En sup är en för mycket

Jag har för mig att jag läste det hos Jan Myrdal, som uppskattade gott vin och gärna till varje middagsmål men kunde även under långa perioder inte förtära en enda droppe, och det är väl en känd gammal sanning: - Först tar mannen supen, sedan supen mannen. 

Min mamma visste det, hyste skräck ända sedan barndomen för "ful sockerdricka", varnade för att började man "festa" kunde det bara sluta illa. Och hon pekade på avskräckande exempel från Bruket, män som fått smak för festandet, sedan blankt struntade i omsorgen om hustru och barn. 

Kanske var det Cornelis som yttrade, men jag förblir osäker: - En sup är en för mycket, hundra  supar för litet. Däremot vet jag att trubaduren konstaterade: - Jag försökte dränka mina sorger, men dom kunde simma.

Jag minns som igår ett framträdande på legendariska Profeten i Upsala som efterhand spårade ur. Cornelis tillsammans med parhästen Fred Åkerström. Den förre uppenbart alltmer påstruken, Fred inte lika mycket. 

I kulisserna Cornelis dåvarande kvinna Bim, men hon lämnade utan att tacka för sig det glada sällskapet, förmodligen irriterat. 

Hävandet började redan under takkronorna i universitetets vördnadsbjudande aula inför en gles publik. - Ni som är här, ni är sanna visvänner, tro mig, berömde Cornelis, kanske för att övertyga sig själv innan han som öppningsnummer klämde i med Deirdres samba. 

På scenen anslöt sig Bernt Staf, strax dessförinnan slagit igenom med Familjelycka, vemodigt tänka att alla tre är borta, och när han skulle ta vid efter legendarerna: - Nu lämnar vi över scenen till Benjamin medan vi gamlingar går och får oss en öl.

Att läsa Cajsa-Stina Åkerströms osentimentala Du och jag, farsan blir en sorgesång från en dotter, själv mycket fin vissångerska och kompositör, som under många år bevittnade hur den älskade fadern allt snabbare rörde sig mot skuggornas kalla rike. 

De sista dagarna låg han död i lägenheten i Karlskrona, dit han flyttat för att komma nära sin dotter.

Mr Spirituosa presenterade sig tidigt i mitt liv, tredje klass i realskolan. När brukssamhället klämde åt alltmer och längtan bort, utan att veta mer exakt till vad, hade fötts. Alkoholen var fest och extas bortom grå, inrutad vardag. 

En grimas åt Verket med stämpelklockor och basar bakom taggtråd. Ett själsförtärande arbetsläger förklätt till fabrik.

Och sprit gick alltid att få tag på. I värsta fall ur farsans Standard Selection-flaska, förvarad i skafferiet, något han noterade och därför förfor som fadern i En handelsresandes död: drog ett streck på etiketten. 

Bara att fylla på med vatten för den uppmärksamme, ännu mer uppfinningsrike sonen. Nå, bara och bara. Misstänksamhet i faderns ögon när han studerade flaskan, förstuckna anklaganden. Morsan ryckte ut till den föga oskyldige sonens försvar: - Det skulle Lars aldrig göra!

För den som i likhet med Skriftställaren tidigt med avsky reagerade på inrutning och förutsägbarhet, ett vardagsliv bortkastat på trälande efter drömmars slocknande, var ruset ett billigt sätt att stämpla ut från denna vardag.

Men den gamla sanningen låg på lut: först tar mannen supen, sedan supen mannen. Det lycksaliggörande ruset slutar förr eller senare som för Frödings skalden Wennerbom: i djupaste sömn och med sänkt verklighetssinne. 

Dock, den som förnekar rusets positiva effekter, åtminstone inledningsvis, hycklar. Jag har provocerande påstått det förr: roligare vara full än nykter. 

Bild: svd.se