Till minne av Sophie Scholl och Vita Rosen

 

Nog är de flesta av oss lydiga, inrättar oss självdisciplinerande i ledet, låter oss uppslukas av och blir en del av den konforma massan. Det subjektiva jaget upplöses i ett anonymt Man. (Heidegger) 

Som historikern och författaren Miriam Gebhardt konstaterar i sin bok Vita rosen: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar, Karneval Förlag, är vi "vanliga, hyggliga" medborgare ordentligt beforskade. 

Välkända Stanley Milgrams socialpsykologiska lydnadsexperiment på Yale University. Vi lyder, blint och utan att ifrågasätta, när de vi uppfattar som auktoriteter, gärna med vit rock och akademisk titel, beordrar oss att lyda. Det kritiska tänkandet ställs in.

Inte kan den digra kunskapen om lydnadens fenomen göra oss mer modiga eller bryta lydandets förbannelse och mekanismer. 

Vi är helt enkelt inte mottagliga för sådant som kunde förhindra att vår rädsla för att göra uppror urholkar våra  själar (som Fassbinder döpte en av sina filmer till: Angst essen Seele auf). Kunskap om lydnaden gör oss inte mindre lydiga. Det är förstås ingen kunskapsfråga.

De olydiga och i anden otuktade är få, men obeforskade, påstår Gebhardt. Det kunde tyckas motsägelsefullt. 

Man (sic!) tycker att det ju borde vara intressant få veta vad som kännetecknar dessa frihetssökande, mot makten ohörsamma individer - för att i gynnsamma fall försöka efterlikna dem. 

I stället avfärdar vi ofta dem som ”orealistiska” eller ”rättshaverister”. Vi skäms över oss själva och vårt vankelmod, men tillstår det inte. Gömmer det bakom fördömandet och avfärdandet av dem som sticker ut från massan. 

Gebhardts nyfikenhet inför de olydiga drev henne att närmare studera motståndsgruppen Vita Rosen i nazismens München. Med den underrubrik som redan angivits ovan: Hur vanliga tyskar blev antinazistiska motståndskämpar. 

Nå, vanliga och vanliga. Snarare ovanliga - och inte många. Gemensamt karaktärsdrag för dem i gruppen en stark, individualistisk hållning och försvarandet av inre autonomi. 

Kanske kunde man säga att deras inre kompass var starkare än majoritetens och vägledde dem. När vanliga tyskar kröp för Führern och hans kumpaner, passivt åsåg förintelsen av judarna, vägrade Vita Rosens medlemmar att dela detta förhållningssätt. 

Samvetet förbjöd det. Mer än politik och ideologi. De ville, och måste inför sig själva, förbli anständiga. Kosta vad det kosta ville.

Som Gebhardt understryker har fokus när Vita Rosen ägnats filmer och böcker legat på syskonen Scholl: Hans och Sophie (bilden ovan, Wikipedia). Idealisering och romantisering har varit legio. Som om de vore de enda värda att lyfta fram. 

Bonnie and Clyde-diskursen har dikterat. Individer som inte är som vi. "Bekvämt" långt borta från oss. Identifikation inte möjlig.

Jag minns minnesplaketten mitt i stan när vi bodde i Potsdam och DDR fortfarande fanns. Syskonen hedrades på offentlig plats som ”antifascister” som man sa i DDR. Efter Murens fall försvann minnesmärket. Som om DDR tagit patent på de modiga syskonen.

Alla i Vita Rosen, inte bara det vackra syskonparet, får sin levnadshistoria och personlighet fylligt tecknade av den noggranna och källkritiskt medvetna Gebhardt. Utan idealisering och romantisering. 

Människan blir människa, när hon revolterar. (Camus) Vita rosen blir människor i Gebhardts framställning, människor av kött och blod. 

Inga helgon eller martyrer, kommer nära en med sina tankar och känslor, jag ser dem framför mig och följer dem i spåren när de delar ut flygblad och använder väggarna för protester. 

I det München jag kan komma på mig längta efter att få återse. 

Fascinerande läsning som också handlar om Tysklands utveckling. Och den påbjudna tystnaden efter kriget. Nazismen - tusenårsrikets tolv år - är en vattendelare i Tysklands historia. 

Frågan smyger sig osökt på: Vad av Vita Rosen kan man finna hos Miriam Gebhardt själv? Kanske främst sanningslidelsen. Hon väjer inte undan för det kontroversiella. 

Drar sig inte för att peta i tabun, synliggöra det som gömts undan, avtäcka skuld, riva plåstret från det sår som aldrig kommer att läka i Tyskland. 

Och hon vägrar att ”använda” dem i Vita Rosen, projicerande läsa in för mycket i dem och deras handlande. Polemiserar också häftigt mot andra som studerat gruppen och lånat sig till detta: instrumentaliserande använt Vita Rosen för egna syften. 

Inte i samma orubbligt sanningssökande anda skrev hon boken När soldaterna kom - Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut. Det var ju inte enbart de ryska soldaterna som härjade och förgrep sig på tyska kvinnor. De västallierade gjorde likaså. 

Men västpropagandan har nogsamt skymt detta: de allierade var befriare och gentlemän som delade ut tuggummi, cigaretter och nylonstrumpor till förlorarna. Propagandan har gömt undan alla dessa flera hundra tusen oskyldiga och försvarslösa kvinnor som inte lämnades i fred. 

Och alla barn som ett resultat av våldtäkterna. Därmed har både kvinnor och barn svikits. 

Jag lägger ifrån mig boken med uppmaningen till mig själv att försöka vara mer modig. Inte är det lätt. Men jag sätter ju inte mitt liv på spel. Det gjorde Vita Rosen. Avrättningar följde efter att de vägrat krypa till korset. 

Bilan föll. 22 februari 1943. Kepsen av denna dag för Vita Rosen! Och Aleksej Navalnyj.