Normaliseringens spöke

Det går ett spöke genom vårt land, normaliseringens spöke

Jag läser Knut Lindelöf (https://www.lindelof.nu/skillnaden-pa-nu-och-da/) om hur ”alla” var vänster efter 1968. Detta mytomspunna 68 som jag hade glädjen att uppleva på plats i Upsala, och som jag till skillnad från många generationskamrater vägrar att ta avstånd ifrån.

Kraftiga vänstervindar blåste hegemoniskt dominerande genom det svenska samhället. Vi som räknade oss som vänster ägde tolkningsföreträdet, innehade problemformuleringsprivilegiet, Lars Gustafssons fyndigt myntade begrepp. 

Värdiga kombattanter, om man säger så, saknades. En vänstertid präglad av hybris och överlägsenhet, definitivt icke utan grund. Motståndaren var intellektuellt sett inte välorganiserad. 

Men, det var då, det. 

Mer än femtio år senare, när vi skriver "samtid", äger nyliberalism och marknadsfundamentalism tämligen ostört tolkningsföreträdet. Dagens "vänster" är klart förvirrad, trasslat in sig i identitetspolitik, "glömt" de centrala samhällsfrågorna. 

I spåren av samhällsförändring och mentalitetsförändring: normaliseringens instängande anpassningsprocess. Den som dikterar att det kan inte vara annorlunda än det är just nu, och det gäller på alla samhällsområden. 

Nya generationer föds in i redan givna förhållanden, normaliseringsprocessen fångar in dem. De har inte upplevt något annat, perspektivet begränsas. 

Späs på av en intellektuellt undermålig utbildning - kritiskt, reflekterande tänkande utbytt mot ideologiserande värdegrundsindoktrinering - ända upp på högskolenivå. 

Ännu värre än kunde, tanken om att det borde vara annorlunda eller bättre än så här slocknar. Det som är det är och måste så förbli, bara att anpassa sig till det. Inte upproriskt tänka: så här får det ta mig tusan inte vara! 

Vad göra? 

Böcker, debattartiklar, flammande apeller ruckar inte på detta, river inga tankefängelser. Böcker behöver man inte läsa, artiklar kan man bläddra förbi, apeller slå dövörat till. En nödvändig, samhällelig dialog om olika alternativ kommer aldrig till skott.

Den tyske allkonstnären Joseph Beuys, som i maj detta år föddes för hundra år sen, förfäktade och praktiserade på ett ytterst kreativt och uppslagsrikt sätt sin idé om den sociala konsten. 

Genom iscensättandet av aktioner och provokationer där människor rör sig, på gator och torg, således inte inne i traditionella konstinstitutioner, tankestöra: "vara på" ingrott tänkande och låsta föreställningar, repa hårda tankefigurer, "väcka" sovande medvetanden.

Jag minns när vi, inspirerade av Beuys, på en kurs i projektledning vid Högskolan i Gävle satte oss på bussen till Sandviken, för ett seminarium där på ett kafé. Samtliga iklädda svarta tröjor med vit text som löd: Vem skall frälsa oss? 

Tilltaget riktat, utan tillkrånglande akademiska krusiduller, mot den inlärda hjälplöshetens tankevanor. Uppfattningen att själv förmår jag intet, någon annan måste komma mig till undsättning.

En sociologiskt skapad hjälplöshet i en fabriksväldets auktoritära region. Fabrikerna må tystna men fabriksmänniskan själ består. Man förväntas lyda order och inte ta några egna initiativ.

Tröjorna drog oemotståndligt till sig undrande, nyfikna blickar från medpassagerare, sen fotgängare på stadens gator. Den retoriska frågan släpades med i medvetandet hos den ofrivillige betraktaren, något att fortsätta grunna på. 

Minns också när studenter vid högskolan i Falun iscensatte en auktion av sig själva på Stora Torget mitt i stan för att rikta fokus mot den högre utbildningens företagsekonomisering: nytta och kvantifiering, lägg till "anställningsbarhet", som ledstjärnor istället för bildning och personlig utveckling. 

Masarna och kullorna i Dalarnas huvudstad stannade förbryllade till, frågade vad i hela friden det var som pågick. Aldrig varit med om något liknande. Det började pratas och ivrigt diskuteras, ifrågasättas och uppröras.

Därmed en lyckad aktion. Omöjlig att blunda för eller vända ryggen till.*

* Dåvarande rektorn, Agneta Stark, informerades mitt under pågående högskolestyrelse: - Det är någon som står och säljer studenter nere på torget!
Bild: Karl-Erik Eriksson (död 2011), känd auktionist. aftonbladet.se