Inte lyckligare av ökad självinsikt

 

"En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror / mot jaget konungen som härskar över dem." (Gunnar Ekelöf)

Uppmaningen på en vägg i templet i Delfi: Känn dig själv! Enligt dåtidens greker det viktigaste av allt, just detta. Men vad innebär det egentligen och hur gör man? Klarar man det på "egen" hand?  Utan att förvandlas till en Narcissus, och drunkna i sin egen spegelbild?

Vad med att se sig själv genom och i andra? Det förutsätter att man vågar granska sina känslor och reaktioner efter mötet med en annan människa. Utan att i blint självförsvar försöka avfärda lärdomen.

Jag hade en högskolekollega som i chefsposition (chefer hör förstås inte hemma i en organisation med akademiska anspråk, men det är en annan femma) fullkomligt gick mig på nerverna. 

Varför irriterades jag så in i baljan av det vardagliga "umgänget" med den "jobbiga" figuren och som jag försökte att undvika allt vad jag förmådde? 

Hade jag mött mig själv? Enligt den gängse amatörpsykologiska förklaringen om att retar du dig på någon, då har du stött på dig själv.

Cynthia Lennons bok om maken väckte igenkänning, inte omedelbart behaglig sådan. Otåligheten, de tvära humörkasten. Man kan gott säga att jag fick fatt i utmärkande drag hos mig själv med hjälp av John. Jag kunde sätta ord på mig själv.

Jesper Högströms bok om Gunnar Ekelöf. Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf (2023) kan varmt rekommenderas. När jag studerade litteratur i Upsala, undervisades jag om att det inom denna vetenskap finns något som heter life and letters. 

Liv och ord i tät förening när man studerar en författare. Om jag förstod saken rätt.

Det som Högström gör i sin bok är att han söker personen Gunnar Ekelöf i dikterna. Dessa betraktas som integrerade i livsförloppet, utgörande kommentarer till och reflektioner om det. Ekelöfs liv är inbakat i dikterna.

Jag minns när Roland Barthes deklarerade "författarens död". Strunta i Flauberts, Prousts eller någon annans mer eller mindre märkliga levnadsöde, håll dig uteslutande till det skrivna. 

Jag minns också när dekonstruktionen var på modet. En annan fransman, Jacques Lacan, stod högt i kurs. Själva texten sätts i centrum, "inuti" den analyseras vad den vilar på för tysta premisser och dolda antaganden, brister lyfts fram: man dekonstruerar. 

Det låter krångligt men har sina poänger.

Ännu tidigare fanns den så kallade new criticism-skolan (John Crowe Ransom förgrundsfigur) som hävdade samma sak: allt finns i texten. Sök inte utanför den.

Glöm biografi och psykologi. Glöm för allt i världen bakomliggande intentioner. Vad författaren ville med sin bok. Oviktigt. När en bok väl har publicerats, har den lämnat författaren. Läsaren äger suveränt tolkning och betydelse.

Högström frilägger genom sin omsorgsfulla, ett veritabelt hästarbete och inget annat, studie personligheten Ekelöf. Jag känner igen egenskaper och beteenden hos mig själv. 

Och vågar pröva överföringens mekanism vad gäller det karakteristiska hos Ekelöf: framförallt dubbelheten.

 Outsidern, själv brukar jag benämna mig ensamvarg, men som samtidigt längtar äkta gemenskap. Även om det hette hos Ekelöf: "Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam" (Ekelöf: Färjesång.)

Den blandade känslan av grandiositet och självförminskande. Det senare har livet igenom i mitt fall varit en envis efterföljare. 

Minsta kritik och jag har krympt, sjunkit ned i en värdelöshetens mörka självuppfattning. Skyllt på brukssamhälle och jantelag: tro inte att du är någon!

Mig tycks Högströms bok omistlig, om än med den ökande självinsiktens smått bittra smärta. På köpet får jag veta sådant som jag tidigare inte visste om den poet som jag genom alla år har återkommit till. 

Såsom att Ekelöf ur egen ficka bekostade utgivningen av debutverket sent på jorden. (Inga versaler!) Och att diktsamlingen länge sålde nästan inget alls. Intressant mot bakgrund av den berömmelse som senare kom att häfta vid Ekelöf. Akademiledamoten. Den uppburne.

Apropå smärtan. Som terapeuter säger: ökad självinsikt gör dig inte lyckligare, men du får ett bättre liv. Vete sjutton. Men bara man låter bli att vara chef så. Där utgör dålig självinsikt en hälsofara för andra. 

Egen dunkelhet, obearbetade egenskaper, överförs på medarbetarna. Projektion, på terapeuternas språk. Kanske förklarar det högskolechefens beteende - och min reaktion? Undran får förbli hängande i luften.