Färdas långsamt

- Varför inte ta båten till Kiel, sen tåg ner till Europas hjärta, föreslår vännen Tord som jag brukar kalla "upplevelseekonomen" eftersom han är en utbildad sån. En livskonstnär, orädd när det gäller att bryta upp och byta riktning i sitt liv, till skillnad från undertecknad. 

Och som jag haft förmånen få lära känna, samt kan följa i hans livsvandring genom Fejsburk. 

Det är det öppna havet han talar sig varm för. Att ge sig ut på böljan den blå, gamla Nordsjön i detta fall om jag inte är ute och cyklar. Kruxet bara att jag först måste ta mig ner till Göteborg och där kliva på båten till Kiel. 

I en mening bor jag åt skogen (och mycket skog är det i dessa trakter) "fel". På tok för långt upp i detta avlånga land.

Gärna skulle jag vilja göra som i fornstora dar, när nu Berlin och att kvista dit är på tapeten: nattåg ner till Trelleborg, sen båten över till Sassnitz (förr TT-linjen med oslagbart smörgåsbord, numera Stena Line och därmed försämring), slutligen Deutsche Bahns röda tåg till huvudstädernas huvudstad. 

Färdas långsamt och under resans sista led genom fönstret se Östtyskland - öst är öst och förblir så - passera förbi. Kvardröjande hus från DDR-tiden, svårt nedsmutsade genom användandet av brunkol. (Den stickande lukten av brunkol kan jag än i dag ihågkomma.)

Vad var det hon hette som skrev en bok om att man bör gå vilse, och som jag med förtjusning recenserade? Kanske hyllade hon, jag minns inte, serendipity-principen. Man upptäcker sånt man inte visste man skulle upptäcka, snubblar över det. Lite Pippi Långstrump över det. 

Man kunde ju inte veta, eller räkna ut, vad som väntade. Världen som överraskning och äventyr. Oförutsägbar. Smaka på det härligt frisläppande ordet: oförutsägbar.

Nå, jag drar för min del min lans för det långsamma färdandet. Man skjuter upp framkomsten, föser den framför sig så länge det bara går. Resan är målet, skulle jag skriva, om det inte lät så fånigt. 

Varje resa jag begår föregås av ett packande enligt noggrant upprättad lista. Många såna listor har det blivit genom åren. Både när det skulle resas till främmande land och till Lidköping by the Vänern. Ingen resa utan en lång lista med allt från medicin till skohorn. 

Alltid upprättad med stor förväntan och svårigheter att sova natten före avresa, framkallat av resfeber. Nå, sover knackigt gör jag vare sig jag reser eller inte. Det är väl generna, modern var likadan. 

Inifrån garderoben anropar mig allt envisare rullväskan jag införskaffade för ett par år sen i Helsingborg, i samband med en vistelse i Helsingør på andra sidan Sundet. Bara att börja packa snart! Vad väntar du på, Skriftställarn? Pfizerladdad och allt.  Kom igen!

Fotnot. Får för mig att jag måste läsa om Werner Herzogs (dag)bok om hur han till fots tog sig från München till Paris. Där kan man snacka om att "resa" långsamt.