Världen ser dig!

Under ett år gästade författaren Göran Palm den proletära verkligheten hos LM Ericsson i Midsommarkransen i Stockholm, långt från skrivbordet. 

Högst läsvärt hans lyhörda industrireportage baserat på ett aktivt deltagande, hans syfte att upplåta röst åt dem på fabriksgolvet, den i borgerliga medier osynliga och icke-existerande arbetarklassen. 

Motröster, skulle man kunna säga. Underifrånröster? Tja, varför inte. Günther Wallraff använde ju benämningen vi därnere. Tysken som skickligt maskerade sig, modigt arbetade undercover, utsatte sig för faror av olika slag, skadade sin hälsa.

Att wallraffa blev efter hans grävande journalistik ett etablerat begrepp. 

Rapportböcker var populära på 60- och 70-talet, en egen genre. Jan Myrdals Kinabok. Sara Lidmans från Malmfälten. Sture Källbergs från Västerås, gurkstaden i skuggan av ASEA, icke att förglömma. 

När jag skrev min flanörbok om Gefle, jo man kan faktiskt flanera i Tigerland, tro det eller ej du skeptiske som förknipper flanerandet uteslutande med metropoler, tänkte jag först kalla den Rapport från en medelstor stad, inspirerad av just Källberg. 

Men landade till slut i den mer poetiska titeln Stadens andedräkt. 

Gulp. Men vad gör han här! 

Plötsligt upptäckter jag "idolen" Göran Palm i publiken när jag, många år sen, föreläser om Johan Asplund på Västerbergs folkhögskola ett par mil från Sandviken, inför distansstuderande från hela landet i kultursociologi.

Palms Indoktrineringen i Sverige var en av de första, kanske den allra första, böckerna jag läste när jag ankom Upsala 1968. 

Ingen överdrift säga att den tog den unge recentioren med storm, knep honom med hull och hår där i studentbaracken, verkligheten med ens tydligare, ord kunde sättas på den verklighet som Herbert Marcuse också fångade med sin bok One-Dimensional Man.

Sedan kom jag att läsa En orättvis betraktelse. Följde länge Palms rika författarskap, imponerades av hans Vintersaga på blankvers, styvt. 

En blomsterhandel huserade nära Fyristorg i Upsala, spegel på sidan om dörren. Palm skrev allegoriskt i en dikt om spegeln, han upptäcker från ett bussfönster sitt ansikte i den, möter sin egen blick, slår honom att det inte är han, den socialrealistiske författaren, som ensidigt betraktar världen. 

Den betraktar tillbaka. Världen ser dig. Du undgår den inte. 

Det blir en uppfordran till att handla, solidarisera sig, inte blunda för (tredje) världens granskande blick, fly sitt ansvar, gömma sig. Palm skakas om, hans författarskap får en radikal riktning. 

Jag kan inte minnas om jag växlade några ord med Palm i Västerberg, ens hälsade på honom, tackade för hans betydelse för mig. Kanske blev jag blyg inför honom, studsade ju till när han av alla människor helt otippat satt i publiken. 

Även han var där och gästföreläste.