Kaffefläcken på Astra Hässle

Den framlidne sociologen och samtidigt lysande stilisten Johan Asplund använde begreppet käpphästar för att fånga hur vi fastnar i ett tänkande som borde överges, inlåsta i tankefigurer som motverkar påkallad förändring. 

Vi kliver inte gärna av dessa käpphästar, mer eller mindre ihärdigt gör vi oss oemottagliga för argument som kunde hjälpa oss att slakta dem. I en tragisk mening är vi våra egna värsta fiender - när det kommer till att frigöra oss. 

Jag vet inte om jag fastnat i ett gammalt tänkande, det bör nog någon annan uttala sig om, men jag vet att jag lätt fastnar i ofrihetsskapande beteenden av tvångskaraktär. En diagnostiker skulle väl klistra på mig en lämplig diagnos: kanske tvångsneurotiker. 

Och sedan ordinera KBT med syfte att beteendekorrigera. Quick fix, ingen djupare terapi som kunde leda till ökad självinsikt - svar på frågan varför jag behöver dessa tvångsbeteenden.

Till dessa beteenden som jag ständigt faller tillbaka i hör min plågsamma fläckfixering. Jag klarar inte av att få en fläck, vilket dessvärre ofta sker som det fummelhuvud jag är, jag måste i så fall gnugga bort den bums. Annars blir jag inte lugn i sinnet. 

Tack och lov för Vanish! Även med på resor. Lika viktigt som tandkräm och blodtrycksmedicin. Mitt liv är, för att ta i, livet före och efter Vanish. 

Minns en gång när jag var nerbjuden till Astra Hässle i Mölndal för att föreläsa på ett ledarskapsseminarium för höjdare inom bolaget. Hämtades, flott så det förslog, på Landvetter av chaufför i firmakärra. Kände mig som den värsta celebrityn på vägen in till Göteborg. 

Före seminariet sittning med en förväntansfull personaldirektör som bjöd på tekakor och kaffe i stora vita koppar. Jag bar gul tröja, avspänt klädd, ingen slips och kavaj. 

Plötsligt så spiller jag kaffe på mitt bröst. Katastrof! Fläcken måste bara bort och det på momangen, den stör min sinnesro, jag är med ens inte riktigt närvarande, alltmer okoncentrerad, hör inte vad vi pratar om, ser munnen röra sig på direktörn. 

Men hur göra? Och snart dags starta seminariet.

Jag kan inte låta bli att att ideligen, snabbt och liksom i smyg, snegla på den bruna fläcken som växer och förmörkas varje gång jag betraktar den. 

Till slut från värden som inte kunnat undgå att notera mitt huvudbry, med inte alltför vänlig röst: - Du kanske vill gå och tvätta bort den där?

Pinsamt? Tja, bara förnamnet. 

Jag minns ärligt talat inte varför jag var nerbjuden till Bästkusten, minns inte vad jag talade om, minns endast den där förbaskade kaffefläcken på min nya, gula East West-kofta. 

- Du är allt en bra lustig figur, du. Som någon småleende konstaterade.

Vete satan. Jag tycker jag är knepig.