Vid trettiofem så kan man hälsa hem. Hasse och Tage i Blå stetsonhatt
Jag vet förstås att det är en omöjlig och nästan extremt missmodig tanke, men min sinnesfrid störs av denna orättvisa som består i att vi människovarelser föds olika år. Själv är jag född så tidigt som 1949, nota bene inget jag själv valde.
Till råga på allt är jag en sladdis, varför och hur blev jag till?
Äh, det vill jag inte veta, kan heller inte få reda på det, mina dagars upphov, födda så rysligt tidigt som 1903 och 1911, sedan länge borta. Kanske skulle de heller inte kunna svara.
Födelseåret, allting annat lika kanske kan man säga, sätter ofrånkomligt vissa begränsningar, om än hypotetiska.
Jag räknar kallt (hm) med att få uppleva de nya, till synes arkitektoniskt spännande bostadshus som uppförs på den forna Läkeroltomten, några stenkast bort från där jag bor, med första inflyttning 2022, bara något ynka år dit.
Men annat, längre bort tidsmässigt?
Det som födde (!) denna dystra reflektion var en artikel i en av mina morgonaviser, Berliner Zeitung (30/3), med en profetia om att 2028 blir "spårvagnens år" i Berlin. Sju år dit, klarar jag det?
Och jag som älskar Berlin, det Berlin dit jag inte avser att ta mig inom en snar framtid, inte med de rörelsebegränsande restriktioner som pandemin föranleder, mycket strängare än de svenska.
Minns ett besök förliden oktober, ängslan och misstänksamhet i luften, ett skyddsmaskerat -inte mitt - Berlin. Och i dagsläget riskerar atmosfären vara ännu tyngre och mer ångestladdad, vill inte uppleva det.
Men när kan det då bli av att kvista iväg - och landa på den nya, skandalomsusade storflygplatsen Berlin Brandenburg som slukat åtskilliga miljarder över budget? Hur länge kan, kanske snarare måste, jag skjuta på återseendet? Timglasets sand fortsätter obönhörligt att rinna ner.
Inte har jag tänkt så här tidigare i mitt liv, räknat på eventuella återstående år. Jo, det har du, grabben (hm). Men då utgick du kaxigt ifrån att det fanns betydligt fler år att spela med, framtiden var ett vidöppet fönster.
Apropå spela.
Jag blir sittande glanande på dels ett foto av Sir Paul McCartney, dels ett av Sir Mick Jagger. Båda födda 1942, om jag inte tar fel.
Sitter de gamla (!) rockrävarna och silverryggarna mellan de kosinginbringande trudelutterna och konserterna - före pandemin - liksom jag och funderar?
Med fasa, medan vägguret om de har ett dylikt tickar på: allt detta jag har och som musiken givit mig, det skall kanske ganska snart tas ifrån mig och jag kan inget göra för att förhindra det.
1942, betydligt sämre utgångsläge än 1949. Men man vet ju aldrig, en meteorit i skallen i morgon och det är över.
Huvva, vilka hemska funderingar under den pågående pandemin, som om det inte räckte och blev över med det sattyget! Nattsvarta, sa Bill. Svarta som natten, sa Bull.
Min tandläkare pratade om något slags uppåttjack senast jag var där för att frivilligt plågas under hennes hårda händer, kanske be henne om ett recept?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar