Nu har det hänt igen. Långt mellan gångerna men lika härligt varje gång det inträffar. Jag har börjat sträckläsa, som e-bok kan tilläggas, Per Odenstens Människoätarens skugga (2015).
Den, som det förstås kunde tyckas, egendomliga titeln anspelar på vad en fängelsechef kallade Antonio Gramsci: människoätare. "Skuggan" är en nitisk fångvaktare.
Odensten känner jag vagt till sedan tidigare. Tror dock inte att jag läst något av honom. Betydligt mer förtrogen, om uttrycket tillåts, med bokens huvudperson som jag utser honom till och som vi ser på bilden ovan: Antonio Gramsci (1891-1937).
Fast det är nog fångvaktaren, som uppdragits att hålla ett vaksamt öga på Gramsci med det fortlöpande avlämnandet av detaljerade rapporter, som Odensten gör till bokens huvudperson.
Från fattigdom kommen med svag läsförmåga. Tendens till mindervärdeskänslor. Nedsatt hörsel. Sympatiserar med svartskjortorna. Satt att vakta en "landsförrädare", en fiende. Makt att styra och ställa med honom, äga rutiner och dygnsrytm.
Osökt minns jag vad Pasolini förmedlade: fattiga bondgrabbar med klen skolgång blir snutar. I detta fall fångvaktare.
Långt är det intellektuellt, bildningsmässigt och politiskt mellan väktaren och fången. Jag fortsätter att läsa, spänd på hur relationen skall utvecklas. Anar kanske vad som kommer att hända i och med ett tätt, dagligt umgänge och spirande dialog. Det lär visa sig.
Benito Mussolini - varenda gång jag hör en upptagning med diktatorn, hör jag samtidigt Fred Åkerström mullrande sjunga: Svarta tupp, när du hörs gala, blir det mörkt, natten är inne - bestämde om Gramsci: denna hjärna skall förhindras att arbeta i tjugo år.
En hjärna farligare än ett maskingevär. Hur var det Woody Guthrie fyndigt yttrade om sin gitarr? This machine kills fascists.
Tio år tillbringade Gramsci i fängelse, under svåra och påfrestande förhållanden, innan han dog strax efter frisläppandet. Från början i mycket fysiskt illa skick.
Han tilläts låna böcker och läste flitigt. Även tillåten skriva i cellen, tvingades till förtäckta ord för att vilseleda makten. Breven underkastades sträng censur.
Jag har läst Gramsci och påverkats i min uppfattning om den intellektuelles samhällsroll av Italiens störste intellektuelle, som jag tror Pasolini höll honom för att vara, även om det var många år sedan. Hans ord "Jag hatar de liknöjda" har jag ofta citerat.
När jag läser Odensten, ordentligt inläst på italienarens öde och som levandegörande blandar det fiktiva med det dokumentära så att man framför sig ser Gramsci i sin cell, grips jag av lust läsa kollektivets intellektuelle, som han ville vara, på nytt.
Någonstans i mina hyllor står fängelsedagböckerna i engelsk översättning: Prison Notebooks. Förutom annat från honom som jag i hastigheten inte kan namnge. Plus Gramscis gärning kommenterande litteratur såsom Anders Ehnmarks En stad i ljus och andra.
Under en vistelse i Turin som gästföreläsare gav jag mig, utan att först ha rekat (usch, fult ord) tillräckligt, ut i staden för att söka spåren efter den till växten lille, drygt 1,60 centimeter långe men intellektuellt gigantiske Gramsci. (Odensten noterar ett till kroppen oproportionerligt stort huvud, mycket som rymdes där.)
Jag förknippade Gramsci med Turin där han var aktiv på 1920-talet. Visste inte, eller så hade jag glömt bort, att hans grav hittar man i Rom. Men ramlade in på en gata uppkallad efter honom: Via Antonio Gramsci. Plötsligt kändes han närvarande. Som i Odenstens bok.
När jag läser om hur fängelset bryter ned och långsamt dödar honom, ser Mussolinis brutala stenansikte framför mig, ansiktet som under lynchningen så vanställdes att dragen flöt ut och upplöstes, ekar Olof Palmes ord i mig: - Dessa satans mördare!
Jag vill minnas att det var Franco han syftade på, den bestialiska garotteringen i Burgos. Jag kan ha fel. Kan även ha syftat på Pinochet i Chile och militärkuppen. Strunt samma, fascist som fascist.
Om Mussolini förtjänar bara med det största förakt att sägas och inget mer: Satans fascist!
Ordet fascist har blivit bekymmersamt idag. Det har drivit iväg från sin ursprungliga politiska position (men beskriver fortfarande något despotiskt tvingande). En perfid ovilja att tåla yttrandefrihet samt en metod att härska med lögn: att fräckt mumla fram vilka osanningar som helst, då fascisten vet att det inte kommer några motsägelser i det riggade system man ordnat.
SvaraRadera