onsdag 10 mars 2021

Den beläste och bildade skrivbordsmördaren










"Jag var inte den ansvarige ledaren, och därför känner jag mig inte skyldig." En handskriven nådeansökan till Israels president från Adolf Eichmann

Hannah Arendts bok om rättegången i Jerusalem mot Adolf Eichmann, Den banala ondskan (1963), har blivit mycket läst och ofta refererad till. Något av en miniklassiker. 

Eichmann där i sin glasbur i rättegångssalen. Blek och intetsägande. Kostym och slips som en prydlig kontorist eller försäkringstjänsteman. Inga utfall eller kraftord. Den ondskefulla banalitetens ansikte bakom stora glasögon?

Bilden i boken av Eichmann som en grå, oansenlig byråkrat som bara lydde order och gjorde sin plikt har för många blivit den gängse. Ingen ondskefull djävul i människohamn. Vem som helst kan bli en Eichmann riskerar att bli en implikation. 

Det tenderar att klä av Eichmann och andra lydiga orderutförare det personliga ansvaret, initiativförmågan. Åtminstone dämpa det. 

Nå, bilden har problematiserats av Carsten Jensen, i boken Bjälken i mitt öga (2021) där han borrar i fenomenet ondska, även av andra. 

Kanske ägnade sig Eichmann lömskt åt rollspel i Jerusalem. Inbillade sig att det skulle hjälpa honom att spela underordnad, framställa sig som blott en liten kugge i det stora nazi-maskineriet: ligga lågt gentemot dem som skulle döma honom. 

Fast han borde ha fattat att det var ute med honom i och med att han kidnappades av Mossad i Argentina, där han levde under falskt namn, och togs till Israel för att rannsakas där.

Eichmann var bildad och beläst. Språkkunnig. Ingen vanlig, alldaglig man för att referera till Christopher Brownings bok* om helt vanliga, tyska män som till synes obegripligt begick massmord och gräsligheter på östfronten. Utan att vägra. Och utan att efteråt känna ånger. 

I exil var Eichmann en ledande figur bland de nazister som flytt till Sydamerika. Kunde under möten med själsfränder beklaga att man inte hann utrota fler judar än man gjorde. Brinnande övertygad ända fram till Jerusalem om den nazistiska rasideologin.

Varför har så många, inklusive undertecknad, okritiskt anammat Arendts bild av den grå, alldaglige byråkraten som ett offer för omständigheterna?   

För att det kittlar att föreställa sig att till synes helt vanliga, hyggliga medmänniskor under välviljans mask är någonting helt annat? Dr Jekyll och Mr Hyde? Min vänliga granne Andersson, om man skrapar på ytan eller hjälper honom på traven en Eichmann? 

För att det skulle vara för enkelt att omedelbart demonisera förövaren? Typ Josef Fritzl i Österrike, med ett obehagligt yttre, förövarens frånstötande anlete. Därmed kunna tänka: jag är inte som han. 

Förelåg den ondskefulla personligheten, Eichmann ett exempel, från början men med slumrande latenta egenskaper som sammanhanget, organisationen, tidsandan, tillfället väckte? 

Vad kan vi "skylla" på? Risk för legitimering. Kunde verkligen inte Eichmann ha handlat annorlunda?

Inom högskoleväsendet iakttog jag helt "vanliga" kolleger som genomgick en metamorfos, som det kunde förefalla, när de befordrades till chäfer. De blev plötsligt en annan, beteendemässigt. Fick för sig att de var något som min morfar skulle ha sagt. 

Minns särskilt en arbetardotter från Sandviken som jag brukade skämta med, hon skrattade alltid lika gott. När hon blev chäf, prövade jag med: - Jag säger som min morfar. Man får inte vara dum, för då kan man bli bas.

Hon drog inte på smilbanden, stelnade till. Jag anade genast oråd. Och, mycket riktigt. Hon blev en av de allra värsta bland chäfer. Avskydd av medarbetare som teg, men pratade illa om henne bakom hennes rygg.

Hade hon bara gått och väntat på tillfället? Eller visste hon inte om sina mörka sidor, vad med självinsikten? Kunde hon ha förblivit den enkla arbetarjäntan från Bruket, med socialdemokratin i generna, om hon inte befordrats?

Makten berusar, brukar det heta. Tja. Det kan vi ju alltid skylla på. Med risk för att legitimera den som borde brännmärkas och avkrävas personligt ansvar. Gömd i banalitet, för att avsluta med Arendt. 

* Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (1992).

4 kommentarer:

  1. Vissa berömda samhällsvetarexperiment visade väl att ondskan låg i grupptrycket, samt överordnades förväntningar, i ett system? Och ju vanligare person, desto större risk för en villig krigsförbrytare i extrema situationer.

    SvaraRadera
  2. Lojaliteten mot gruppen skriver Browning, som jag nämner, om. Den som till äventyrs vägrade att delta i bestialiteterna straffades inte. Och dessa i polispatrullen var normalt vanliga, hyggliga tyska män. Vissa socialdemokrater. Lydnadsexperimenten på Stanford demonstrerade stor eftergivenhet gentemot auktoriteter.

    SvaraRadera
  3. Vilka "arbets"förmedlare i dagens Sverige tycker sig likna små, nitiska kuggar i en nazistisk eller sovjetisk slavarbetsbyråkrati? Inte många, gissar jag.

    SvaraRadera
  4. Det finns faktiskt de mot AF inte särskilt vänligt inställda som liknat dessa kuggar vid "kapos". Man klarar sig själv på bekostnad av andra.

    SvaraRadera