Om det är en skröna så spelar det ingen roll, för det är i så fall en bra skröna, men jag tror inte att det är det: Jean-Paul Sartre bodde hela livet på hotell och åt alltid ute.
Jag fattar det som att han vägrade slösa bort tid och uppmärksamhet på sånt som nallade energi från hans livsprojekt: skrivandet.
Väl i Paris intogs lunch alltid på samma ställe, mytomspunna Café de Flore, och på samma tid, ganska sent om eftermiddagen, tillsammans med livspartnern Simone de Beauvoir.
Borden runt omkring det såta paret markerades som abonnerade så att ingen nyfiken eller nån skvallermurvel skulle kunna tjuvlyssna. Klart man velat göra det, dum vore man ju annars. Vad talade de om på tu man hand, dessa frihetsälskande, intellektuella giganter?
de Beauvoir var bofast i parisiska stadsdelen Montparnasse, jag har aldrig försökt ta reda på adressen, vilket förvånar mig själv en smula, annars brukar jag ju leta upp tankedjupingars adresser - och gravplatser.
Nå, hennes och Sartres grav har jag besökt på Cimetière du Montparnasse. På samma kyrkogård vilar upphovsmannen till den magnifika Ondskans blommor, den poetiska modernismens okrönte anfader: Charles Baudelaire. Även hans grav har jag stått vid.
I Oliver Stone´s dokumentär om Fidel Castro avslöjade den senare att han bar skägg för att spara in några minuter på morgonen som annars skulle gått åt till rakning. Tiden kunde användas bättre än till ansiktsvård.
Tingen klibbar, formuleringen lånad av Sartre, från boken Äcklet som jag purung läste som ett slags existentiell bruksanvisning.
Varnade mig själv: om du inte passar dig, kan du lätt fastna i det materiella, bekvämligheten är en fälla, småborgerligt liv är att långsamt sotdöden dö.
Jag är ingen hotellmänniska, tröttnar efter ett par nätter. Trivs som bäst i det spartanskt möblerade huset utanför Tversted, Nordjylland. Mer än trettio somrar tillbringades där i Krøyerland. Böcker har det blivit. Krönikor. Revyer och annat som annars aldrig förlösts.
Inte mycket energi, tvärtom, behöver läggas på underhåll och städning i detta sällsamt trivsamma hus med utsikt över gräshav och Vesterhavet. Agnes Wold heter för övrigt min senaste idol, den kloka ladyn som uppmanar oss dammneurotiker att strunta i städning.
Nå, införskaffandet av en "blåkulla", som jag döpt den trådlösa dammsugaren till, har inneburit ett lyft i vardagen. Man drar av lite pö om pö, när andan faller på. Inget växande, dåligt samvete för att man inte storstädar, uppskjutandets vånda som bortblåst.
Den befriade tiden heter en av mina böcker, titeln talar för sig själv.
Dock var existentialismen eventuellt lite överreklamerad: att var & en är utlämnade åt sig själva kanske inte är någon stor nyhet för tänkande varelser. Men den tycktes ju ge upphov till tung litteratur iallafall: Främlingen av Camus (en inblick i psykopati anser vissa, en lite ovanlig vinkel).
SvaraRaderaI en jämförelse mellan Sartre och Camus, ingen av dem har jag f ö läst på många år, kan jag konstatera att jag är betydligt mer inläst på den förre, men håller den senare högre som författare. Men nog träffade mig Sartre riktigt ordentligt i mina unga år!
SvaraRadera