Jag skrev en gång en text om Enslingen på Österlen, som han faktiskt läste. Berömmet återger jag inte. Den ingick i en samling texter under rubrik "...min dyra älskade Mamma!" Fyra postmodernister: Beckett, Bukowski, Lundell och Welin.
Det inledande citatet, det valda mottot för textsamlingen, tror jag hämtades från Almquist.
Det genomgående temat, den röda tråden, var söners saknad efter modern, död eller levande, och hur det kommit att prägla samma söners (skapande) liv. Lundell ett av mina cases, som det heter på vetenskapsspråk. Jag lekte med begreppet post-modern(ism).
Hemskt nog tog jag med mig texterna till konferensen Kvinnovetenskapens vadan och varthän i Göteborg 19-20 april 1996. Fattar inte varför jag åkte. Främst var det nog för att träffa Gert, vän och förläggare. Och flanera i Göteborg, långt innan staden förfulades av norrbaggen.
Jag minns hur de akademiska feministerna, jag tror jag var ende karlslok på plats, betraktade mig med kalla ögon. Ingen växlade ett ord med mig. Jag, oskyldig som ett lamm, var paria. Jag pep iväg ganska så kvickt. Med svansen (sic!) mellan benen? Nja.
Nästan lika kalla ögon som hos de beslöjade kvinnorna på tunnelbanan i Kairo när jag råkade kliva på en vagn avsedd uteslutande för kvinnor. Ekstrand, klavertrampens mästare. Jag brukar, inte för inte, kalla mig själv Kungen av Bälgien. Ständiga fadäser.
Inte undra på att min stora favorit bland författare heter Thomas Bernhard. Porträttören av anti-hjälten som idealtyp.
En gång menade jag apropå Lundell att man bara kan förstå hur bra han är om man lyssnar på andra svenska musikanter, i jämförelsens sken lyser han. Jag vet inte om jag står fast vid det. Texterna kanske håller än idag. Det kan jag inte bedöma. Jag är inte uppdaterad.
Men när han plötsligt häromdagen hördes i P4 Plus tyckte jag att han, ylande som en skadeskjuten hund, lät som en sämre kopia av Neil Young eller Bob Dylan. Stängde av.
Häromdagen gick sorgligt nog trummisen, den störste (!) sandvikaren av oss alla, Ingemar Dunker bort. Han, som enligt Mr Blues, Roffe Wikström, i början av karriären slog så hårt att det "kändes obehagligt". Ingemar lirade med Lundell, turnerade och spelade in skivor.
Bland skivorna lp:n Längre Inåt Landet som jag minns som rasande bra. Inspelad i England.
Varför Lundell kallade Dunker "Sture" vet jag inte. En gång skyddade den storvuxne Lundell när han trakasserades och kunde åkt på spö av raggare.
En annan gång hämtade han upp Lundell, tog honom resolut i kragen, när Lundell var på väg ställa in en spelning för att istället titta djupt i glaset: "Nu kommer du, det här är mitt jobb!" Ingemar köpte inte dumheten att en inställd spelning också är en spelning.
Arbetarbladet 7 januari: "Farväl Ingemar - det blir en tystare stad utan dig." Sant. Vem ska nu döna i Viken?
Vila i frid, Ingemar!
Foto: P4 Gävleborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar