Sjuk eller dålig karaktär

”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför.” (Ludvig Holberg: Jeppe på berget, 1722)

Kikar förstrött, ”multitaskar” med datorn i knäet som vanligt, på morgonprogrammen i TV. Skiftar mellan SVT1 och TV4. Ljudet av. Ljud på när två män som presenteras som ”alkoholterapeuter” dyker upp i den senare kanalen. Mellan upprepade reklaminslag.

Beteckningen ”terapeut” är inte skyddad. Vem som helst kan titulera sig så. Det krävs ingen formell utbildning eller legitimation. 

Dessa två i rutan, varav en ”nykter alkoholist”, avslöjar genom sitt språkbruk den ideologiska hemvisten i den populära, nära jag skrev ”hegemoniska” Minnesotamodellen. Odiskutabelt axiom  för modellen är att alkoholism är en sjukdom. Och att den är obotlig. 

Alkoholismen liknas vid diabetes. Insulinsprutan, som du i detta fall bara måste ta, är AA-mötet. Regelbundet måste du söka dig till ett sådant. Särskilt när törsten trycker på. Men även annars. Som ”nykter alkoholist”. 

I Sandviken hette det om den som drack att han, sällan en hon, ”festade”. Min mamma, nykterist, konstaterade ”dålig karaktär” och att det uteslutande handlade om att ta sig själv i kragen. Rycka upp sig. Bli ”ordentlig” och ”skötsam”.

Jag har mer än en gång provocerande skrivit ”det är roligare att vara full än nykter”. Vilket alkoholterapeuterna inte skulle ha något att invända mot. Kopplat till dopaminet i hjärnan. Den hjärna som enligt dem är ”kidnappad” av beroendet. Utan att den återfås.

Jag vet att min mor var orolig över mitt ”festande” som började tidigt i tonåren. Men vi pratade aldrig om det. Det var väl för känsligt för henne att ta upp det direkt med sonen. 

Och det gick överstyr, som det alltid gör, förr eller senare. Först tar mannen supen, sedan tar supen mannen.

Jag har, det är nu många år sedan, under drygt fem veckor inifrån upplevt ett Minnesota-hem. Med ”tolvstegsprogrammet” som grund. Ett program utvecklat i Minnesota i USA. Därav namnet. Och mycket amerikanskt färgat. Flåshurtigt anslag.

När jag uppfattades som kritisk mot vad som försiggick mellan den insulära institutionens fyra väggar – radio, böcker och tidningar var strikt förbjudna, påverkan från omvärlden skulle hållas borta – genast extra fokus på mig. 

En välutbildad akademiker, med ordets gåva, bland alla ”a-lagare”. Skumt. Min terapeut dolde inte sin aversion gentemot akademiker, svårast ha att göra med, enligt honom. 

Inte lika lätt att ”hjärntvätta” dessa med den torftiga, antiintellektuella modellen.

Inget får ifrågasättas, ”analyseras”. Modellen måste i sin helhet ”köpas” rakt upp och ner. 

Stör inte ”behandlingen” med kritiska frågor om densamma. Det gör dig inte nykter. Tvärtom. Tänk inte. 

Misstänksamhet mot att jag fortlöpande tog anteckningar. Krävdes att få se dem. Hade hemmet hyst en Wallraff? Jag löste det genom att använda två olika block. Det med kritiska iakttagelser undgick ”terapeuterna”.

”Smygfascism under pedagogisk täckmantel” sattes som rubrik över en artikel jag efter utstämpling skrev i en av Hälsingetidningarna.

Hemmet, beläget på den hälsingska landsbygden, tackade blankt nej när tidningen erbjöd replik. Minnesotahemmen har, efter vad jag kan förstå, som princip att aldrig svara på kritik mot modellen och behandlingen. 

Allt sker i det fördolda. Utan att riskera utvärderas av en oberoende, utomstående granskare.

Hemmet vägrade att kommentera mina påståenden om att människor far illa, riskerar att knäckas psykiskt av terapeuter, som egentligen inte är några, och som tar till direkt kränkande beteenden när alkoholistens ”självömkan” med alla medel ska krossas.

Nota bene, utan att Jeppe därför blir nykter. 

Ett recidiv, att ”ta sig” ett återfall, hör nämligen till sjukdomsbilden. Inget att skämmas för. Det legitimerar fortsatt drickande. Om än med längre eller kortare uppehåll.

Och legitimerar alla de privatägda behandlingshem runt om i landet som skär guld med täljkniv (det offentliga bekostar många platser) på en ”behandling” som per definition aldrig kan lyckas. 

Välkommen tillbaka, du sjuke, för fem nya, dyra veckor om du tagit dit ett återfall!

Jag tror mer på min mammas modell. Ta sig i kragen. Rycka upp sig. Bestämma sig. Viljans makt, viljan att leva ett liv utan spriten. Om än i insikt att det många gånger är roligare att vara full än nykter. 

Så länge ruset varar. Viktig reservation. För det kommer alltid en baksmällan och ruelsens morgondag.

(Även publicerad på lindelof.nu 240209)