Danmark, adieu

Jag har med en dåres envishet letat mig fram till olika informationssidor på nätet, samt varit i kontakt med svenska ambassaden i Köpenhamn. (Min erfarenhet är att jag alltid får ett snabbt och informativt svar när ambassaden kontaktas, om så i den danska huvudstaden eller Berlin.)

Jag skulle, på anmodan av ambassaden, kunna ringa gränspolisen i Frederikshavn i detta ärende. Men bedömer det som mer eller mindre lönlöst. 

Även om jag, viket är tveksamt, skulle förstå vad de säger på knepig nordjysk dialekt, så föreligger risk för ett otrevligt bemötande. Alldenstund de hör att det är en sån där svensk som ringer och stör. 

Vadan detta idoga informationssökande? 

1 maj närmar sig med stormsteg och jag kan inte uppskjuta det längre, i hopp om - ja, vad? Besked måste lämnas till vår husvärd Peter om vi tackar ja till att hyra det trivsamma blå huset på Spættevej ett par kilometer utanför Tversteds centrum. 

Fyra veckor reserverade för vår del. Och han inväntar besked. Håller tillmötesgående, med insikt om den rådande kritiska situationen, på huset tills vi hört av oss. Men kan förstås inte vänta hur länge som helst. 

Jag inser, mycket motvilligt och långsamt, att det blir inget Danmark i sommar heller. Andra året i rad. Vi klarar inte inresekraven, om jag nu tolkat dessa rätt. Covidtestet klarar vi, två doser Pfizer i kroppen. Men osäkert om vi kan uppge ett godtagbart "särskilt skäl" för inresa. 

Dessutom verkar det som om vi skulle åläggas karantän i tio dagar. Det sistnämnda kanske bara symbolpolitik, för vem skall kontrollera? Inofficiella medarbetare som de sa inom Stasi? Frilansande nordjyska bönder, förklädda till fågelskådare med kikare? Elektronisk fotboja?

Det jag fruktar är att om vi ändå skulle lyckas ta oss in, så torde bemötandet av oss som svenskar bli värre än nånsin. (En myt att vi är älskade, det är våra pengar de älskar.) Även om vi bor ute på landet och håller oss mest för oss själva, den sociala distansen garanterad.

Men bilen är svenskregistrerad, det lyser SVERIGE på långt håll om den. Det hjälper således inte om vi rör oss knäpptysta i butikerna och på gatorna, ligger lågt för att inte väcka uppmärksamhet. Inte svarar på tilltal, toktiger som mumier. Ty, bilen! Bilen! 

Larry på SR berättade häromdagen om en svensk kompis på Åland som fått sin bil repad, trots att han bor mesta delen av året på ön. Att vara svensk är att vara paria i dagens Europa. Vi kommer med pesten, måste stoppas vid gränsen, borde tvingas bära varnande bjällror. 

Satan vad det gör ont att tvingas tänka bort det vackra, skimrande Vendsyssel som jag med rätta döpt till Krøyerland! 

Inte få låta blicken fångas av Vesterhavets vågor i fjärran, solens sjunkande i havet. Inga raska morgonpromenader genom ljus bokskog. Inget förmiddagssittande i annexet med datorn i knäet. Inga trevliga lördagsutflykter till det samtida, arkitektoniskt spännande Aalborg. 

Ingen magnifik, läcker Tversted Super Isvaffel med fem kugler, chokoladebold och guf. Inga turer till Danmarks bästa konditori, Ingeborgs i Sindal. 

Jag kunde fortsätta uppräkningen av dessa det danska sommarlivets högtidsstunder, men det räcker. Ögonen tåras, solnedgång i hjärtat. Summa summarum: det väntar inget njutande av varenda stund på rödvit mark, och då menar jag bokstavligen varenda stund. 

Förbannade, förbannade livsödeläggande virus! Jag är för gammal för detta djävulska läge, äger ingen livstid att förlora.

Och vad väntar vi arma kräk på? Godot?