Fan, fan, fan

Den lär komma från ordförande Mao, denna stränga anmodan: självkritik är bästa uppfostran. Formulerad i ett bestämt politiskt sammanhang: den så kallade "kulturrevolutionen" i Kina. När en stor uppgörelse skulle ske med en stelnad kommunism och maktfullkomliga politruker. 

Åtminstone uppmanades det till en sådan. Sätt eld på alla högkvarter! Det är rätt att göra uppror! Inga dumma paroller i och för sig. 

Om kulturrevolutionen var en bra eller dålig sak, centralstyrd eller icke, det undandrar sig min bedömning. Men parollerna som sådana tilltalar en gammal anarkist!

Maos Lilla Röda finns undanstoppad någonstans i mina överfyllda hyllor, läst. Men inte var jag någon maoist, till skillnad från Torbjörn Säfve och de andra i den besynnerliga rebellrörelsen i Sverige. Med stenhård disciplin, avfällingar skulle avrättas. Ett totalt urspårat politiskt projekt.

Jag tycker att det bara blir allt värre med åren: självrannsakandet, självplågandet. När man så här på upploppet, rysligt skriva så, välförtjänt borde njuta sitt otium. Njuta av det organisationsbefriade livet, inte längre anställd och löneslav med fullkomliga idioter till chäfer.

Lär mig acceptera det jag inte kan förändra. Eller hur det lyder i den där sinnesro-ramsan som rabblas av de kroniskt törstiga själarna hängivna Minnesotamodellen med dess hjärntvätt. 

Klockan kan inte vridas tillbaka, det som är gjort är gjort. Ännu värre: det som inte gjordes kan inte göras nu. Bara att bita ihop och gå vidare. För vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden.

Kan inte låta bli att associera till det hemska tv-programmet, vem sjutton kläckte den vansinniga programidén, Förlåt mig med Agneta Askelöf som programledare. 

Jag hade absolut för mig att det var klämmigt tjoiga Lotta Engberg, påfrestande hurtig som få, men konsulterade för säkerhets skull Google. Och hon klarade sig åtminstone från den plumpen i uppdragslistan. 

I programmet ringdes det på hemma hos personer som den påringande på ett eller annat sätt gjort illa. Efter många år skulle det inför kamerorna bedjas om förlåtelse och överräckas en blomsterkvast som försoningsgåva.

Den uppsökte togs på sängen, överrumplades: kanske med dunkla och svaga minnesbilder. Glömt förorätten eftersom den inte var något att bråka om. Inget direkt behov av att någon bad om förlåtelse. Eller så var det som gjorts mot dörröppnaren oförlåtligt. 

Hursomhelst, saker blev bara etter värre genom påringningstilltaget. Sår som äntligen läkt revs ohämmat upp inför den lystna, kanske snarare beklämda, tv-publiken. 

"Pudla" har blivit ett vedertaget begrepp bland svenska politiker och höga byråkrater som gjort bort sig så det står härliga till. Och det beds om ursäkt titt som tätt. 

Skuld har ersatts av skam, det berättar något om samtidens sekulariserade civilisation. 

Medan fåglarna tystnar och aprilnatten lägger sig till ro utanför mitt hotellfönster med utsikt mot Masthugget i Göteborg är sinnet mörkt och oroligt, självkritikens uppfostransprocess maler. "Fan, fan, fan", som Thåström sjunger. 

Gå och göm dig, Mao!