Vipeholm och folkhemmet

Landsfadern Per Albin Hanssons fagra tal om det svenska folkhemmet är ofta citerat. Den klasslösa, harmoniska bilden av Sverige som en enda stor familj där alla utan undantag får rymmas. Starka som svaga. Folkhemmet känner inga "kelgrisar".

Häromkvällen såg jag filmen Sockerexperimentet (2023) på SVT Play om anstalten Vipeholm. Människor kategoriserade "sinnesslöa" förvarades under förhållanden många gånger mycket sämre än hur vi behandlar djur. 

Mellan 1935-1970 inhystes flera tusen människor där. Journalisten Thomas Kanger har skrivit om Vipeholm i Idiotanstalten: reportage om ett brott (2021). 

Boken är försedd med en stark titel. Men den träffar mitt i prick. 

Dåvarande Medicinalstyrelsen kom på att man måste göra något åt den utbredda, dåliga svenska tandhälsan. Man ville vetenskapligt säkerställa att det föreligger ett samband mellan sockerintag och karies. 

Inte bara tro att det är så. Utan bevisa med "vetenskapliga" metoder. 

På Vipeholm fanns ett "material", jo, man använde den avhumaniserande beteckningen, som kunde brukas i ett "vetenskapligt försök". Vad kunde väl vara lämpligare än att göra det?

Godis stoppades i de intagna. Vare sig de ville eller inte. Mycket godis. För att undersöka om det ledde till karies. Och, simsalabim, så kunde man bevisa att det förelåg ett samband. De intagna drabbades av många hål i tänderna av allt socker. 

Ofta skadades tänder så illa att de måste dras ut. Men det stannade inte därvid.

Mellan 1941-43 dog mer än 200 patienter på Vipeholm, många av näringsbrist som en följd av "experimentet". Men vetenskaplig forskning kan inte ta några medmänskliga hänsyn, hördes det från de välutbildade "experterna". 

Och Medicinalstyrelsen drev på. (Per Ragnar lysande som iskallt överkucku, snarlika Goebbels.) Projektet måste bara fortgå. Folkhälsans värnande krävde det. Några tvingades, om så ofrivilligt, offra sig för det allmännas bästa. Utilitarismen som statsideologi.

Jag skräms av forskarnas och läkarnas villighet att utsätta maktlösa, inlåsta människor för denna utstuderade grymhet. Associationen går osökt till Nazityskland och eutanasiprojektet med vitrockar villigt tjänstgörande. 

I filmen är det en, säger en, kvinnlig läkare, som vågar protestera. Hon säger till slut upp sig när hon inte står ut längre.  

Men de andra, kollegerna, vägrar inte, de jamar med. Tiger, samarbetar lojalt med staten. Lyder påbud uppifrån utan att ifrågasätta rimligheten.

I Sverige, som ville framstå som allas trygga hem, kunde alltså detta pågå. En dold historia, ett skammens kapitel. Jag är osäker i skrivande stund på om staten har gjort avbön, bett om ursäkt. Tror inte det.

Den brutala, närmast patienthatande attityden - minns Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet  - hos personal mötte jag själv på Ulleråkers stormavdelning när jag jobbade där några dagar sommaren 1970. 

Jan Myrdal tyckte aldrig om att man drog fram föräldrarnas elitistiska syn på dem som enligt paret Myrdal av olika skäl inte passade in i välfärdsprojektet. 

Men nog var deras uppfattning att det fanns de som definitivt inte hörde hemma i den moderna välfärdsstaten, i "folkhemmet".

Hur "sorteringen" och "behandlingen" går till idag behöver klargöras ur ett kritiskt perspektiv. Vad berättar alla neuropsykiatriska diagnoser som åsätts barn? ADHD, damp och allt vad de heter. Har anstalten flyttat ut i samhället?