Så smög han långsamt, nästan avvaktande, fram ur kulisserna, ställde sig stilla på scenen utan att hinna yttra ett endaste ord. Jublet brakade loss. Det kunde gott och väl ta flera minuter innan det var möjligt dra igång föreställningen, och det efter att det spontana välkomstjublet upphört.
Kent Andersson (bilden) på Aftonstjärnan i Göteborg. Folkkär bara förnamnet, djupt älskad av sin publik.
Samma visa med Nils Poppe på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Det räckte med att han gjorde entré så överfölls han av publikens gränslösa kärlek och jubel. Publik som återkom sommar efter sommar, folklustspelet sommarens höjdpunkt för många.
Eva Rydberg, som plockat upp Poppes avlagda mantel på utomhusteatern, når nästan samma höjder som den av henne beundrade Nisse, men inte riktigt. Älskad, hursomhelst.
Jag har sett Rydbergs alla föreställningar från Fredriksdal som gått att se på SVT Play, denna förnämliga institution. Lika road varje gång, med något enstaka undantag. Rydberg är förvisso styv som få svenska artister, men Poppe var av världsklass, sannerligen inte lätt att efterträda.
Han var i Chaplins klass med sin oefterhärmliga mimik. Dessutom en utmärkt dramatisk skådespelare som han visade på ett imponerande vis i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet.
Förväntningarna hos publiken innan ridån går upp, halva segern och kanske mer redan vunnen för de ovan nämnda.* Publiken förväntar sig att ha roligt och underhållas, då blir det så, något annat inte möjligt, oberoende av föreställningens kvalitet, hur nu denna skall definieras.
Kritikerna, proffstyckarna, bortser jag från. För övrigt finns bara en kritiker för mig: Fredrik Sahlin på SVT.
Men, vänta. Jag höll på att glömma Peter Flacks "Hjalmar" i sammanhanget, samma sak där. Så gott som alla föreställningar utsålda före premiären, samma publik återvänder år efter år,
Hemvävde bysnillet Hjalmar Berglund från Viiiby utanför Örebro, med tofs på skallen och bag i näven, kan man lita på, ett säkert kort i en oförutsägbar tillvaro.
Osökt löper associationen till den franske författaren Balzac, politiskt en reaktionär. Man kunde ha förutspått en reaktionär världsbild i hans böcker, men litteraturvetare har talat om realismens seger, den osminkade verkligheten tittar fram i texten, vare sig realisten Balzac ville det eller inte. Han har inte full kontroll.
Varför har inte samma sak hävdats om en sån som landsmannen Céline, slår det mig plötsligt? Han har avfärdats som rasist och antisemit, lästs enögt ideologiskt med manual i nypan. Alla som idag läser Céline vet vad det skall stå på sidorna, den fördömande förhandsuppfattningen är orubblig.
Jag minns för övrigt att Jan Myrdal ivrigt polemiserade mot tesen om realismens seger hos Balzac, utan att ro det i land, om jag inte missminner mig. Det var väl det här med avsaknad av full kontroll som Myrdal inte kunde köpa.
Personal branding ett sentida fenomen, influencers jobbar stenhårt på att marknadsföra en speciell, läs kommersiell, bild av sig själva: ett mycket aktivt sätt att väcka förväntningar hos följarna som de kallas.
Nå, jag ska inte kasta sten i glashus. Själv skapade jag ju ett alterego när jag föreläste: Dr E. Det gjorde nog halva jobbet åt mig, fick rykte om mig att vara rolig och provocerande.
Bara häromdagen, många år senare, påmindes jag om denne Dr E av en student från när det begav sig. Vart blev du av, Dr E?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar