Till slut fick de lidande frid

 

Medan jag väntar på att en mig närstående skall opereras polikliniskt på Akademiska Sjukhuset ("Ackis") tar jag bilen ut till Ulleråker, "Bullret" som infödingarna kallade det, åker utmed den nedre vägen, förbi Studenternas, där jag alltid färdades när jag skulle jobba, Fyrisån inte långt borta.

Jag tror jag skuttade in på nästan alla kliniker under mina år i början på 70-talet*: Akut, Alkohol, Geriatrik, Rättspsyk, Barn- och ungdom. Jag noterar att höghuset med "Stormen", intagningsavdelningen, är rivet. Där jobbade fascistiska typer, skrämde patienterna. 

Kronåsen också jämnat med marken, numera parkeringsplats, där barn och ungdomar diagnostiserades för att sedan tillföras psykofarmaka. En ung flicka, "mano-depressiv", klistrade rummet fullt med David Bowie-bilder.

Varför denna fascination hos Skriftställaren inför det Erving Goffman benämnde "totala institutioner"? Inläst på förre Upsalabon Michel Foucault är jag dessutom, hans inträngande studier av disciplineringens ändrade former, det moderna fängelsets uppkomst.

Vad förväntar man sig, det vill säga Makten, skall hända med dem man förpassar till dessa institutioner, vad skall "behandlingen" leda till? Om det inte bara handlar om förvaring, eller straff och hämnd i fängelsets fall. Skolor, utbildningsinstitutioner, kan också tillföras listan. 

Sammanpacka människor - vad sker inuti dem?

Jag försöker parkera bilen någonstans på området, som numera rymmer privatbostäder, jag skulle aldrig med min historia som skötare kunna bo här, den krypande känslan överallt av osaliga andar - men överallt skall det betalas avgift. 

Till slut ställer jag bilen på en gratisplats utanför den förra personalavdelningen där mina tjänstgöringslistor hämtades ut. Strosar runt i det soliga aprilvädret.

Så många minnen. Rättspsyk var alltid underbemannat, ett ständigt hot i luften, patienter som tilltalade oss skötare "plitar". Alkoholkliniken med en avdelning där patienterna var så djupt nedgångna att flytande tvål och allt med minsta procent alkohol måste gömmas undan. 

Akutkliniken med patienter som kom den unge skötaren nära, identifikation uppstod lätt, en natts vak med en kvinnlig patient som försökt döda sig själv genom att inmundiga krossat glas.

Söndermedicinerade patienter med svåra biverkningar. Oroliga. Maniska. Ledsna. Förvirrade. Aggressiva. Människor av kött och blod, människor som du och jag. Och inte kunde den konventionella, biokemiskt inriktade psykiatrin göra mycket för att hjälpa dem. 

Det var nog heller aldrig målsättningen. Naivt att tro något sådant. 

Formuleringen i en remiss ur den från Mosebacke monarki kände "Moltas" Erikssons hand: "Patienten remitteras till rehabilitering eftersom patienten inte går att rehabilitera."

Nå, mat och sängplats tillhandahölls. Det blev värre sen när förståsigpåare kommit på att mentalsjukhusen måste rivas och människor skrevs ut till ensamhet och misär. 

På kyrkogården, med gröna gräsmattor och kvittrande vårfåglar, stannar jag länge till. 1 300 patienter fann äntligen frid här. Träkorsen är borttagna, anonymitet har trätt vid, spåren av lidande människor sopats undan. Några få gravstenar med namn, en med bortvittrad text. 

Jag säger det igen, inte skulle jag kunna bo på denna gudsförgätna plats.

* Jag hade läst Ronald Laing, närmade mig Ulleråker med en mycket kritisk förhandsinställning.