Motstånd är alltid möjligt!

”Nej låt dig inte förbittras, i denna bittra tid” (Wolf Biermann: Uppmuntran)

På eftermiddagen lördagen den 27 februari 1943, på dagen för åttioett år sedan, dök plötsligt kvinnor upp utanför den judiska församlingen hus på Rosenstraße mitt i Berlin.

För att demonstrerande protestera mot att Goebbels planerade att tvångsförflytta deras judiska, äkta män.

Dessförinnan hade dessa nämligen varit förskonade från nazisternas systematiska mördande. På grund av giftermål med ”ariska” kvinnor. Därmed undantagna den proklamerade förintelsen av judar.

När hustrurna fick kännedom om planen hämtade de mod och samlades för att protestera. En manifestation som varje dag pågick ända till den 6 mars. Till slut var det tusentals kvinnor som deltog. Skanderande ”mördare! mördare”!

Och de lyckades stoppa deportationen. Trots hot från SS-vakterna om att bli skjutna. Goebbels vågade inget annat. Riskerade martyrskap och att protesterna skulle sprida sig i Tyskland. Tredje riket var försvagat efter det förkrossande nederlaget i Stalingrad.

Männen som temporärt inhysts i judiska församlingens hus på Rosenstraße räddades av sina modiga hustrur från godstågstransport till dödslägren österut.

Joseph Goebbels avfärdade Rosenstraße som ”ein unangenehmes Intermezzo”. Det måste dock ha smärtat propagandaministern, denna nesa. Deportationen var tänkt att ingå i utrotande av de sista judarna i Berlin. En födelsedagspresent till Führern, som fyllde år i april.

Den frustrerande föreställningen om att inget motstånd förekom i Tredje riket, att alla heilade och blint underkastade sig Führern, stämmer således knappast. Inte endast 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler, nära ögat att det lyckades, förtjänar att bokföras på motståndets sida.

Alla de grupper, bestående av modiga män och kvinnor som med risk för eget liv utövade aktivt motstånd under diktaturen, måste hedras. Herberts Baums grupp, Röda Kapellet, Vita Rosen och andra. Och så då de ”vanliga” kvinnorna på Rosenstraße.

Det inger hopp att skriva och jag borde börja varje dag med att uppfordrande göra det: Motstånd är alltid möjligt! Stryka under ”alltid”med tjocka streck. När vankelmodet smyger sig på. Inte minst efter att det nu är klart med Sveriges Nato-anslutning.

”Vi låter oss ej tystas, i denna tysta tid.” Lyssna på Biermann! Se Margarethe von Trottas film om kvinnorna på Rosenstraße! Motgift. 

---

FOTNOT Joseph Goebbels: Tagebücher 1945: die letzten Aufzeichnungen  (på svenska 1979), Nathan Stoltzfus: Resistance of the Heart: Intermarriage and the Rosenstrasse Protest in Nazi Germany (1996)

Även publicerad på lindelof.nu 240227

Korkad svensk, moi?

 

Jag tror att jag definitivt gav upp hoppet om detta folk när "pensionsreformen" som avskaffade det utmärkta ATP-systemet och innebar kraftigt försämrade pensioner för det arbetande folket inte mötte  något som helst motstånd. Fattade samma folk inte vad som hände? 

Togs på sängen? Fördes bakom ljuset? Skickliga manipulatörer och mainstreammedias samtyckesproducenter i farten? 

Eller "köpte" folket det demografiskt anstuckna argumentet om att färre måste försörja fler i och med en åldrande befolkning? Arbeta därför tills du stupar, helst ända fram till Fonus ytterdörr! Senare pensionsålder lagstadgades (utom för yrkespolitiker). 

Att många i LO-kollektivet tvingas gå i förtidspension eftersom kropparna inte orkar arbeta tiden ut - glöm dem. 

Bet det fula, ålderistiska argumentet från Pelle Nuder och andra politiska broilers att ett växande "köttberg", vi fyrtiotalister, hotade välståndet? Som om pensionsfonderna var statiska och pengarna kunde ta slut. Varför inte föreslå ättestupans återinförande på en gång?

Kanske fattade folket inte vad en pension egentligen är för något. Inkomst som du avstår ifrån, skjuter upp, och som du har rätt till när du slutat arbeta. Många verkar betrakta pensionen som något man "får". Det orangea kuvertet den årliga  "julklappen" från pensionsmyndigheten. 

Hur mycket får jag denna jul? Nervöst öppnas kuvertet. Själv har jag från allra första början sänt tillbaka kuvertet, oöppnat. 

Jag pratar med fortfarande yrkesverksamma människor som döljer sin oro, när jag frågar om de vet hur mycket (litet) som väntar i pension: "Den dagen, den sorgen." Lättsinnigt? Snarare ångestladdat. Utlämnad till pensionsmyndigheten och dess beslut är man. 

De kan också gå pensionssabotörerna, Göran Persson och kompani, till mötes genom att undslippa sig: "Man får väl jobba lite längre." Det arbetsbefriade livet må vänta. 

Eller som någon, lojal mot statsmakten och vad den än företar sig, kommenterade efter första pensionsutbetalningen: "Jaha, dags börja leta röda prislappar."

Enquist skrev om "de inställda upprorens tid". Ja, inte blev det någon revolution! Alla fann sig. Och i att ett förnedrande fenomen, i ett av världens rikaste länder, som "fattigpensionärer", företrädesvis kvinnor, normaliserades. 

Kvinnor som arbetat och slitit hela livet i låglöneyrken riskerar emotse en lägre pension än en inflyttad som aldrig arbetat. (I ett system som bygger på självfinansiering.) Inte väcker det någon proteststorm. Det heller.

Nato skall vi med i, idag röstar Ungerns parlament om vårt medlemskap. Vårt oberoende och vår neutralitet förhandlas bort av Kristersson och kompani, S har vänt på klacken. Utan att folket tillfrågas, eller beslutet prövas mot grundlagen. Och folket? Ja, tiger still.

Amerikanska trupper skall utplaceras på svensk mark. Bortom vår lagstiftning. Kan begå brott i vårt land utan att ställas inför svensk domstol. Kärnvapen placeras ut. 

Folket säger inget. Men fan ta den som skulle drista sig till att föreslå att Mellon ställs in. Postkodslotteriet förbjuds. BingoLotto. I TV4:s Nyhetsmorgon sitter människor och skrapar Trisslotter, medan programledarna hejar på, hoppas på storvinst och ekonomiskt oberoende. 

Var och en sin egen lyckas smed. Kollektiv kamp? Facket? Glöm det! Det kunde vara en film av Ken Loach. 

Vem var det, ABBA-Stikkan Andersson eller skivbolagsdirektören från Skara, Bert Karlsson, som bistert konstaterade: "Svenskarna är inte dumma, de är dummare." 

Dumma kanske är fel ord, missvisande. Antyder ett nationellt karaktärsdrag. Tillplattade eller förslavade kanske bättre. Intellektuellt letargiska. Tysta och snälla. En politisk makthavares våta dröm. Oavsett teori och förklaring, folket tiger still. Det är talande. 

Foto: Sveriges Hembygdsförbund

Inte lyckligare av ökad självinsikt

 

"En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror / mot jaget konungen som härskar över dem." (Gunnar Ekelöf)

Uppmaningen på en vägg i templet i Delfi: Känn dig själv! Enligt dåtidens greker det viktigaste av allt, just detta. Men vad innebär det egentligen och hur gör man? Klarar man det på "egen" hand?  Utan att förvandlas till en Narcissus, och drunkna i sin egen spegelbild?

Vad med att se sig själv genom och i andra? Det förutsätter att man vågar granska sina känslor och reaktioner efter mötet med en annan människa. Utan att i blint självförsvar försöka avfärda lärdomen.

Jag hade en högskolekollega som i chefsposition (chefer hör förstås inte hemma i en organisation med akademiska anspråk, men det är en annan femma) fullkomligt gick mig på nerverna. 

Varför irriterades jag så in i baljan av det vardagliga "umgänget" med den "jobbiga" figuren och som jag försökte att undvika allt vad jag förmådde? 

Hade jag mött mig själv? Enligt den gängse amatörpsykologiska förklaringen om att retar du dig på någon, då har du stött på dig själv.

Cynthia Lennons bok om maken väckte igenkänning, inte omedelbart behaglig sådan. Otåligheten, de tvära humörkasten. Man kan gott säga att jag fick fatt i utmärkande drag hos mig själv med hjälp av John. Jag kunde sätta ord på mig själv.

Jesper Högströms bok om Gunnar Ekelöf. Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf (2023) kan varmt rekommenderas. När jag studerade litteratur i Upsala, undervisades jag om att det inom denna vetenskap finns något som heter life and letters. 

Liv och ord i tät förening när man studerar en författare. Om jag förstod saken rätt.

Det som Högström gör i sin bok är att han söker personen Gunnar Ekelöf i dikterna. Dessa betraktas som integrerade i livsförloppet, utgörande kommentarer till och reflektioner om det. Ekelöfs liv är inbakat i dikterna.

Jag minns när Roland Barthes deklarerade "författarens död". Strunta i Flauberts, Prousts eller någon annans mer eller mindre märkliga levnadsöde, håll dig uteslutande till det skrivna. 

Jag minns också när dekonstruktionen var på modet. En annan fransman, Jacques Lacan, stod högt i kurs. Själva texten sätts i centrum, "inuti" den analyseras vad den vilar på för tysta premisser och dolda antaganden, brister lyfts fram: man dekonstruerar. 

Det låter krångligt men har sina poänger.

Ännu tidigare fanns den så kallade new criticism-skolan (John Crowe Ransom förgrundsfigur) som hävdade samma sak: allt finns i texten. Sök inte utanför den.

Glöm biografi och psykologi. Glöm för allt i världen bakomliggande intentioner. Vad författaren ville med sin bok. Oviktigt. När en bok väl har publicerats, har den lämnat författaren. Läsaren äger suveränt tolkning och betydelse.

Högström frilägger genom sin omsorgsfulla, ett veritabelt hästarbete och inget annat, studie personligheten Ekelöf. Jag känner igen egenskaper och beteenden hos mig själv. 

Och vågar pröva överföringens mekanism vad gäller det karakteristiska hos Ekelöf: framförallt dubbelheten.

 Outsidern, själv brukar jag benämna mig ensamvarg, men som samtidigt längtar äkta gemenskap. Även om det hette hos Ekelöf: "Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam" (Ekelöf: Färjesång.)

Den blandade känslan av grandiositet och självförminskande. Det senare har livet igenom i mitt fall varit en envis efterföljare. 

Minsta kritik och jag har krympt, sjunkit ned i en värdelöshetens mörka självuppfattning. Skyllt på brukssamhälle och jantelag: tro inte att du är någon!

Mig tycks Högströms bok omistlig, om än med den ökande självinsiktens smått bittra smärta. På köpet får jag veta sådant som jag tidigare inte visste om den poet som jag genom alla år har återkommit till. 

Såsom att Ekelöf ur egen ficka bekostade utgivningen av debutverket sent på jorden. (Inga versaler!) Och att diktsamlingen länge sålde nästan inget alls. Intressant mot bakgrund av den berömmelse som senare kom att häfta vid Ekelöf. Akademiledamoten. Den uppburne.

Apropå smärtan. Som terapeuter säger: ökad självinsikt gör dig inte lyckligare, men du får ett bättre liv. Vete sjutton. Men bara man låter bli att vara chef så. Där utgör dålig självinsikt en hälsofara för andra. 

Egen dunkelhet, obearbetade egenskaper, överförs på medarbetarna. Projektion, på terapeuternas språk. Kanske förklarar det högskolechefens beteende - och min reaktion? Undran får förbli hängande i luften.

Till minne av Sophie Scholl och Vita Rosen

 

Nog är de flesta av oss lydiga, inrättar oss självdisciplinerande i ledet, låter oss uppslukas av och blir en del av den konforma massan. Det subjektiva jaget upplöses i ett anonymt Man. (Heidegger) 

Som historikern och författaren Miriam Gebhardt konstaterar i sin bok Vita rosen: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar, Karneval Förlag, är vi "vanliga, hyggliga" medborgare ordentligt beforskade. 

Välkända Stanley Milgrams socialpsykologiska lydnadsexperiment på Yale University. Vi lyder, blint och utan att ifrågasätta, när de vi uppfattar som auktoriteter, gärna med vit rock och akademisk titel, beordrar oss att lyda. Det kritiska tänkandet ställs in.

Inte kan den digra kunskapen om lydnadens fenomen göra oss mer modiga eller bryta lydandets förbannelse och mekanismer. 

Vi är helt enkelt inte mottagliga för sådant som kunde förhindra att vår rädsla för att göra uppror urholkar våra  själar (som Fassbinder döpte en av sina filmer till: Angst essen Seele auf). Kunskap om lydnaden gör oss inte mindre lydiga. Det är förstås ingen kunskapsfråga.

De olydiga och i anden otuktade är få, men obeforskade, påstår Gebhardt. Det kunde tyckas motsägelsefullt. 

Man (sic!) tycker att det ju borde vara intressant få veta vad som kännetecknar dessa frihetssökande, mot makten ohörsamma individer - för att i gynnsamma fall försöka efterlikna dem. 

I stället avfärdar vi ofta dem som ”orealistiska” eller ”rättshaverister”. Vi skäms över oss själva och vårt vankelmod, men tillstår det inte. Gömmer det bakom fördömandet och avfärdandet av dem som sticker ut från massan. 

Gebhardts nyfikenhet inför de olydiga drev henne att närmare studera motståndsgruppen Vita Rosen i nazismens München. Med den underrubrik som redan angivits ovan: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar. 

Nå, vanliga och vanliga. Snarare ovanliga - och inte många. Gemensamt karaktärsdrag för dem i gruppen en stark, individualistisk hållning och försvarandet av inre autonomi. 

Kanske kunde man säga att deras inre kompass var starkare än majoritetens och vägledde dem. När vanliga tyskar kröp för Führern och hans kumpaner, passivt åsåg förintelsen av judarna, vägrade Vita Rosens medlemmar att dela detta förhållningssätt. 

Samvetet förbjöd det. Mer än politik och ideologi. De ville, och måste inför sig själva, förbli anständiga. Kosta vad det kosta ville.

Som Gebhardt understryker har fokus när Vita Rosen ägnats filmer och böcker legat på syskonen Scholl: Hans och Sophie (bilden ovan, Wikipedia). Idealisering och romantisering har varit legio. Som om de vore de enda värda att lyfta fram. 

Bonnie and Clyde-diskursen har dikterat. Individer som inte är som vi. "Bekvämt" långt borta från oss. Identifikation inte möjlig.

Jag minns minnesplaketten mitt i stan när vi bodde i Potsdam och DDR fortfarande fanns. Syskonen hedrades på offentlig plats som ”antifascister” som man sa i DDR. Efter Murens fall försvann minnesmärket. Som om DDR tagit patent på de modiga syskonen.

Alla i Vita Rosen, inte bara det vackra syskonparet, får sin levnadshistoria och personlighet fylligt tecknade av den noggranna och källkritiskt medvetna Gebhardt. Utan idealisering och romantisering. 

Människan blir människa, när hon revolterar. (Camus) Vita rosen blir människor i Gebhardts framställning, människor av kött och blod. 

Inga helgon eller martyrer, kommer nära en med sina tankar och känslor, jag ser dem framför mig och följer dem i spåren när de delar ut flygblad och använder väggarna för protester. 

I det München jag kan komma på mig längta efter att få återse. 

Fascinerande läsning som också handlar om Tysklands utveckling. Och den påbjudna tystnaden efter kriget. Nazismen - tusenårsrikets tolv år - är en vattendelare i Tysklands historia. 

Frågan smyger sig osökt på: Vad av Vita Rosen kan man finna hos Miriam Gebhardt själv? Kanske främst sanningslidelsen. Hon väjer inte undan för det kontroversiella. 

Drar sig inte för att peta i tabun, synliggöra det som gömts undan, avtäcka skuld, riva plåstret från det sår som aldrig kommer att läka i Tyskland. 

Och hon vägrar att ”använda” dem i Vita Rosen, projicerande läsa in för mycket i dem och deras handlande. Polemiserar också häftigt mot andra som studerat gruppen och lånat sig till detta: instrumentaliserande använt Vita Rosen för egna syften. 

Inte i samma orubbligt sanningssökande anda skrev hon boken När soldaterna kom - Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Det var ju inte enbart de ryska soldaterna som härjade och förgrep sig på tyska kvinnor. De västallierade gjorde likaså. 

Men västpropagandan har nogsamt skymt detta: de allierade var befriare och gentlemän som delade ut tuggummi, cigaretter och nylonstrumpor till förlorarna. Propagandan har gömt undan alla dessa flera hundra tusen oskyldiga och försvarslösa kvinnor som inte lämnades i fred. 

Och alla barn som ett resultat av våldtäkterna. Därmed har både kvinnor och barn svikits. 

Jag lägger ifrån mig boken med uppmaningen till mig själv att försöka vara mer modig. Inte är det lätt. Men jag sätter ju inte mitt liv på spel. Det gjorde Vita Rosen. Avrättningar följde efter att de vägrat krypa till korset. 

Bilan föll. 22 februari 1943. Kepsen av denna dag för Vita Rosen! Och Aleksej Navalnyj. 

Kinderäggliv

Under flygturen på ett fullsmockat, inklusive grinande glyttar, Norwegianplan från Barcelona till Arlanda planerade jag att fortsätta med Marte Michelets Det största brottet som en förberedelse inför en kommande Oslo-exkursion. Nedladdad via det eminenta folkbiblioteket.

Hon skriver informativt och medryckande om den tyska ockupationen av Norge efter 9 april 1940. Icke minst ett mycket svart kapitel i norsk polishistoria. Skamligt. Den ohejdade tjänstvilligheten för att hjälpa nazisterna med deras förintelseprojekt.

Handräckningen under hakkorset. Antisemitismen och klappjakten på judar. 

Men det går inte läsa enligt plan. Trots att det skall gå offline. Däremot kan jag ladda ned Birgitta Anderssons Tillbaka till Barcelona som jag köpt på Bokus. Bara för att Barcelona fanns med i titeln. Visste inget om författaren, som dock inte är den Birgitta Andersson.

Men boken så fruktansvärt usel att jag får krupp. Rena rama Starlet. Om någon minns den tidningen med tonårstjejer som målgrupp. Kinderna rödfärgas. Sekundärskam. Över sådan kvasiromantisk dynga.

Jag prövar med en bok som jag inte hade tänkt återupptaga läsandet av: Marianne Lindberg de Geers Utan hänsyn, köpt på Adlibris. Och den går att hämta till telefonen under flygningen. 

Ger mig på den trots att hennes dagböcker, som boken offentliggör, tråkar ut mig. Instängdheten. Humorlösheten. Det sista kanske det värsta. Och som någon har sagt, att det en författare absolut inte får vara, det är tråkig. Humorbefriad. Det är Lindberg de Geer.

Vi är ungefär lika gamla. Så jag kan inte låta bli att jämföra vår aktuella hälsostatus. Hon har hörapparat. Inte jag. Tappar tänder. Inte jag. Artros. Jag med. Behandlats för cancer med svåra, kroniska biverkningar. Me too. Ett sämre liv efter sjukdom och behandling. 

Hon verkar dela en trygg och bra, om än inte jättekul, gemenskap med Carl Johan de Geer (vem har väl inte sett Tårtan?). En snäll, äkta man. Snäll, sa min mor om människor när hon inte kunde komma på något annat. Men tilläggas skall att de Geer äger sin begåvning. 

Mitt liv också bra med E. När vi lever vad jag kallar ett kinderäggliv. Syftar på ett ägg fyllt med resor (som senast till Barcelona), upptäckter, läsande, tv-serier, följande Brynäs i återtåget till SHL, funderingar, skrivande, skratt. Blandningen utgör hemligheten med ägget.

Ett fritt liv men förstås i dödens skugga, Vi är ju gammelfolk som MLdG och hennes man, han åttioplus som Jagger och rockkisarna. Tidshorisonten krymper. Alltför lätt att få för sig.

De dagar när jag kan ge fan i att tänka på döen är underbara dagar. Då njuter jag i fulla muggar av kinderägget. Jagas av infall. Skriver - som nu. 

Foto: Wikipedia

Efter cancerkliniken skammens hus

Universitetet, det låg ljusår bort och framstod i sin avskildhet och exklusivitet som något mycket främmande. Ingen i min släkt hade kommit i fråga för några akademiska studier. 

Mina föräldrar tvingades båda tidigt avbryta skolgången för att bidra till försörjningen. Härstammade från familjer där man hade det knapert. 

Det hjälpte inte att en skollärare, överlärare till råga på allt och fruktad för sin stränghet, uppvaktade morfar och lade sig ut för min mors skull. 

Hon hade ju läshuvud och borde få förkovra sig i böckernas värld. Men icke. Hon gavs inget val. Bara att hoppa av skolan och börja arbeta som servitris. 

Väl i Upsala flög tiden i väg och jag kom att stanna tjugo år, på olika adresser, i studentkorridor och slutligen bostadsrätt. Efter att jag nervös och en knatte i självförtroendet anlänt hösten 1968. 

Denna dag strosar jag långsamt ned mot Centralstationen efter ett möte med min lymfomspecialist Hans på Akademiska Sjukhusets cancerklinik. En orosskapande kontroll som föregicks och underlättades av alla uppmuntrande, värmande tillrop från vänner. 

Livet går vidare - med kroniska behandlingsbiverkningar. Livskänslan satt under press och det tär, mental kamp måste tas. Blandat med glädje och tacksamhet över att jag fortfarande lever. Varje ny dag en bonus. Jag försöker att tänka kortsiktigt, inte fly det innevarande ögonblicket.

Passerar Bollhuset, liksom ruvande och tillslutet, där det ökända mötet hölls 17 februari 1939, arrangerat av studentkåren. 

Judiska medicinare, bara ett tiotal, fick nej i en omröstning avseende ett förslag om att erbjuda dem fristad i Sverige undan nazisterna. 

Det skulle hota inhemska akademikers arbetsmarknad om dessa få släpptes in, framhölls det. 

Skamligt bara förnamnet. Många med tiden välkända namn bland nej-sägarna, opinionsbildare och uppburna. Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har skrivit om detta svarta kapitel i universitetets historia.

Till vänster om mig och på andra sidan Svandammen som spolats till is, barn åker skridskor, gamla Asis, Patologen. Ryktet förekom att stressade medicine studenter skar i lik samtidigt som de åt smörgås. 

Hade länge för för mig att Statens institut för rasbiologi dessförinnan låg i samma hus. Med Herman Lundborg som ledande namn. Skallmätningarna och klassificeringens högsäte. Så inte var Hitler och kompani först på in- och exkluderingens normaliserande scen. 

Att ens det minsta antyda att man skulle kunna skilja på vetenskaplig och ideologiskt-politisk rasism är i dagens Sverige fullkomligt otänkbart. I dag talas det högljutt om rasifiering och den så kallade hudfärgsvänstern med identitetspolitiken högt på agendan dominerar diskursen och det offentliga samtalet. 

Men i den forna apartheidens Sydafrika, ett av mina älsklingsländer, är rasbegreppet intressant nog officiellt och oproblematiskt. 

Jag stryker förbi legendariska Flustret. (Bilden.) En gång Lilla Fördärvet i studentmun. Men inte originalet jag beskådar, det huset brann. Det nyuppförda tycks mig som en exakt kopia av det ursprungliga.

Islandsbron med Fyrisån - tänk att få segla uppför densamma i en undervattensbåt, som Ulf Peder Olrog skaldade, undrar hur många litteraturstuderande som vet vem jag talar om - strömmande mot Mälaren under den. 

I ett hörn på andra sidan  bron rymdes en gång en bakficka med inte så blodiga priser. Där slank vi in för en (hum!) kall starköl efter jobbet som vaktmästare på Ackis. Den sommaren, 1969, blev det många sådana om jag ska vara ärlig. 

Vi var ett muntert gäng i Akademiskas kulvertar, radikala studenter allesammans. Diskussionens vågor gick höga.

Ett av mina bästa sommarjobb, kanske det allra bästa. Med stor frihet. En chef som försvarade oss i alla väder. Aldrig senare mött hans like. 

Lärdomens stad. Den eviga ungdomens stad. Känslan, om den någonsin fanns, för Upsala är borta. De tjugo åren. Men att få komma till universitetet under det röda 68 med starka vänstervindar som skakade om den gamla byggnaden - oförglömligt! 

Ljusår, för att bruka ordet en andra gång, till dagens tillknycklade universitet. Med säkra rum och varningar innan något kontroversiellt sägs, så att inte de små liven blir förskräckta eller känner sig kränkta och trycker på anmälningsknappen.  

Genusifiering och intersektionalitet. Hen och hens mormor. Herregud! 

Foto: Bollhuset

Plötsligt

Vi stannar till i  ösregn utanför Gränna för att rasta. På väg ned till Greifswald, i forna DDR, där Thomas Thorild var professor vid universitetet. Upphovsmannen till den förbryllande devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. 

Deporterad dit när konsistoriet vid Uppsala Universitet tröttnat på bråkstaken. Hans grav, belägen i en liten by utan Greifswald, har vi besökt.

Planen är att med Greifswald som utgångspunkt begå en utstickare till Peenemünde och det som återstår av basen där tyskarna tillverkade det som Hitler och kompani inbillade sig skulle bli segervapnet mot engelsmännen: V2-raketen.

Albert Speer, krigsförbrytaren som trollade med munnen och undgick repet i Nürnberg, hade av Hitler utsetts till rustningsminister. Han rekryterade tvångsarbetare till slavlikande förhållanden i projektet. 

När de allierade hotade ödelägga basen med sina bombanfall, flyttade Speer tillverkningen under jord. Utanför Hamburg. Fortfarande med tvångsarbetare. De gräsligaste förhållanden rådde. 

Det ringer i min Nokia. Jag ser genast vem det är. D-A, producent på Folkteatern i Gefle. Jag svarar inte, ringer sedan upp själv som jag, telefonfobikern, föredrar att göra. J är död, informerar D-A. Brusten aorta. När han satt på restaurang med hustru och dotter. 

Plötsligt våldsam smärta i munnen. Rusade ut. Föll ned död.

J dramaturg till professionen. Brechtinspirerad teaterkonstnär med idéer om teatern som dialog och interaktion. Förtjust i det som går under namnet communityteater. 

Vi gjorde mycket roligt ihop. Framförallt när vi lånade Folkteaterns skådespelare till våra projekt, iscensatta varje tisdagsafton i Folkteaterns källare. Vi inspirerades av Kulturbrauerei i Berlin. Blandningen av debatt och teater. Underhållning och seriositet. 

Jag minns särskilt en afton med Pasolini som tema. Oväntat nog, det hade vi aldrig kunnat tro, fullsmockat med publik. Gustaf Hammarsten, senast såg jag honom med stort Rasputinskägg i TV-dramatiseringen av fallet Macchiarini, och de andra aktörerna lysande. 

En ljuvlig sommardag i skira Krøyerland, Nordjylland. Mejl från C, hustru till P, före detta student som jag efter utbildningen höll kontakten med. Tyckte mycket om denne särdeles begåvade P. C skriver att han plötsligt segnat ned i motionsspåret. Och avlidit.

Plötsligt. Jag avskyr innerligt detta ord! Och vad det kan rymma. Särskilt när döden plötsligt slår till. Som om den lömskt låg i bakhåll och bara väntade på det rätta tillfället. Tro inte att du kan känna dig säker och trygg. Närsomhelst dyker jag upp. Och du är chanslös.

I kaffereklamen puttras det om oväntat besök. Som något positivt. På med hurran. Men dödens besök är raka motsatsen till tjo och tjim, som Brynäs tränare Gällstedt säger. Oönskat och ovälkommet. Många gånger oväntat. Ett dråpslag.

För en neurotiskt lagd person som undertecknad, med ett icke föraktligt kontrollbehov, kunde det inte finnas något mer hotfullt i livet än detta plötsligt. Därefter blir inget som förr. 

Foto: Hotell Svea, Simrishamn. Där vi övernattade på väg mot Greifswald. Fritiof Nilsson Piraten hängde gärna där.

Memory Lane beträder man ensam

 

Pampiga, slottsliknande Grand Hotell Hörnan, några stenkast från Centralstationen och utmed Bangårdsgatan, är mitt favorithotell i den eviga ungdomens stad. Denna stad besjungen av Olrog, Thörnqvist och andra. Hörnan slår med en noslängd, kanske två, trivsamma Akademihotellet utmed Övre Slottsgatan. Med anvisningar på tyska i frukostmatsalen. 

Bara en sådan sak för berlinaren Ekstrand! Klart att han trivs som fisken i vattnet att få övernatta där. Med utsikt mot Domkyrkan och huset där Rasbiologiska institutet höll till. Den ledande figuren Herman Lundborg vilar inte så långt därifrån.

Akademihotellet är inte beläget långt från ”Carro”, Carolina Rediviva, och i det kvarter där Pelle, Måns och de andra knutssonska katterna vilken sekund som helst kan dyka upp. För den med barnasinnet öppet och intakt. Min favorit levnadskonstnären, den coola Trisse, om någon undrar. Inte veliga Pelle utan svans (läs civilkurage). 

Time flies. Tjugo år bodde jag i Upsala på olika adresser. Första tiden i de så kallade Blåsenhusen nedanför fängelset och gamla Asis, i en studentkorridor. 

Ganska så spartanskt, en samling unga grabbar från Piteå i norr till Norrtälje i söder som flyttat hemifrån, frisläppta på grönbete. 

Mamma Greta skickade med kalops och köttbullar i plåtburk. Rädd att gossen inte skulle äta ordentligt. Få i sig mat. Färdigkokt, skalad potatis i glasburk. Matlagning inte min starka sida, bortskämd och uppassad av mamma ända fram till att jag lämnade boet, bäddade väl inte ens sängen själv. 

Mättande lunch kunde man äta på stan i Upsala för en femma. Jag har glömt vad restaurangen utmed Kungsängsgatan, faktiskt inte långt från Hörnan, hette. Stannade ofta till där på väg mot min korridor efter föreläsningar. Portfölj med böcker från Lundeq.

När jag för några år sedan gästföreläste, namnet på kursen borttappat, i en byggnad nära min första adress i Upsala berättade jag om mitt år i Blåsenhus för studenterna. 

Inte berörde det dem, inte det minsta, fast jag darrade på rösten av rörelse. På Memory Lane är du ensam. Så kändes det efteråt, sedan på väg mot tåget norrut till Gefle. Många, många år efter upsalatiden i mitt liv.

Det universitet där jag registrerade mig hösten 1968 hade bara några år tidigare haft drygt ett par tusen studenter. Aftnar med vita dukar, rödvin och poesiuppläsning. 

Det var fint att läsa i Upsala. Vilket dock inte August Strindbergtyckte. Flydde ”hålan på slätten”. 

Nu vällde vi, efterkrigsgenerationen, in. Glada i hågen med statliga studielån på fickan. UKAS och PUKAS, därmed slut med de fria studiegångarna, runt hörnet. Det visste vi inte då. 

Många, liksom jag, härstammade från hem utan akademisk bakgrund. Jag undgick, för min del, genom att våga bege mig till Upsala, Verket och det monotona vardagslivet på Bruket.

Samhällsklimatet radikalt. Det blåste röda vindar genom lärdomens dammiga salar. Och blåser fortfarande i mina tankar. Men många generationskamrater har gjort avbön, ömkligt klätt sig i säck och aska.

På andra sidan Bangårdsgatan, mitt emot Hörnan, Fadimes park. Hon som lurades in i ett bakhåll av sin egen mor. Mördades kallblodigt av fadern. Trots att Mona Sahlin deklarerat att det fanns inga hederskulturer i Sverige. 

Knallar man över Islandsbron möter man Flustret, inte det ursprungliga, det brann ner. Det som uppfördes efter branden är, tror jag, en exakt kopia. Där brukade styrelsen för anrika, kulturradikala föreningen Verdandi, i vilken jag ingick en tid, hålla sina sammanträden på övervåningen. 

Tyvärr fanns jag inte i samma styrelse när ikonen Rudi Dutschke gästade. Barfota i sandaler. Lågmäld och nästan blyg, enligt en som var med.  Han, den entusiasmerande studentrevoltledaren på Freie Universität i Berlin. 

Inte långt därifrån Bollhuset, förknippat med ett mycket mörkt kapitel i det mer än femhundraåriga universitetets historia. När man förvägrade judiska läkarstuderande en fristad undan nazisterna. Med argument jag drar mig för att upprepa. Kan bara utbrista: skäms!

Och så Ackis, Akademiska sjukhuset. Jag sökte jobb som nattportier på Hörnan sommaren 1969. Fick det inte. Tack och lov blev det istället Ackis och Inre Transport där ”sjukhusnegrerna”, vaktmästarna, höll till. 

En brokig samling. Unga och gamla. De flesta med många år i de svindlande långa underjordskorridorerna. Och så vi studenter som sommarknegade. Alla som jobbade där schysta och trevliga.

Uniform. Grå byxor, grå skjorta och blå slips, vita korta rockar. Jag fick hjälp av Lars-Oskar, eldfängd kommunist och arbetargrabb från Borlänge, att knyta min slips. Aldrig gjort det dessförinnan, inte burit slips. Sedan behöll jag den knuten hela sommaren. Uniformen inlåst i mitt skåp i omklädningsrummet.

En av de allra bästa arbetsplatserna under mitt långa yrkesliv, en sammanhållning som ingen annanstans. Och med en av de bästa chefer, roligt nog utseendemässigt dubbelgångare till Sigge Fürst, kallad ”Farsan”, jag hade som löneslav. 

Försvarade oss vaktmästare i vått och torrt. Om så mot självaste sjukhusledningen: rör inte mina grabbar. Så där som riktiga chefer skall göra. Men inte gör. Rädda om sitt eget skinn.

På Ackis trodde jag att mitt liv skulle upphöra för runt tjugofyra år sedan. Prognosen minst sagt dålig. Men med en av Europas främsta lymfomspecialister i spetsen för behandlarna blev det inte så. 

När han läst min senaste bok, kommenterade han, överläkaren och docenten: ”Du är en intellektuell vilde!” Han som räddade livet på vilden.

Memory Lane beträder man ensam. Har jag fel?

(Även publicerad på lindelof.nu 240201)

Vi är inte skit!

 

Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit
Vi är inte skit

Orden är hämtade ur Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå (1970). Ett, efter alla läsningar under åren, slitet exemplar står i mina bokhyllor. 

Jag har citerat dessa ord vid flera begravningar, de understryker den stora saknaden efter de människor vi älskar och förlorar.

Det finns inga andra människor, de vi förlorar kan inte ersättas.

Sonnevis dikt kommer osökt till mig, när jag förtvivlar och rasar över bilderna från Israels slakt av kvinnor och barn i Gaza. 

Jag har som gästföreläsare vid Birzeit University utanför Ramallah tillbringat sammanlagt sex veckor på Västbanken.

Fått många vänner där. Människor som du och jag och som försöker leva normala liv. Inga terrorister. 

Men utsatta för ockupation. Illegala bosättningar som bara växer och växer.

Världssamfundet – finns det något sådant längre, värt namnet? – låter det ske.

Rör man sig på Västbanken påminns man hela tiden om ockupationsmaktens närvaro. På huden får man de förnedrande och förtryckande uttryck den tar sig. 

Det viftas med vapen, israeliska soldater skriker ut sina order och trakasserar, provocerar och plågar. 

På universitetets vägg har bosättare med feta svarta bokstäver skrivit att blod skall flyta.

Det som sker i Gaza, sker i den logiska förlängningen av det Israel utsätter palestinierna för. En långsam etnisk rensning pågår.

Fred och förhandlingar? Kortvarigt, ”humanitärt” vapenstillestånd? Som om ett regelrätt krig pågick, mellan jämbördiga stridande. Inte utplåning.

Stoppa den etniska rensningen!

Du och jag är inte skit. Inte palestinierna heller.

(Även publicerad på lindelof.nu 240208)

Sjuk eller dålig karaktär

”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför.” (Ludvig Holberg: Jeppe på berget, 1722)

Kikar förstrött, ”multitaskar” med datorn i knäet som vanligt, på morgonprogrammen i TV. Skiftar mellan SVT1 och TV4. Ljudet av. Ljud på när två män som presenteras som ”alkoholterapeuter” dyker upp i den senare kanalen. Mellan upprepade reklaminslag.

Beteckningen ”terapeut” är inte skyddad. Vem som helst kan titulera sig så. Det krävs ingen formell utbildning eller legitimation. 

Dessa två i rutan, varav en ”nykter alkoholist”, avslöjar genom sitt språkbruk den ideologiska hemvisten i den populära, nära jag skrev ”hegemoniska” Minnesotamodellen. Odiskutabelt axiom  för modellen är att alkoholism är en sjukdom. Och att den är obotlig. 

Alkoholismen liknas vid diabetes. Insulinsprutan, som du i detta fall bara måste ta, är AA-mötet. Regelbundet måste du söka dig till ett sådant. Särskilt när törsten trycker på. Men även annars. Som ”nykter alkoholist”. 

I Sandviken hette det om den som drack att han, sällan en hon, ”festade”. Min mamma, nykterist, konstaterade ”dålig karaktär” och att det uteslutande handlade om att ta sig själv i kragen. Rycka upp sig. Bli ”ordentlig” och ”skötsam”.

Jag har mer än en gång provocerande skrivit ”det är roligare att vara full än nykter”. Vilket alkoholterapeuterna inte skulle ha något att invända mot. Kopplat till dopaminet i hjärnan. Den hjärna som enligt dem är ”kidnappad” av beroendet. Utan att den återfås.

Jag vet att min mor var orolig över mitt ”festande” som började tidigt i tonåren. Men vi pratade aldrig om det. Det var väl för känsligt för henne att ta upp det direkt med sonen. 

Och det gick överstyr, som det alltid gör, förr eller senare. Först tar mannen supen, sedan tar supen mannen.

Jag har, det är nu många år sedan, under drygt fem veckor inifrån upplevt ett Minnesota-hem. Med ”tolvstegsprogrammet” som grund. Ett program utvecklat i Minnesota i USA. Därav namnet. Och mycket amerikanskt färgat. Flåshurtigt anslag.

När jag uppfattades som kritisk mot vad som försiggick mellan den insulära institutionens fyra väggar – radio, böcker och tidningar var strikt förbjudna, påverkan från omvärlden skulle hållas borta – genast extra fokus på mig. 

En välutbildad akademiker, med ordets gåva, bland alla ”a-lagare”. Skumt. Min terapeut dolde inte sin aversion gentemot akademiker, svårast ha att göra med, enligt honom. 

Inte lika lätt att ”hjärntvätta” dessa med den torftiga, antiintellektuella modellen.

Inget får ifrågasättas, ”analyseras”. Modellen måste i sin helhet ”köpas” rakt upp och ner. 

Stör inte ”behandlingen” med kritiska frågor om densamma. Det gör dig inte nykter. Tvärtom. Tänk inte. 

Misstänksamhet mot att jag fortlöpande tog anteckningar. Krävdes att få se dem. Hade hemmet hyst en Wallraff? Jag löste det genom att använda två olika block. Det med kritiska iakttagelser undgick ”terapeuterna”.

”Smygfascism under pedagogisk täckmantel” sattes som rubrik över en artikel jag efter utstämpling skrev i en av Hälsingetidningarna.

Hemmet, beläget på den hälsingska landsbygden, tackade blankt nej när tidningen erbjöd replik. Minnesotahemmen har, efter vad jag kan förstå, som princip att aldrig svara på kritik mot modellen och behandlingen. 

Allt sker i det fördolda. Utan att riskera utvärderas av en oberoende, utomstående granskare.

Hemmet vägrade att kommentera mina påståenden om att människor far illa, riskerar att knäckas psykiskt av terapeuter, som egentligen inte är några, och som tar till direkt kränkande beteenden när alkoholistens ”självömkan” med alla medel ska krossas.

Nota bene, utan att Jeppe därför blir nykter. 

Ett recidiv, att ”ta sig” ett återfall, hör nämligen till sjukdomsbilden. Inget att skämmas för. Det legitimerar fortsatt drickande. Om än med längre eller kortare uppehåll.

Och legitimerar alla de privatägda behandlingshem runt om i landet som skär guld med täljkniv (det offentliga bekostar många platser) på en ”behandling” som per definition aldrig kan lyckas. 

Välkommen tillbaka, du sjuke, för fem nya, dyra veckor om du tagit dit ett återfall!

Jag tror mer på min mammas modell. Ta sig i kragen. Rycka upp sig. Bestämma sig. Viljans makt, viljan att leva ett liv utan spriten. Om än i insikt att det många gånger är roligare att vara full än nykter. 

Så länge ruset varar. Viktig reservation. För det kommer alltid en baksmällan och ruelsens morgondag.

(Även publicerad på lindelof.nu 240209)