Utopisterna på Böda camping

Snacka om reselängtan hos gubben Ekstrand! Han kan knappt bärga sig. 

I februari tar vi in på hotell Continental utmed promenadstråket La Rambla i Barcelona, hotellet där George Orwells ande smyger genom rummen. Och där han, antistalinisten, började skriva Farewell to Catalonia. 

Inbördeskriget i Spanien 1936-1939, Orwell deltog som frivillig och sårades, lockade till sig stridsberedda från hela världen. Till försvar för den folkvalda republiken. I medvetenhet om att Hitler och hans bruna anhang lurade i bakgrunden. 

Republikanerna var inga utopister. Om någon var det, så fanns han på andra sidan. Fascisten Franco. Med sin svarta utopi om det konfliktfria samhället, befriat från klasskamp och annat otyg. Vilket  förutsatte att han utan att tveka dödade landsmän som inte ställde upp på utopin. 

Höll enträget på ända tills han äntligen dog 1975. Minst ett par hundra tusen föll offer för Franco. Massgravar upptäcks nästan varje dag.

I en av sina essäer, i samlingen Som jag behagar i svensk översättning, dekonstruerar Orwell utopibegreppet samtidigt som han gör upp med föreställningen om lycka som ett allena saliggörande mål för vår strävan. 

När jag på  Netflix ser den amerikanska filmen Don´t Worry Darling om samhällsexperimentet Victory i öknen - vilande på premissen du kan bara få trygghet om du glömmer allt vad frihet heter, en luftkonditionerad mardröm för att citera Mailer - löper associationen osökt till Orwell.

Han som också skrev 1984 och Animal Farm. Medveten om det totalitäras frestelser, den dogmatiska vänsterns, och faror för oss som inte frestas.

Samtidigt associerar jag till Lars Gustafssons utopikritik i Bilderna på Solstadens murar. Hans uppgörelse med utopisten Campanella. Ja - med allt utopitänkande som aldrig bör lämna ritbordet. Aldrig försöka omsättas i verkligheten. 

Jag må vara "händig", som de välanpassade sa i Sandviken under min uppväxt. Sanningen är att ofta begriper jag mig heller inte på mig själv.  Häromkvällen fick jag för mig, fråga inte varför, att slå på TV9 och reality-tv, närmare bestämt om semesterlivet på Böda camping. 

Jag mäktade se en halv minut ungefär. Sedan gick det inte längre. Fasan för stor. 

Om jag får fortsätta att vara händig ser jag en likhet mellan samhällsexperimentet i öknen och Böda. Även om de slätansiktade Barbiedockorna i det förra fallet saknas på campingen bland grillar och husvagnar. 

Men gemensamt detta att försöka praktisera ett ideal. Bortom det prosaiska liv vi i vanliga fall lever. Slutsatsen blir märklig: de i Böda är de sanna utopisterna. Smaka på den, campare och andra.

Ett tillägg: om dessa campare, kanske gör de sig till och håller på framför kameran, kanske leker de amatörskådespelare, vad vet jag, är mina landsmän - då förstärks mina redan starka emigrationsplaner. Jag har inget gemensamt med dem. Det bara är så.

FOTNOT. Jag läser just nu Ingrid Carlbergs Marionetterna: Världen som politisk teater. Om Lenins utopi, den kommunistiska världsrevolutionen.