Utbildning? Nä, uppfostran!

Om jag inte är helt ute och cyklar, vilket inte kan uteslutas eftersom det är vår och fågelkvitter i luften, hette det inte att man bedrev undervisning på den gamla goda tiden i Cambridge och Oxford. Det var uppfostran det handlade om, tänkandets fostran som jag förstår det. 

Med få studenter, informella möten mellan handledare och handledd, i mycket trivsamma rum på campus. En idealiserad, romantiserad bild för att jag vill att det skulle vara så? Antitesen till det nuvarande, förfallna svenska högskoleväsendet? Äh.

Wittgenstein var verksam vid Cambridge, höll den kortaste föreläsningen i universitetets historia. Blev rasande när Russell och Moore försökte lura på honom en doktorstitel. Sen drog han till Norge, anställd som folkskollärare, nöp till åt bondungar, "dumma i huvet" som han sa.

Jag minns en muntlig tentamen för sociologiprofessorn Ulf Himmelstrand. Vi var tre studenter som samlades tillsammans med honom i hans tjänsterum på Drottninggatan i Upsala. 

December månad i slutet på 60-talet, nära till jul, ymnig snö utanför fönstret. Ämnet: u-landssociologi. 

Himmelstrand höll en lärd föreläsning om Afrika, särskilt Tanzania där han hade uppdrag, som tog gott och väl ett par timmar. Mycket intressant att lyssna till. Ingen av oss övriga i rummet sa ett knyst, öronen på helspänn, i varje fall mina. För mig var Afrika Tarzan, inget annat. 

- Ge mig tentamensböckerna så skriver jag in att ni är godkända, sa Himmelstrand efter att ha avslutat sin dragning.

Vad jag vet så blev han rånad och svårt misshandlad under en vistelse i Afrika, kanske just i Tanzania. Han återhämtade sig aldrig.

Han var professor, vithårig och alltid i murarskjorta från Marimekko, på Sociologen under de stormiga åren med polarisering och konfrontationer. Men han tillät oss rödgardister, om jag säger så, att hållas. Kanske behövde han oss. 

Högt i tak var det. Inga "värdegrunder", "kränkningar" och annat ovidkommande tjafs som förgiftar verksamheten, underminerar grundpelarna. 

Förlåt denne, kanske om min idol Valfrid Lindeman smått påminnande, föga stringenta text. Den föddes när jag plötsligt fick för mig att se om filmen Educating Rita med Michael Caine och Julie Walters i huvudrollerna. Utspelandes sig i Cambridge.

Caine´s skäggige, svårt uttråkade föreläsare på ett Open University, vuxenstuderande, whiskyflaskor gömda i bokhyllan, kunde jag en gång identifiera mig med. 

Filmen kan jag inte hitta på nätet, jag såg den första gången i biffen i Köpenhamn. Kvinnor i salongen, feminister säkert, buade högt  och busvisslade åt handlingen. Som lånat inspiration från Shaws Pygmalion. 

Jag njöt  i fulla drag av filmen, jag. Och den sagolika universitetsmiljön. Så skall det se ut på ett riktigt universitet.

Men jag hade önskat att professorn och Rita "fått varann", som salig mor sa. Varför skulle den levande professorn deporteras till Australien, the world down under? Dåligt slut på en annars härlig film.