I slavsjälarnas land

"För det undgår inte någon människa, när man alltid lever som en slav, då får man så småningom en slavsjäl." 

Wolf Biermanns tillbakablickande kommentar på 17 juni-upproret i DDR 1953. När folket, "slavarna", reste sig mot sin "egen" stat, varefter upproret krossades med vapenmakt - slutade i ett blodbad. Storebror Sovjet kom med stridsvagnar DDR-apparaten till undsättning.

Bertolt Brecht uppmanade makthavarna i DDR att välja ett annat folk, ironiskt förstås. Men nog hade Pipskägget, den hatade Ulbricht (bilden), och de andra politrukerna behövt göra det. 

Kanske därmed sluppit uppföra den makabra mur som brutalt delade en stad och skiljde berlinborna åt, vänner och familjer.

Min stående kommentar när människor, som väldigt ofta sker, ondgör sig över svenska politiker: det är inte politikerna det är fel på, det är folket. Från detta folk inget 17 juni-uppror att vänta. Vi finner oss ju i allt, vi arma blågula slavsjälar.

Jag döljer inte att jag dagligdags kastar ett getöga på alternativmedierna, nödvändigt för att få reda på saker och ting. Gammelmedierna, jag är medveten om att terminologin inte är så precis som jag skulle önska, mörkar och tummar på sanningen.

Utgör i vått och torrt statens förlängda arm. I princip samma funktion som i Nordkorea. SVT betalas via skattsedeln, den vägen avlönas furstespeglar som Carina Bergfeldt och hennes likar. 

När jag var anställd inom högskolan tänkte jag när jag lyssnade till de ytterst få - bland dem intellektuellt överlägsna litteraturvetare som Micke Gustavsson och Johan Lundberg, liksom sociologen Göran Adamson - som var öppet kritiska mot den pågående urartningen: ni har helt rätt, men så länge som det saknas en social kraft att appellera till, kommer inget att hända.*

Dessvärre. Systemet står pall med lojala medlöpare, förlåt medarbetare. Ni förblir ropande röster i öknen, med risk att framstå som moralister.

Patrik Engellaus blogg Det Goda Samhället (DGS) har jag slutat att följa. Läser bara när jag ser Gunnar Sandelins namn, hans texter alltid genomarbetade och vederhäftiga. 

Jag delar i och för sig i stort samhällskritiken i DGS, inklusive kritiken av den förödande migrationspolitiken. Men när kritiken upprepas dag efter dag, det blir som en gammal skiva man hört förut många gånger. Tjatigt. 

Och till vem riktar det sig? Och vad skall den som tar del av DGS utgjutelser göra av dem? Knyta näven ännu hårdare i byxfickan? (Nota bene, bildligt uttryckt, för att inte osynliggöra alla kvinnliga samhällskritiker.) 

Vrede, maktlöshet och uppgivenhet i osalig blandning.

Återigen tänker jag titeln på PO Enquists bok: Berättelser från de inställda upprorens tid. Men inte handlar det om några inställda uppror i detta land. Slavar har ju aldrig ens tänkt tanken, kan inte stava till uppror.

I DDR tog det fyrtio år innan fuskbygget med den offentliga lögnen som ihåligt tak rasade. Här finns inga tecken på att något sådant håller på att ske, eller kommer att ske. 

* Utmärkt historisk och samtida betraktelse: Erik Jersenius, Hur fri är den svenska forskningen - Fallen Höijer och Adamson, Gefle Dagblad 11 april 2021.
Lästips. Guido Knopp: Farväl, DDR : terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland 1945-1989.