En är alltid en för mycket

När jag igår morse i mitt rum, betagande utsikt över takåsarna bort mot det fjärran Masthugget, på Hotell Vasa packade för att resa hem från Göteborg till Gefle nås jag av meddelandet att N, grannfru, gick bort samma morgon. 

Jag visste att hon var svårt cancersjuk, genomgått behandling med bland annat så kallad immunterapi. 

Jag visste däremot inte att hon återinsjuknat. Att det kommit tillbaka, ett recidiv skett. Jag har frågat flera gånger de senaste månaderna hennes närmaste om hur det var ställt med henne, eftersom jag anade oråd. Och inte träffat henne.

Det är som det är, man ser det man vill se. Annat förtränger man, blundar. Vem kan förebrå oss det. Vi är ju bara människor. Medlevande. Medsjuka.

Femtiotvå år blev N. Inte mer. Ett alldeles för kort liv. 

Minnen väcks, påtagliga kroppsminnen. Från när jag insjuknade samma år som jag fyllde femtio. Mörk prognos från de inblandade specialisterna på Akademiska Sjukhuset i Upsala. 

Uppmanades av en av dem, elakt omtalad som Dödsängeln i en av mina böcker och som jag vet att de läste på Onkologen i Upsala, att allvarligt fundera på om jag var beredd att utsätta min kropp för behandling med allt starkare doser cytostatika. 

Avslutningsvis så kallad "högdosbehandling", när cytostatika under cirka en vecka dygnet runt tillförs kroppen. Därefter stamcellstransplantation.

Mycket krävande behandling - med risk för att ändå inte överleva. Inga garantier kunde lämnas för att angreppet skulle slås tillbaka. Jag ombads underteckna ett papper om att jag var införstådd med detta. 

Behandling valdes hursomhelst, efter kort tvekan. Jag överlevde därefter mycket höga doser cytostatika som sköts in i mig. Fattar inte hur kroppen orkade, de inre organen, hjärtat framförallt. Pallade men inte utan biverkningar. Än idag. Många år efter utskrivning. 

Balanssinnet skadat, inte stadig på benen. Muntorrhet. Kronisk trötthet, fatigue på fackspråk.

Väl hemma igen ringer jag på sorgens dörr. N:s make, plötsligt änkling och övergiven, öppnar. Lite tveksamt. Avvaktande. Jag hör de små hundarna, alltid översvallande glada när vi råkas, skälla inne i lägenheten. De undrar säkert var N är, djur besitter god intuition.

Förkrossad är maken. Jag orkar nästan inte möta hans blick. Han gråter. Slagen till slant. 

Jag struntar i att det rekommenderas oss att vi måste hålla distans. Nå, jag har två gånger Pfizer i kroppen. Kanske är jag skyddad. Spelar roll. Gråter själv när jag omfamnar honom. Kan inte hålla tillbaka mina tårar.

Kilar upp till mig, struntar i att packa upp, ser Foreign Correspondent av Alfred Hitchcock från 1940. Försöker skingra tankarna. En patriotisk film. Lite väl mycket patriotisk. Men det krävdes väl. I den kommande mobiliseringen mot Hitler. 

Svårt koncentrera mig. Glider iväg i tankarna. Oroligt sinne.

Lider med mannen i trappuppgången. Vad kan jag göra? Annat än försöka bedyra honom att vi grannar finns för honom. Alltid. 

Denna förbannade kräfta. Önskar att vi slutade prata om hur många som "klarar" sig numera, och att vi skall "besegra" cancern. Det räcker med att en tas, som N. Det är en för mycket.

PS. Egentligen tycker jag inte om den bilagda bilden från Bergmanfilmen. Romantiserar den död vi alla hatar och önskar vi slapp ha att göra med. Döden är en ful en. Inte välartikulerad, nästan mänsklig, som i filmen. Bergman bearbetade förstås sin dödsångest. Inte bara i Det sjunde inseglet.