Vaccinera sig eller icke vaccinera sig - det är inte frågan

Jaha, med ett "vaccinationspass", ingen aning om hur ett sådant är beskaffat, i mobilen tillåter nu den danska staten att Søren och Mette går och klipper sig i Köpenhamn. Det var väl dejligt, höll jag på att med ett milt ironiskt tonfall utbrista. 

Gammgubben och riskgrupparen Ekstrand har erhållit sin andra dos vaccin, Pfizer, som tydligen skall vara prima vara. Och skall, om han får tro vissa förståsigpåare, andra icke, nu ha ett närmast fullgott skydd. 

Lusten att resa väcks därmed hos den vaccinerade på nytt med full kraft, mannen med resandet som ett av sina livsprojekt. 

Bilder på näthinnan som jag inte omedelbart refuserar: Köpenhamn med bröderna Prices restaurang på Rosenborggade, Vesterbro med sin speciella urbana profil, Dahlem i Berlin med Freie Universität, storflygplatsen Berlin Brandenburg där DDR-flygplatsen Schönefeld låg och som jag, trots att jag var tegelian (alltså icke hegelian), önskar uppleva. Und so weiter.

Jag försöker, nej jag strävar efter att inta en strikt pragmatisk, jag skulle vilja säga realpolitisk hållning till vaccinerandet. Har bestämt mig för att inte fundera vidare på implikationerna av en kraftigt utökad möjlighet till statlig kontroll av medborgarna. 

I Tyskland demonstreras och protesteras det, man pekar på just detta med kontrollen, och på de rättsstatliga konsekvenserna av en corona-anpassad undantagslagstiftning. I undersåtarnas Sverige inte mycket av en sådan diskussion, förstås. 

Alltmedan Löfven, Hallonbusken och de andra paraderar inför kamerorna, auktoritetslösa bleknosar som vill ge sken av att vi reservationslöst kan lita på dem. Jag vet inte vad jag skall säga, bäst inte säga någonting alls.

Jag lyckas inte, trög i bollen som jag är, tillfredsställande klura ut vad gäller de aktuella restriktionerna i Berlin (kanske kan höra med Nina Lekander, på plats i stan). Och jag minns alltför väl den paranoida, ängsliga atmosfären förliden oktober, den vill jag verkligen inte uppleva igen. 

Det var ett annat Berlin, vars gator jag beträdde, jag kände mig som en främling bakom mitt munskydd, oönskad och utsatt. 

Nästan som i boken Abendlicht av DDR-författaren Stephan Hermelin, där han skildrar sin underjordiska existens i Berlin under andra världskriget. I kronisk fruktan att bli avslöjad och sänd till koncentrationsläger. 

Vänder blicken mot städernas stad i Sverige: Göteborg. Undrar om jag i så fall kan ta mig vidare över till Frederikshavn och mitt älskade Nordjylland. Kommer jag in på dansk jord utan negativt test?

Som sagt, jag förhåller mig pragmatisk, fixar inte det här med reseuppskjutandet - jag använder mycket medvetet termen uppskjutande - länge till. 

Vet, ju: Wenn jemand eine Reise tut, so kan er was erzählen.