Decennieskiftet 1989-1990. Min adress: 100 Banks Street i Cambridge, Boston. Inte långt från universitetet. En fem veckor lång vistelse för att "hämta inspiration och uppslag" som jag uttryckte det i en intervju med studentradion på den högskola som betalade min vistelse.
Utan att kräva någon redovisning. Kanske glada bli av med mig för ett tag. Men det är klart, ett välkomstbrev från Harvard Business School gjorde sitt till. Den möblerade trerumslägenheten svindyr, slukade mer än halva summan jag kvitterat ut.
En kylig vintereftermiddag sökte jag mig mot Harvards sociologiska institution för att deltaga i ett seminarium med Richard Hackman som huvudattraktion. Den framlidne Hackman, då känd organisations- och ledarskapsforskare.
Seminariet inleddes med te och småprat. Hackman slog sig ned bakom ett bord, lättade på slipsen, sparkade av sig skorna. Inte kändes det direkt som ett seminarium på ett elituniversitet.
Han var på väg att avsluta en internationell studie av hur man leder symfoniorkestrar. Världsberömda dirigenter. Herbert von Karajan och andra big shots.
Hackmans rekommendation slog direkt an på mig som sysslade med ledarskap som föreläsare och forskare: "Om ni skall studera ledarskap i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter!"
Sympatiskt, avdramatiserande. Jag har citerat det många gånger. Överfört det på hockeylag och andra typer av organisationer. Lyssna efter hur det låter. Romantisera inte fenomenet ledarskap. Sätt inte någon på piedestal. Varken lärare eller coacher.
Inte visste jag mycket om Leonard Bernstein. Annat än att han kunde räknas in bland de verkligt stora, dem som Hackman stött på i sin forskning. Skrev musiken till musikalen West Side Story.
Jag såg om julaftonen, innan det som vanligt var dags för Kalle Anka och hans vänner att hälsa god jul i SVT, den mer än två timmar långa filmen Maestro (2023) på Netflix om Bernstein och hans hustru Felicia Montealegre.
Hon begåvad skådespelerska som hamnade i skuggan av sin geniale man. I samma situation som andra kvinnor som levt med uppburna konstnärer. Lee Krasner med Jackson Pollack. Marie Triepcke med Søren. Den sistnämnda bröt upp från dansken, för Hugo Alfvén.
Han var notoriskt otrogen. Gjorde henne illa med oupphörliga snedsteg.
Som Bernstein med Felicia. Lägg till att han var bisexuell. Nå, hur "låter" filmen? Jo, nog är den något av ett mästerverk, "avlyssnad" med neutral blick. Men jag finner inte mig själv i personen Bernstein.
Identifikation krävs, åtminstone i någon mån, för att jag skall bli berörd. Kanske är jag inte man (sic!) att uttala mig om eventuella likheter. Vi män är ofta blinda för sidor hos oss själva. Jag utgör inget undantag. Men jag får heller inte fatt i sådana sidor med hjälp av Bernstein.
Jag minns inte om den karismatiske Bernstein var en av Hackmans studerade dirigenter. Det skulle inte förvåna mig. Oerhört dynamisk och utlevande när han dirigerade, gav allt och mer därtill. Och nog lät det framförda förbaskat bra. Ingen tvekan om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar