För det mesta försöker de glada, nojsande Adam och James Price dock undvika att "hänga av" Utkantsdanmark (det vill säga allt utanför København för en äkta eller oäkta huvudstadsbo). Och de är faktiskt mycket populära i de rödvita stugorna.
Till och med jag, som aldrig lagar mat och inte är ett dugg intresserad av recept och kokböcker, sitter som klistrad. Småmysande, ofta fnittrande åt hur de håller på.
Ur ett avhängningsperspektiv: vad i hela friden skall man då säga om Aris Fioretos Vatten, gåshud: ett otal ord om romanen (2017)?
Redan titeln, hur kunde Fioretos, eller vem nu den skyldige är, kläcka ur sig en sådan stoppsignal som lätt kunde få även en akademiskt skolad att kasta in handduken och snabbt leta fram en Mickey Spillane med högbystade bombnedslag och järnhårda kisar.
Nå, mödan är mödan värd. Eller tvärtom. Inte bjuder den klassiskt högt bildade Fioretos på någon lustläsning. Men jag ger mig inte. Mot nästa sida, Ekstrand!
Jag har ända sedan mitt läsande liv tog ordentlig fart, snart var jag en bookaholic, i Upsala hösten 1968 nämligen haft svårt för att inte läsa ut böcker. Det känns, egendomligt nog, fel om jag skulle göra det. Arvet från Bruket, måhända. Fabriksmänniskans burden. Även min.
Man skall inte smita undan en syssla. Utan "jobba" klart. Flinkt arbete, i detta fall läsande, leder snarast till vilan. Fördömd vare latoxen Kronblom där på sofflocket.
Jag har börjat släppa på vanan. Men ”plikten”, hur underligt det än låter i detta fall, sitter i ryggmärgen. Jag fastnar hur som haver vid ett resonemang hos Fioretos om maneter.
"Apropå det, och ingenting." Som en tankspridd, minst sagt uttråkad, föreläsare i Upsala brukade muttra, närmast för sig själv med ryggen mot det förbryllade auditoriet.
Häromdagen, innan jag för tredje gången njöt av Dubbelsvindlarna på SVT Play och exteriörer från Calmar, såg jag den på Fårö inspelade filmen Bergman Island. Lika upphetsande som den navelskådande dämonregissören. Förlåt alla dyrkande bergmanfans.
Skillnaden mellan olika typer av maneter reds ut. Filmens behållning. De två olika typerna, osäker på om det gives flera, skulle enligt filmen vara relaterade till norra och södra Gotland. Se för guds skull upp för brännmaneter om du likt Lundell tänker kyssa havet!
Om dessa rara klumpar nu finns utanför norra Gotland eller Sudret. Jag förblir osäker, minns inte riktigt vad filmen därvidlag kom fram till. Spelar roll.
Det är väl närmast en sådan, föreställer jag mig, Sylvia Plath (författaren till Glaskupan) använde som metafor när hon skulle likna sin relation med modern vid något. Modern "klibbade" som en efterhängsen manet, trots det stora avståndet geografiskt dem emellan.
Och dottern, liksom tyvärr många döttrar enligt min erfarenhet, förmådde inte att göra sig fri.
Sylvia bodde i England, hennes dagars upphov i USA, men klibbandet dämpades inte. Dottern blev aldrig fri. Navelsträngen klipptes inte av. Det påminner om Jelineks sadomasochistiska Pianolärarin
Moderns klor i den vuxna dotterns rygg, den förra som likt en vampyr suger näring ur den senare.
Huruvida Plaths modersmanet hade en inverkan på att dottern tragiskt nog tog sitt eget liv, det har jag ingen aning om.
Och bada i havet har gjort för sista gången. Oavsett om där lurar brännmaneter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar