Teflonpannor och fähundar

Han är som en teflonpanna, skrev Jan Myrdal om Anders Ehnmark. Ingenting biter, ingenting fäster. Vad jag vet så var de vänner, en tid även grannar i Mariefred. 

Vid ett tillfälle var Myrdal och Kessle bjudna över på garden party hos Ehnmark och livskamraten Annika Hagström.

Det minglades och konverserades. Men ingen pratade med Myrdal och Kessle, man skulle kunna säga att de frystes ut. Myrdal hade väl i vanlig ordning skrivit något opassande som inte föll de väluppfostrade vänstermänniskorna, för det var väl såna på partyt, på läppen. 

Som att försvara Robert Faurissons rätt att yttra sig skeptiskt om gaskamrarnas existens.

Eftersom han nedtecknar trädgårdshändelsen, förevigar den, måste den ju rimligtvis ha betytt något för honom. Annars hade han väl bara släppt det, ryckt på axlarna åt dylika slätstrukna människor. Om han tog illa vid sig, framgår inte. 

Om detta må man spekulera, sociala varelser är vi, vare sig vi vill det eller icke. Socialt responsiva, som den socialpsykologiskt bevandrade Johan Asplund fyndigt uttryckte det. 

Det farliga när man skriver för offentligheten, kanske även för skrivbordslådan eller datorns hemliga inre gömmor, är om man börjar ta hänsyn, försöker räkna ut på förhand sannolika reaktioner, och vilka sådana att av olika skäl se upp med. 

Kanske tänker att man inte får göra människor illa, man måste lägga band på sig, applicera självcensur. 

Man kan ju knappast säga att det var utmärkande för Myrdal, hos honom härskade total illojalitet och kompromisslöshet. Bladet togs alltid från munnen, aldrig något opinionen opportunt avkännande finger i luften. 

Det präglade hans språk, mejsade ut hans stil - inte sällan med egenartad meningsbyggnad. Till skillnad från många andra skrivande människor var han alltid läsvärd. Stimulerade ens ofullgångna tänkande, som mest när han provocerade genom att gå på tvärs mot alla andra. 

Omistlig - men borta. Texterna finns förstås kvar. Och jag återvänder till dem. 

Nå, illojal med vissa reservationer, han var inte felfri. Jag tänker på Kina, när makten med våld krossade protesterna på Himmelska fridens torg. Eller Röda Khmererna i Kambodja. Myrdals försvar för de senare och deras framfart blev alltmer tillkrånglat, nästan krampaktigt. 

Kanske enligt principen en förlorad sak kan aldrig räddas.

Men annars traskade han i Titanens fotspår, den hänsynslöse som inte skulle ha drömt om att skriva för att behaga. Skandalskrivare hade Ågust inget emot att kallas. 

Finkänslig är ett honnörsord, enligt vissa välkammade. Jag har svårt att närmare ange innebörden, men tror mig förstå vad det står för. Inget som utmärker mig, vad jag vet. Förmodligen genetiskt, min morfar var likadan. 

När vi kamrater från Upsala träffade strejkledningen från Malmfälten, Harry Isaksson, Elof Luspa och de andra, var det alltid raka rör som gällde. De lade sannerligen inte band på sig. En fähund var en fähund, om så fähunden fanns inom hörhåll. 

Befriande. Ingen kryptisk undertext, inga svårtolkade antydningar eller insinuationer, pang på. 

Till skillnad från den akademiska värld som jag tillhörde i decennier, där allt lindas in och man alltid ska hålla masken. Inte visa att man blir arg eller sårad. Nedbrytande psykosocial arbetsmiljö. Undra på att människor mår kack.