En riktig gävleborgare är ingen intellektuell

Per Odenstens Människoätarens skugga. En sådan där, i mitt fall, sällsynt bok som jag sträckläser men ändå tvingar mig att lägga bort för att inte läsa ut den för fort, vill ha kvar som stark läsupplevelse att varje dag återvända till, sjunka in i. 

Men nu har sista sidan utan återvändo tryckts (!) fram, läste den som e-bok gu´bevars.

En bok som omedelbart grep tag i och höll mig fast med sin skickliga blandning av dokumentärt och fiktion, det senare liksom gled in i det förra på ett sömlöst sätt. Känslan av autenticitet och närvaro påtaglig, tid och avstånd bleknade, allt kändes märkligt samtida. 

En berättelse om en hörselskadad, regimtrogen fångvaktare med uppgift att specialbevaka Antonio Gramsci, denne småvuxne men intellektuellt storhuvade person som Mussolini och svartskjortorna avskydde. Stämplad som samhällsfiende, landsförrädare och terrorist. 

Avskydd och fruktad, men svartskjortorna saknade anständiga argument att bemöta honom med. Han måste därför låsas in, tystas - andra fritänkare och regimkritiska till varnagel. Hänvisades till kryptiska dagboksanteckningar som fördes i cellen. 

Dessa överlevde den sedermera lynchade il Duce, diktatorn lyckades inte för gott tysta Gramsci, och har haft stor påverkan på inte bara europeiska intellektuella. 

Begrepp såsom "hegemoni" och "kollektiv intellektuell": nödvändiga teoretiska verktyg för en seriös samhällsanalys. 

Det första begreppet för att kunna förstå varför det nödvändiga upproret mot förtryck och orättvisor uteblir. Svårt att tänka sig Noam Chomsky och Edward S. Herman´s Manufacturing Consent utan Gramsci. Kanske även Michel Foucault med sitt diskursbegrepp. 

Eller de systembärande massmediernas, i Sverige hör det skattefinansierade SVT till dem, centrala roll. 

Jag har alltid haft för mig att Gramsci dog strax efter att han frigivits, efter ett drygt tio år långt fängelsestraff i ensamcellens isolering. Men han avled i cellen, påskyndat av en mycket svår och brutal misshandel, redan somatiskt nedsatt som han var.

Jag kan känna ett glödande hat mot dessa satans fascister. "En riktig tysk är ingen intellektuell" som det kunde gapas i Nazityskland. I Goethes (bilden), Hölderlins, poeternas och de djupsinniga filosofernas hemland. Nähä, vad utmärker en riktig tysk, då? 

Dumhet och knytnävar? Blind lydnad? 

Jag hör i mitt inre det växande knastret från bokbålen i nazisternas Berlin, iscensatta inte långt från universitetet och stadsbiblioteket. Kuriöst nog var Hitler alltid noga med att tilltala sin skyddsling och kanske mest hängivne tillskyndare, bortsett från propagandaministerns hustru, Joseph Goebbels "doktor". Litteraturdoktor som ministern var. 

Jag råkar på nätet läsa en rad kommentarer till något jag för länge sen skrev om den så kallade Kulturprofilen. Elaka, korkade kommentarer. Anonyma, förstås. Som insändarna i husorganet Gefle Dagblad, trots det tidningens klart mest läsvärda sida. 

Jag kan hysa förståelse för anonymitet, behovet att skydda sig mot repressiva chäfer och annat otyg. Jag vet ju hur såna där chäfer är funtade.

Men anonymiteten fungerar samtidigt så att man slipper ta ansvar för sina dumheter. Med risk för att dialog blockeras. 

Uppvuxen som jag är i en de höga fabriksskorstenarnas hugga i med händerna-region där akademiker, och tänkande människor, aldrig hållits särskilt högt i kurs kanske följande devis är särdeles passande: En riktig gävleborgare är ingen intellektuell. 

Och vågar aldrig öppet stå för sina åsikter.