Borgen i dansk tv blev en gigantisk tittarsuccé. Även på vår sida Sundet. Måhända kanske en smula oväntat beaktande ämnet. En dramatisering av intrigerna och maktkamperna i Snapstinget i København, framförallt turerna bakom stängda dörrar.
Tittaren som flugan på väggen? Inblicken i hur folkvalda beter sig när de allmänna valen är förbi. Allt valfläsk i soptunnan. Men inte är det så dejligt som dansken säger att följa detta agerande.
Som ung och grön, uppvuxen med en idealistiskt lagd socialdemokratisk mor som inte skulle drömt om att sko sig på sina uppdrag i det allmännas tjänst, trodde jag att politik inte var så - vad skall jag säga? - smutsigt.
Men själva skulle väl yrkespolitikerna hävda att man måste kompromissa och bedriva kohandel för att åstadkomma resultat. Att de bara följer spelets regler. Glöm ideologi och partiprogram. Högtidstal och utfästelser. Löften och snicksnack.
Man "måste" vara realpolitiker, annars bli man inte gammal i gamet. Pragmatikens hegemoni.
För en vecka sedan började jag se den norska tv-serien Makten på SVT Play. Ett strå vassare än Borgen. Det är en sådan där sällsynt serie om vilka jag brukar stöna: varför kan de inte lägga ut alla avsnitten på en gång! Intet är som, i detta fall, väntans tider.
Finns det någon norsk Bæhrendtz att klaga hos? Men kanske är det SVT jag skall ge mig på.
Roligt gjort. Utspelar sig från mitten av 70-talet och framåt. Inspelad 2023. Inget produktionen försöker att dölja. Det förekommer mobiltelefoner och annat ur vår samtid. Konstigt nog stör det inte.
En återkommande kommentator som bryter händelseförloppet förlänar serien en metanivå. Brechts Verfremdung. Framkallar produktivt tvivel: är det fiktivt eller inte? Kommentatorn ställer samma fråga direkt till kameran, till oss som tittar.
Porträttlika skådespelare. Lätt att se Reinulf Steen, Gro Harlem Brundtland (i de två första avsnitten mycket positivt framställd, politiskt oskuldsfull), landsfadern Einar Gerhardsen, den saktfärdige Trygve Bratteli och de andra lusekofttopparna framför sig.
Nyttigt att få en repetition av modern historia. Angeläget, inte bara för norrmän. Reflektions-väckande.
Oljefälten i havet. Kampen mot utbyggnaden av älvar. Den framväxande miljörörelsen med de unga i spetsen. Som de norska socialdemokraterna, skuggade av mäktiga betong-LO, har svårt att förhålla sig till.
Jobben framför allt! Den heliga arbetslinjen. Då som nu.
Jag associerar till Vietnamrörelsen i Sverige, som S hade stora problem med. Togs på sängen. Och där, bland de unga krigsprotesterande demonstranterna, fanns idealisterna!
Kalla kriget. CIA har ett finger med i spelet. Intet nytt under solen. Ta Nato och Ukraina idag. USA:s förödande inflytande.
Winston Churchills yttrande blev en klassiker: "Demokratin är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra."
När jag ser Makten, tänker jag som så många gånger förr: Mammas socialdemokrati är död. Det handlar ju om Arbeiderpartiet i Norge.
Ännu mer tänker jag: man kan sätta likhetstecken mellan (formell) demokrati och parlamentarism. Men inte är parlamentarism detsamma som folkvälde. Därför röstar jag inte, heller inte gjort på en herrans massa år. Inte legitimera detta politiska vanstyre bortom insyn!
Kanske var partierna medlemsberoende folkrörelser på 70-talet. Men definitivt inte nu. Finansieras via skattsedeln. Liksom i Borgen speglas symbiosen mellan mainstream media och rikspolitikerna. "Klägget" sa väl Juholt från Oskarshamn. Folket är frånvarande.
Och var är de som påminner om min mamma? Reinulf Steen försökte kanske hålla den röda arbetarrörelsefanan högt, ett slags motsvarighet till nämnde Stefan Juholt, men kämpade med spritdjävulen. Det förtiger inte serien.
Jag kunde knappt bärga mig till idag för tredje avsnittet. 12 veckor framåt rullar serien, varje onsdag. Tolv! Det är till att hålla en obotlig tv-serienörd på halster. Kaffet färdigt. Nu se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar