torsdag 22 februari 2018

Efter cancerkliniken skammens hus

Universitetet, det låg ljusår bort och framstod i sin avskildhet och exklusivitet som något mycket främmande. Ingen i min släkt hade kommit i fråga för några akademiska studier. Mina föräldrar tvingades båda tidigt avbryta skolgången för att bidra till försörjningen. Härstammade från fattiga familjer. 

Det hjälpte inte att en skollärare, överlärare till råga på allt och fruktad för sin stränghet, uppvaktade morfar och lade sig ut för min mors skull. Hon hade ju läshuvud och borde få förkovra sig i böckernas värld. 

Men icke. Hon gavs inget val. Bara att hoppa av skolan och börja arbeta som servitris. 

Väl i Upsala flög tiden i väg och jag kom att stanna tjugo år, på olika adresser, i studentkorridor och slutligen bostadsrätt. Efter att jag nervös och en knatte i självförtroendet anlänt hösten 1968. 

Denna dag strosar jag långsamt ned mot Centralstationen efter ett möte med min lymfomspecialist på Akademiska Sjukhusets cancerklinik. En orosskapande kontroll som föregicks och underlättades av alla uppmuntrande, värmande tillrop från vänner. 

Livet går vidare - med kroniska behandlingsbiverkningar. Livskänslan satt under press och det tär, mental kamp måste tas. Blandat med glädje och tacksamhet över att jag fortfarande lever. Varje ny dag en bonus. Jag försöker att tänka kortsiktigt, inte fly det innevarande ögonblicket.



Passerar Bollhuset, liksom ruvande och tillslutet, där det ökända mötet hölls 17 januari 1939, arrangerat av studentkåren. Judiska medicinare, bara ett tiotal, fick nej i en omröstning avseende ett förslag om att erbjuda dem fristad i Sverige undan nazisterna. Det skulle hota inhemska akademikers arbetsmarknad om dessa få släpptes in, framhölls det. 

Skamligt bara förnamnet. Många med tiden välkända namn bland nej-sägarna, opinionsbildare och uppburna. Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har skrivit om detta svarta kapitel i universitetets historia.

Till vänster om mig och på andra sidan Svandammen som spolats till is, barn åker skridskor, gamla Asis, Patologen. Ryktet förekom att stressade medicine studenter skar i lik samtidigt som de åt smörgås. 

Har för mig att Statens institut för rasbiologi dessförinnan låg i samma hus. Med Herman Lundborg som ledande namn. Skallmätningarna och klassificeringens högsäte. Så inte var Hitler och kompani först på in- och exkluderingens normaliserande scen. 

Att ens det minsta antyda att man skulle kunna skilja på vetenskaplig och ideologiskt-politisk rasism är i dagens Sverige fullkomligt otänkbart. I dag talas det högljutt om rasifiering och den så kallade hudfärgsvänstern med identitetspolitiken högt på agendan dominerar diskursen och det offentliga samtalet. Men i den forna apartheidens Sydafrika, ett av mina älsklingsländer, är rasbegreppet intressant nog officiellt och oproblematiskt. 

Jag stryker förbi legendariska Flustret. (Bilden.) En gång Lilla Fördärvet i studentmun. Men inte originalet jag beskådar, det huset brann. Det nyuppförda tycks mig som en exakt kopia av det ursprungliga.

Islandsbron med Fyrisån - tänk att få segla uppför densamma i en undervattensbåt, som Ulf Peder Olrog skaldade, undrar hur många litteraturstuderande som vet vem jag talar om - strömmande mot Mälaren under den. 

I ett hörn på andra sidan  bron rymdes en gång en bakficka med inte så blodiga priser. Där slank vi in för en kall starköl efter jobbet som vaktmästare på Ackis. Den sommaren, 1969, blev det många sådana om jag ska vara ärlig. Vi var ett muntert gäng i Akademiskas kulvertar, radikala studenter allesammans. Diskussionens vågor gick höga.

Ett av mina bästa sommarjobb, kanske det allra bästa. Med stor frihet. En chef som försvarade oss i alla väder. Aldrig senare mött hans like. 

Lärdomens stad. Den eviga ungdomens stad. Känslan, om den någonsin fanns, för Upsala är borta. De tjugo åren. Men att få komma till universitetet under det röda 68 med starka vänstervindar som skakade om den gamla byggnaden - oförglömligt! 

Ljusår, för att bruka ordet en andra gång, till dagens tillknycklade universitet. Med säkra rum och varningar innan något kontroversiellt sägs, så att inte de små liven blir förskräckta eller känner sig kränkta och trycker på anmälningsknappen.  Genusifiering och intersektionalitet. Hen och hens mormor. Herregud! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar