Kort i rocken och tunnhårig. Gick under öknamnet "Bullen". Befordrad till överförman och hade till sin olycka råkat få både morfar och brodern Otto på sin lott nere i Verket. Ständiga hyss från de storväxta bröderna för att stå ut med det monotona trälandet på verkstadsgolvet.
Utmärkande för Bullen hans totala brist på auktoritet och pondus (vilket inte gör honom unik bland chäfer, måste i rättvisans namn tillfogas). Något jag själv upplevde under en kort tid sommaren 1968 som rörblästrare på den enhet han åtminstone formellt basade över.
Rörblästreriet torde för övrigt lätt knipa första priset i den inofficiella tävlingen mest själsdödande jobb. Ett rejält gäng rör skulle synas genom att kika in i vart och ett av dem mot en ljusramp. Först blåsa sand genom dem.
Den kvinnliga traversföraren släppte återkommande ned en försvarlig laddning rör, som uppfiskade från en evig rörflod som aldrig sinade. Från början synade jag vartenda satans helvetes rör.
Ganska snart tröttnade jag, fattade att jag skulle bli crazy om jag fortsatte i samma spår. Nöjde mig med vart tionde, skam att säga utan att gripas av dåligt samvete eller gnagande känsla av försummelse.
Sen bara någon enstaka rörusling, mest för syns (!) skull. Rören skickades därefter under hela min tid som blästrare vidare i stort sett oblästrade, men aldrig någon reklamation från nästa led i produktionsprocessen. Försyndelsen borde vara preskriberad vid det här laget.
För att klara av och strukturera de långa skiften, med en lus som släpade sig fram på tjärstickan, hade jag kommit överens med mig själv om att röka två gånger i timmen, på utsatta klockslag.
Vill minnas att Göran Palm beskrev något liknande i sina LM-böcker, liksom Folke Fridell och Erik Johansson i romanform. Fabriksmänniskans nödvändiga överlevnadsknep.
Under nattskiften saknades arbetsbefäl. Jag kunde på ett par timmar mellan 22 och 24 fixa ackordet. Sen vänta in utstämpling om morgonen, trots att jobbet var avklarat, jag slog helt enkelt dank.
Det blev långa nätter, dessa svenska sommarnätter, ljusa och vackra, blir aldrig av som poeten träffande skrev.
Vissa morgnar väcktes jag av tidigt instämplande gubbar, när jag slumrade på en bänk i omklädningsrummet. Fattar inte varför de stämplade in så rasande tidigt. Och därtill på gott humör, visslade och drack kaffe.
En kunde till slut inte hålla sig från att kommentera mitt långa hår, som jag kammat bakåt, till det mustasch: - Är du Jesus broder, du? Vresigt från den yrvakne blästraren: Äh!
Nå, alla fall, som improvisationskonstens okrönte kung, Valfrid Lindeman, brukar säga när han förlorat den röda tråd som näppeligen fanns.
En bister vinterförmiddag, virvlande snö utanför den fönsterlösa fabriken, när Bullen återvänder till sitt kontor, efter att ha varit ute på en runda, finner han morfar och Otto i högan ro sittande därinne.
- Men vad i hela friden gör ni här? Varför jobbar ni inte!
- Det är så kallt ute i fabriken. Vi fryser.
Bullen försöker, alltmer ömkligt vädjande, övertala dem att gå ut och ställa sig vid sina maskiner, men han ignoreras. Alltmedan gubbarna i fabriken skrattande beskådar spektaklet. Om inte Bullen redan tappat ansiktet, hade det skett nu.
Till slut måste han ringa min pappa, på annan plats i Verket: - Din svärfar sitter inne på mtt kontor och jag får inte ut honom. Du måste komma hit.
Så sker. Fortfarande med gubbarna roat beskådande det hela.
Nästan så jag tyckte synd om Bullen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar