Vart tog överliggaren vägen?

I Frank Hellers tillbakablickar på den lyckliga tiden i Lund, i boken På detta tidens smala näs (1940), dyker han upp och hyllas som sig bör: den klassiske Överliggaren. I Sam Asks (1878-1937) legendariska och med trivselvikt utrustade gestalt, 135 kilo tung. (Bilden) 

Ingen fast bostad, kinesade hos kamrater eller där ett övernattande blev möjligt, om så krävdes en telefonbox. En professionell levnadskonstnär med kompromisslös smak för livets goda.

Utmärkande för den klassiske överliggaren vid universiteten i Lund och Upsala var stor bildning men ingen fullbordad examen. Raka motsatsen till armbågsvass karriärplanering och en instrumentell kunskapssyn. Begrepp som ”nytta”, "användbarhet" och "arbetsgivare" stoppade vid lärdomens tunga port.

I Upsala fanns Bokvicke, professorssonen Viktor Persson (1918-2000). Mannen som påstods i sin tentamensbok kunna stoltsera med ett anmärkningsvärt antal ettor (motsvarande dagens A-nivå), som det hette på den tiden, i diverse ämnen, men inte han heller någon examen. 

På Drottninggatan hans antikvariat Fenix. Till synes en salig blandning böcker, huller om buller, svajande högar likt lutande tornet i Pisa. Men frågade man efter en bok, visste han genast exakt var den fanns. 

Jag minns att jag vid ett tillfälle, när jag på institutionen med adress Villavägen i Upsala, inrymd i ett hus med anor och atmosfär, studerade litteraturhistoria (som det naturligtvis skall heta och inte litteraturvetenskap som det döptes om till) sporde om ett mindre känt verk av Tegnér. Inget problem, Vicke plockade bums fram dyrgripen från ett svårt belamrat hörn.

Han brukade heja högljutt och glatt på mig på Upsalas gator. Det smickrade mig, den blyge sandviksgrabben från Bruket med ett akademiskt mindervärdeskomplex i bagaget.

Han dök en afton upp i sal X på universitetet när befrielserörelsen Frelimo reste runt i Sverige för att samla stöd och pengar. Vid frågestunden, från Vicke: - Finns det björkar i Mocambique? De svarta stenansiktena visste inte om han drev med dem. Men det gjorde han förstås icke. 

En annan överliggare Nordan som en dag cyklade nedför Carolinabacken vid vars ände det låg ett konditori. Bromsarna tog inte, han for rakt in genom fönstret. Oroliga röster: - Men hur gick det? Nordan, artigt och oberört med benen intrasslade i cykeln: - Ursäkta, har ni färska wienerbröd?

Överliggarna, dessa original och fria själar med bekymmerslösheten som adelsmärke, utgjorde ett naturligt inslag i en levande universitetsmiljö som stack Palme och hans politruker i ögonen. 

Så det blev UKAS och PUKAS och allt vad påfunden hette som syftade till fasta studiegångar, och det på begränsad tid med stupstock utlagd. Inget liggande termin efter termin vid universitetet för att förkovra sig, odla den humanistiska anden och personligheten. 

Alla in - alla snabbt ut, stämplade med G som i Godkända. Löpande bandet som ideal, ingen tid för kritisk reflektion: korvstoppning och CSN-koppel, färdigpaketerade utbildningsprogram - glöm fria studier efter nöje och behag. 

Och eländet stoppades dessvärre inte av studentrevolter och annat storebror staten störande. Förfallet kunde börja. 

De regionala högskolorna startades, kemiskt fria från överliggare. "Avnämaranpassning", arbetsmarknadsanpassning, framförallt skulle anställningsbarhet och inte bildning gagnas.  

På Freie Universität i Berlin kan jag än idag - nå, när pandemi inte råder - på campus observera gråskäggiga djupingar, inte direkt purunga, i säckiga kläder och med välanvända ryggsäckar, vissa pratar för sig själva, som universitetsledningen inte lyckats avhysa. 

Inte uteslutet att de var med på den gamla, röda tiden. Åtminstone personifierar de den.

Bättre förr. Bränn alla cv:n, det är rätt att livslångt studera! Hell er ni två på de odödligas parnass, Sam och Vicke!