Vi är inte skit!

 

Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit
Vi är inte skit

Orden är hämtade ur Göran Sonnevis diktsamling Det måste gå (1970). Ett, efter alla läsningar under åren, slitet exemplar står i mina bokhyllor. 

Jag har citerat dessa ord vid flera begravningar, de understryker den stora saknaden efter de människor vi älskar och förlorar.

Det finns inga andra människor, de vi förlorar kan inte ersättas.

Sonnevis dikt kommer osökt till mig, när jag förtvivlar och rasar över bilderna från Israels slakt av kvinnor och barn i Gaza. 

Jag har som gästföreläsare vid Birzeit University utanför Ramallah tillbringat sammanlagt sex veckor på Västbanken.

Fått många vänner där. Människor som du och jag och som försöker leva normala liv. Inga terrorister. 

Men utsatta för ockupation. Illegala bosättningar som bara växer och växer.

Världssamfundet – finns det något sådant längre, värt namnet? – låter det ske.

Rör man sig på Västbanken påminns man hela tiden om ockupationsmaktens närvaro. På huden får man de förnedrande och förtryckande uttryck den tar sig. 

Det viftas med vapen, israeliska soldater skriker ut sina order och trakasserar, provocerar och plågar. 

På universitetets vägg har bosättare med feta svarta bokstäver skrivit att blod skall flyta.

Det som sker i Gaza, sker i den logiska förlängningen av det Israel utsätter palestinierna för. En långsam etnisk rensning pågår.

Fred och förhandlingar? Kortvarigt, ”humanitärt” vapenstillestånd? Som om ett regelrätt krig pågick, mellan jämbördiga stridande. Inte utplåning.

Stoppa den etniska rensningen!

Du och jag är inte skit. Inte palestinierna heller.

(Även publicerad på lindelof.nu 240208)