Bara en mor?

Helt överraskande överlämnas till mig ett svartvitt foto. Ett klipp ur en lokaltidning, fångande min mor från andra halvan av 1970-talet. Svårt att utläsa exakt datum när fotot togs. I samband med att hon avgår som ordförande för Husmodersföreningen i Sandviken. 

Efter sexton år. En mycket uppskattad ordförande, dristar jag mig till att våga tro. Avtackades med blommor, pengar och kör som framförde hennes älsklingssånger. Framgår inte vilka det var. 

Jag studsar till. Eftersom jag inte har så många fotografier på den kvinna som födde fram mig samma år som hon fyllde trettioåtta. Lars Gösta som gossebarnet - tack och lov utan det bindestreck som fadern från Norduppland önskade trycka dit - döptes till, var en sladdis.

Ett foto från 1961. Samma år som mamma fyller femtio. Och en lokaltidning, torde vara husorganet Arbetarbladet, mamma var en lojal socialdemokrat i ur och skur ända till sista andetaget, som speglade henne i ett reportage. 

Den samhällsengagerade kvinnan med alla uppdrag. Barnavårdsnämnden, kyrkan, socialdemokratiska kvinnoklubben, Föreningen Norden, Barnfilmsklubben, husmodersföreningen. För att nämna några. Många järn i elden, som smeden sade. 

Att hon har hårdbantat framgår tydligt av 61-fotot. Fick för sig att hon radikalt måste gå ner i vikt. Inte ser hon glad ut, efter att ha plockat bort åtskilliga kilon. Spända anletsdrag. Som om hon gjort en kraftansträngning. 

Det foto som jag nu plötsligt har i min ägo: Jag känner inte igen mamma. Jag kan inte utröna vad ansiktet säger. Jag betraktar henne vid sidan av den tillträdande ordföranden. 

Har hon börjat märka av den kräfta, det hette så i Sandviken, som på 80-talet tar hennes liv? 

I dödsögonblicket satt jag vid hennes bädd på lasarettet i Gefle. Åkte i ilfart upp från Öregrund den ljusa sommarnatten. Efter att de ringt från sjukhuset. 

Fanns med henne som jag lovat några månader tidigare. Sista natten, juninatt blir aldrig av enligt skalden, var hemsk. Många plågsamma timmar innan döden inträdde.

En mor är inte "bara" en mor. Hon är mer än så. En kvinna med ett eget liv. Bortom man och barn. Svårt för ett barn att erkänna. Kanske särskilt modersbundna, symbiossökande söner. Ta Elvis och hans dyrkade Grace. Kvinnan som var och förblev nummer ett i hans liv. 

Just nu på Netflix visas filmen om honom där den livsbestämmande relationen med den vodkapimplande modern blir tydlig. Hur döttrar har det med sin moder, vågar jag inte uttala mig om.

Kanske därför fotot inte släpper mig. Kvinnan på fotot är inte "bara" min mamma. Hon är något annat. Något mer. Livet med mig och pappa berättar inte allt om henne.

Hur leva utan och bortom moderns ansikte? Kanske det som det handlar om. Det svåraste. När ensamhetens mörker saknar en strimma av ljus.