Vännen Gunnar fyller sjuttio och jag gratulerar honom, denne skribent med en orubblig integritet som ingen annan, och för det har han fått betala ett högt pris, både ekonomiskt och socialt. Jag välkomnar honom till Gubbklubben, med ålderns rätt.
När jag själv fyllde detsamma, grattades jag av min svåger, några år före i den brant nedåtstupande livstrappan, med just: - Välkommen in i Gubbklubben!
Så lagom kul. En aktningsvärd, struntprat, ålder med vidhängande krämpor som måste hanteras så gott man kan. Men vad har man för val? Uppgivet lämna walk over?
Inte blir det lättare av att tänka att just det här årtiondet, det vill säga när man befinner sig mellan sjuttio och åttio, ibland omtalas som "dödens decennium".
Många trillar av pinn ganska så snart efter att de kvalificerat sig för inträdet i decenniet, nästan varje dag en påminnelse om det. En efter en hänger upp good-bye-skylten. Sjuttio, det nya femtio? Kyss mig där bak!
Min morfar läste alltid först av allt dödsannonserna i Arbetarbladet: - Kontrollerar om jag står med eller om jag måste ner i Verket för ett skift till. Hans barnbarn försöker låta bli att läsa dessa annonser, med avsikt att slippa notera hur många som är fyrtiotalister och åldersmässigt kommer honom nära, men har svårt att inte göra det. Det har blivit som en mani, ett ofrihetsskapande tvångsbeteende.
Vill minnas att Nina Lekander kommenterade det när hon recenserade en av mina böcker. Frestas googla på hennes ålder, men det får vara.
Jag tänker Mick Jagger, han verkar ju hur pigg och spänstig som helst, med en fyrtio år yngre grebba, tror de har barn ihop också. Men så råkar jag fastna med blicken i ett nytaget foto på Sir Mick, ett närgånget sådant som avslöjar hans hals med alla årsringar.
En gammal man. Han också. Time is not on his side. It is the evening of the day för den legendariske solosångaren. Liksom för den andra halvan av The Glimmer Twins.
"Gammeln" sa man i Sandviken. Jojo, nog har han - "hen" enligt de politiska kommissarierna med värdegrundsexamen, men det fula ordet vägrar jag ta i min mun - slagit sig ned hos mig och det verkar som om han planerar förbli inneboende.
Och jag försöker trösta mig så hurtigt jag förmår: blir det inte värre än så här, då fixar jag det. Höft som vredskas. Prostata-usling att underhålla, även på natten. Det borde räcka med dessa livskvalitetssänkande exempel. Nämner därför inga fler.
En annan tanke, den kan jag suga på, när medlemskapet i Gubbklubben skall uthärdas: för drygt tjugo år sedan kunde det ha gått åt pipsvängen, vitrockarna på Ackis gav mig inte stor chans. Men jag lever fortfarande.
En grumpy, old man, alltmer otidsenlig med en samtid som skaver*, och som älskar djurprogram i tv, samt börjat läsa Frank Heller**. (Bilden) Nå, den gubben (!) kunde skriva, han!
Och, förstås: följer mitt älskade Brynäs ödesmättade tillvaro i SHL, det blir man sannerligen inte yngre av. Hade man inte redan gråa hår, så...
** Just nu Gladiatorernas uttågsmarsch. Anteckningar från Italien 1939-1943 (1943).
Bild: aftonbladet.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar