Tjugondag Knut ska granen, enligt urgamla svenska traditioner som naturligtvis bör vårdas, ut. I mitt fall den lilla, barrfria plastgran som under många år vid juletid lyst upp vardagsrummet. Nå, jag hade förvisso även den elektriska ljusstaken i köksfönstret detta år.
Ganska så stort format. Brun i trä. Stilig, om jag får säga det själv.
Men den stoppade jag undan flera dagar före tjugondag Knut. Trycket från grannarna på holmen upplevdes som för starkt. Jag noterade ju att ur deras fönster försvann plötsligt stakarna en efter en utan att jag hann uppfatta när det skedde. Mörker ersatte.
Jag till och med stötte på stressade, julen avvecklande, grannar i trappuppgången, kånkande på överfulla kartonger. Julprylar så in i baljan. Och mer därtill. Inte min spartanska modell. Jag försökte skoja: "Stopp där! Halt! Ni bryter mot traditionen." De skrattade inte.
Inte kunde jag behålla min stake under rådande omständigheter. I Sandviken lärde jag mig redan i koltåldern den för avvikelser varnande, retoriska undran: "Men, vad ska folk säga!"
Julgransplundringen detta onådens år 2024 är jag ende inbjudne gäst till. Det stör inte ensamvargen som för länge sedan slutade att söka sin flock. Men som minns en plundring i avlägsen barndoms kvarter.
Modern i den plundringsarrangerande familjen hade gjort så fint, förberett med fiskdamm, silver eller guld i rockärmen och allt som hör till enligt konstens alla oskrivna regler.
Ingen av alla de inbjudna bruksungarna infann sig. Inte heller jag, till en början. Fråga mig inte varför. Jag minns ärligt talat inte. Har väl förträngt. Min mamma tjatade med sträng röst på mig att gå. Hennes hjärta klappade för alla medmänniskor. Särskilt för "de små".
Jag gav till slut efter. Lufsade vattenkammad iväg. Det var bara ett par huslängor bort. Gruvade mig. Samtidigt som jag skämdes över att jag hade tänkt utebli.
Den ende som ringde på dörren. Översvallande mottagandet. Och så väntade fiskdamm, silver eller guld i rockärmen samt en vit papperspåse, rikligt fylld med gotta från Konsum. Underligt nog smakade inte hallonbåtar, punschpraliner, lakritspipor och annat i påsen.
Försökte mata Sussi som ruskade på huvudet. Trugade. Men hon ville inte ha. Annars en riktig sockerråtta, den jycken.
Snart är granen med invikta grenar nedknölad i sin slitna låda för att förpassas till garaget. Om holmens infödingar kikar in så kommer de inte att upptäcka några julpryttlar hos gubben Ekstrand. Tur det. För vad skulle folk annars säga!
Bild: Jula
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar