Bara ord

Vännen Gunnar berättar för mig att han på 1960-talet var kompis med Peter Weiss styvson. En gång hembjuden till Peter Weiss och hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss flotta våning invid Ulrika Eleonora kyrka på Öfvre (?) Östermalm. 

Han påmindes om detta när han läste om Weiss, mer en utåtblickande centraleuropé än regionalt inskränkt svensk till sinne och tanke, i min senaste bok Infall (2023).

Den i Babelsberg utanför Berlin födde Weiss, flydde 1939 med familjen undan nazisternas judeförföljelser, var till en början bildkonstnär. Vilket kanske inte alla vet. Jag har på Alte Nationalgalerie i Berlin fascinerats av målningar ur hans hand. 

Surrealistiskt anstrukna. Fängslande, om än svårtolkade i sin mångtydighet och symbolik. Men som man brukar säga: it´s in the eye of the beholder.

Jag vet inte om han fortsatte med sitt målande efter att han hade etablerat sig som en stor dramatiker på högsta europanivå. Med flera rent fantastiska verk. Mordet på Marat ett av dem. 

Och, icke att förglömma, hans magnum opus i bokens form, Die Ästhetik des Widerstands (Motståndets estetik). 

Alltför tidigt gick mannen, som fått flera gator och platser uppkallade efter sig i Tyskland, bort. Hjärtat för svagt för detta jordeliv. Hustrun, skicklig scenograf bland mycket annat, tror jag inte heller är kvar i livet. 

En efter en tar de farväl. De omistliga och oersättliga. Fattigare blir den gemensamma tillvaron. När eldar falnar.

Jag är ordmänniska. Inte bildmänniska. Även om jag är glad för att Gud gav mig skrivandets gåva, inser jag att bild slår ord. Mycket effektivare som påverkansmedel. 

När jag försöker mig på collage eller leker med att sätta pratbubblor på foton, typ John Heartfield och Jan Stenmark (utan att jämföra mig med dem, nota bene), antar jag att det påverkar mer än mina texter, mer direkt. Om man nu ens läser de senare, förstås... *

Som ung och långhårig, frontman i ett popband hemma i Sandviken, drömde jag, utan att förtälja det för någon, om att bli professionell musiker. Men vågade inte bejaka och förverkliga denna dröm. Bruket satt för djupt, disciplinerande och själen vingklippande. 

Först ett "riktigt" jobb för försörjningens skull, sedan allt som luktar roligt, icke tvång och arbetslinje. Det "onyttiga" som fritiden tillhör. Medan åren går allt fortare. Med dem det enda livet.

Så nu sitter jag här på ålders höst, på tröskeln till existensens vinter och det eviga mörker som därefter vidtar, med mina ord. Jag har inga andra. Och hur jag än försöker och står i för att försöka skriva målande, inte akademiskt torrt, inte blir det musik eller bilder. 

* Därav mitt intresse för den tankeprovocerande aktionskonstnären Joseph Beuys, hans interaktivt syftande konst. 

Foto: Foursquare