I dimma dold från 1953. Eftermiddagsfilm på SVT, neddragna persienner och kaffe med Mariekex. Jag älskar oreserverat gamla, vad man nu lägger in i det, blågula filmer. Gärna "pilsnerfilmer", men tycker inte om den nedsättande beteckningen. Borde heta folklustspel.
Och det skall förstås vara Tosse - "säg inte emot mig, säger jag" - som Bergman geniförklarade. Det bästa han gjort. Demonregissören på Fårö, rauk bland raukar, fattade Tosses storhet, han.
Till skillnad från den där viktigpettern Sundgren. Den senare fattade ju inte Åsa-Nisse heller, uppskattade inte den innovative smålänningens hisnande bravader.
I filmen från 1953 spelar Eva Henning huvudrollen. Ljuv som en lilja, men definitivt inte att leka med visar det sig redan i öppningsscenen.
Gift med Walter som Georg Rydeberg med bravur porträtterar. En riktigt otäck figur, slätkammad med mycket pomada i barret, giftkapslar i sin ägo, uppges ha fixat dem i Tyskland. Cyankalium, giftet som snabbt tog kål på Himmler och Göring.
Goebbels delade generöst ut dylika kapslar en masse i samband med en påkostad konsert i Berlin våren 1945, undergången nära, bombplanen lade huvudstaden i ruiner och aska. Gåvan var uppskattad. Dödsdriften var som bekant nassarnas speciella drift.
Rydebergs vidrige Walter får vad han förtjänar. Först ilurad cyankalium, sen ett par skott från Loras, Eva Henning, pistol när han redan hänger död som en kråka i sin länsstol.
Jag minns en uppsättning av Strindbergs Mäster Olof på Kungliga Dramaten, dit jag gått kanske fem gånger i mitt liv. "Dramatanten" som teatern kallas med syftning på vilken den huvudsakliga publiken är: Östermalmskulturtanter.
Tommy Berggren spelade Mäster Olof i Titanens pjäs, och gjorde det bra. Gert Bokpräntare av den suveräne Toivo Pawlo, en av våra största.
Vem kan Rydeberg ha spelat? Minns inte längre. Kanske kungen.
Men jag minns med förfäran hur han glömde sina repliker, kom av sig, den annars kraftfulla rösten svajade. Sufflösen skrek till sist ut dem så det dånade i salongen, för han hörde inte vid första anrop. Det blev nästan komiskt. Men det var förstås bara tragiskt att bevittna.
Stämmer det att Rydeberg, gammal och dement, dök upp halvklädd och förvirrad på sin gamla arbetsplats och måste avhysas? Någon har berättat det för mig.
Jag kan inte svara på varför jag måste skriva ut det här. Kanske för att skaka av mig filmen som sannerligen inte är något mästerverk. (Finns på SVT Play för den som lockas se den.)
Men Dagmar Ebbesen glänser som huskors, hennes paradroll. Liksom Hjördis Pettersson, fullkomligt magnifik med en auktoritet starkare än stål. Sven Lindberg som kommissarie verkar däremot inte trivas i sin roll. Klart malplacerad, snugga som aldrig antändes.
Och filmen kanske borde renoveras. Mörkt mest hela tiden, Sweden crime noir? Irriterande för den skumögde eftermiddagstittaren bakom sina nedfällda persienner. Lika mörkt som "negerslagsmål i en tunnel", som farsan skrockande kunde säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar