31 januari 2017 stämplade jag ut från Högskolan i Gävle. Chäferna var glada bli av med mig, jag var för kritisk, glöm allt vad akademisk frihet heter i en NPM-högskola.* Man skall vara en lojal medarbetare som sänker blicken och håller truten, basta.
Men de måste hålla ut och stå ut med mig tills jag fyllde 67.*** Någon öppen diskussion med mig togs aldrig, inte heller av fega kolleger som sprang till avdelningschäfen och ondgjorde sig, allt skedde bakom min rygg och nådde mig på omvägar.
Inget avgångssamtal med kunskapsöverföring från den utträdande, annars brukligt. Ingen formell avtackning med blomsterkvast, kaffe och tårta. Jag packade bara ihop mina grejer och drog, med en blandad känsla av lättnad och frustration.
Fick med mig hem nyckeln till mitt arbetsrum och passerkortet, avdelningschäfen hade glömt begära av mig dessa. Passerkortet klistrade jag omsorgsfullt fast på vindrutan till hans bil, nyckeln skickades till hans hemadress. Ingen reaktion.
5 mars 2017, efter hemkomst från en som vanligt ytterst stimulerande vistelse i Berlin, publicerade jag min första blogg. Inte hade jag tänkt börja blogga, tanken tänktes överhuvudtaget aldrig, men det föll sig ändå så med en speciell bakgrund.
Jag medarbetade i Stefan Lindgrens 8 dagar några gånger tills han utbrast: - Jag hinner inte med att publicera allt du skriver, ska du inte börja blogga?
Och så blev det. Den första tog upp ett kärt tema som jag ofta återvänder till: mammas socialdemokrati är död. Den dödförklaringen står sig och behöver egentligen inte upprepas.
Efter det att en nästan tjugofemårig medverkan på Gefle Dagblads kultursida upphörde - en ny kulturredaktör tillträdde som ville få bort den tongivande gamlingen från sidan, klev i skor som var alldeles för stora för honom, sidan därför blivit fullkomligt ointressant - har bloggen blivit allt viktigare som plattform.
Jag måste skriva, jag lever mitt liv skrivande. Och jag känner mig fri i mitt bloggande. Minns när dåvarande ansvarig utgivare, en humorlös tråkmåns på GD lyfte ut en satirisk text om landshövding Per Bill (utan att kulturredaktören protesterade), förstod då att nu är det nog.
I och för sig första gången jag råkade ut för det, hände aldrig på den gamla, goda tiden, inte ens när jag fläskade på som allra värst. Men då en kulturredaktör som i alla väder värnade sidans oberoende och integritet. ****
Några bloggar har tagit sig vidare.
En om dynamisk psykoterapi, ett annat av mina favoritteman, dök sedermera upp i tidskriften SFT - Svensk Familjeterapi.
En om gruvstrejken och samtalen med Harry Isaksson och de andra i strejkledningen till Folket i Bild/Kulturfront.
En snutt i Hundsport (!), LEK är ju hundälskare, om ingen visste det.
Samme LEK är sponsrad, jojo, som den värsta influencer - släng dig i väggen, Bianca. Skrev om speedway att man bara måste äta Skogaholmslimpa med stekt falukorv (som kallnat) till denna fartfyllda sport. Lite bröd blev det från Fazer som äger Skogaholm...
Bruksteatern, med Peter Flack som det härliga Närke-originalet Hjalmar, blev lyckliga för mina hyllande ord om dem, lade ut på hemsidan.
Bokbetraktelser har dykt upp på olika förlags hemsidor.
Viktigast: kontakten med och reaktionerna från er läsare. Så jag fortsätter nog ett tag till.
*** Krönikan skrevs ett par månader före utstämpling, ett slags testamente: https://www.helahalsingland.se/artikel/lasse-ekstrand-alla-dessa-smapavar-till-chefer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar