Starka kvinnor i Ceausescus stat

 

Recensionen i Svenskan, https://www.svd.se/mungiu-vajer-inte-for-nagot, hittar jag först efter att jag sett den hyllade filmen, utspelandes sig i ett realkommunistiskt grått och dystert Rumänien 1987, när Nicolae Ceausescu inte hade lång tid kvar vid den totalitära makten. 

Regissören Cristian Mungiu (född 1968) framkallar skickligt en grönblek, vansinnigt trist miljö som kunde vara signerad kollegan Roy Andersson när han är i sitt esse. 

Jag utgår ifrån, exakt såsom det framställs i filmen, att så var den kommunistiska vardagsmiljön, ända ned i minsta detalj förkvävande och nedpressande. Cigaretter och toalettsaker måste införskaffas på svarta börsen. Ständig övervakning av medborgarna. 

Att döma av statschefen Ceausescus handfallna reaktion, under ett balkongtal inför folkmassor som snabbt som ögat måste avbrytas när protesterande talkörer startar från det folk han inbillade sig var kuvat, föreföll det som att han intet ont anat. 

Kanske omsluten av den psykotiska bubbla som alla diktatorer i sin grandiositet och omnipotens kliver in i. 

Möjligt att Securitate, den fruktade säkerhetstjänsten, omsorgsfullt såg till så att han hölls ovetande, kunde dväljas i en offentlig lögn.* Samma spekulation kan tlllämpas på Honecker, en annan kommunistisk höjdare, verkade även han yrvaken hösten 1989 när det var ute med honom och hans anhang.

Ett kejserligt palats hann den narcissistiskt förblindade Ceausescu uppföra i Bukarest, innan föreställningen var över. Monstruöst påkostat, i ett av Europas fattigaste länder med en svältande befolkning. Det står fortfarande prålande kvar i guld och marmor. 

Jag blir nyfiken på vad som hände med unga, vakna kvinnor som de två huvudpersonerna i filmen, när förtrycket äntligen var över, intelligenta och reflekterande. Jag vet, skam att säga, för lite om det postkommunistiska Rumänien. 

Nobelpristagaren Herta Müller, tysk-rumänska, har jag läst. Efter inträdandet i exilen i Tyskland fortsatte Securitate att trakassera henne, kunde dyka upp vid offentliga framträdanden och störa. 

På motsvarande sätt trakasserade Stasi DDR-författaren, den systemkritiske Jürgen Fuchs efter att Västtyskland köpt honom fri och han slagit sig ned i Västberlin.

Hans hälsa nedbruten** av inlåsningen i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin, jag har sett hans cell under en flera timmar lång guidad rundvandring. 

Fängelset förekommer i filmen De andras liv, en klaustrofobisk inrättning, cellfönster utrustade med tjockt glas som hindrade fången från att se ut. Tidsbegrepp och datum skulle upplösas, fången desorienteras, utdragen psykisk tortyr.

Müller stötte oväntat ihop, ansikte mot ansikte, med en av sina plågoandar när hon besökte Bukarest efter regimens fall. Han vände tvärt på klacken, la benen på ryggen och sprang fegt sin väg. 

Passa på när pandemi råder och home office är påbjudet: se filmen gratis hos det utmärkta Cineasterna! Den förtjänar alla priser den mottagit. 

* Kan inte låta bli att tänka Löfven, demokratiskt vald förvisso, och hans upprepande av att vi kan känna oss trygga i "det starka samhället", samtidigt som alla vi andra upplever det samhälleliga förfallet med växande otrygghet.

** Det har ryktats om att den cancer Fuchs utvecklade och som dödade honom, blott 49 år gammal, kunde kopplas till bestrålning i fängelset.

Fotnot. Efter att ha sett filmupptagningen från det brutala avrättandet av Nicolae och Elena Ceausescu, strax efter att de störtats, inspirerades jag till en essä. "Ceausescus öga: Funderingar om skuld och längtan efter samvetets död." I tidskriften Montage Kulturanalys nr. 22-23