåret, han klär liksom på sig dem. Och han är fenomenal på dialekter.
Det suveräna med Lindeman, om man skall drista sig till att sammanfatta denna enmanscirkus, är Hasses performances: själva framträdandet, det hämningslösa utspelet, detta att våga göra det på detta anarkistiska, otyglade sätt.
Han tar lyssnaren med storm, denne oförvägne Lindeman. Man har ju aldrig hört på maken.
Och man blir på så gott humör av Lindemans gränslösa ordutflykter. Som man aldrig vet vart de tar vägen. Totalt oförutsägbart, totalt. Dräpande och avväpnande.
A Lindeman a day keeps the doctor away.
Som sagt, på YouTube. Skynda!
Bild: sverigesradio.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar