En senvinterdag för flera år sedan i Berlin. Under ett av mina många uppehällen där de senaste decennierna. Jag får plötsligt för mig att ge mig ut på en söndagsutflykt med hjälp av stadens utmärkta kollektivtrafik.
Mål halvön Schwanenwerder som löper ut i Wannsee och Joseph Goebbels adress. Ett prestigelöst, tämligen anonymt hus, inget som upplyser om att Tredje rikets mäktige propagandaminister bodde här. Många har säkert passerat utan att veta det.
Ingenting som hus betraktat i jämförelse med grannens i iögonfallande schabrak, omtalat på sin tid för sin avantgardistiska arkitektur. Granne till Goebbels den av regissörer hett efterfrågade tjeckiska skådespelerskan Lida Baarová.
En av Goebbels - kallad ”Bocken i Babelsberg” (filmstaden) - alla erotiska erövringar. Men med en avgörande skillnad. Djupt och ohjälpligt förälskad ville han bryta upp från hustrun Magda och dela sitt liv med den undersköna aktrisen.
Han föreslog att han skulle utnämnas till ambassadör i Japan. "Chefen" satte bestämt p för det. Efter att ha uppvaktats av Frau Goebbels. Och han behövde förstås den retoriskt skicklige doktorn, som han alltid titulerade honom, Goebbels.
Jag passerar till fots, efter att ha klivit av vid station Wannsee, utomhusbadet på den långa vägen ut mot Schwanenwerder. Stannar till. Populär badplats för berlinarna, det brukar råda svår trängsel på stranden under varma sommardagar. Men ännu inte säsong.
En småkylig vind susar i trädkronorna. Jag huttrar. En egendomlig, diffus känsla som tenderar mot uppgivenhet smyger sig på. Jag kan inte exakt sätta ord på det. Att det är som om det aldrig har hänt, nazismen?
Livet går vidare. Världen har inte rubbats. Den har inte tagit lärdom. Primo Levis spontana reaktion när Auschwitz befriats av Röda Armén och han har undgått att dödas. Det är natt på den polska landsbygden och alldeles tyst. Världen sover fridfullt under stjärnklar himmel.
Tillbaka till Wannsee-badet. Nya dopp väntar till sommaren. Varför uppsöka, som Ekstrand ständigt gör, de förfärligas adresser när allt ändå är efteråt? Till vilken nytta?
Vad gäller nazitoppens bostäder, med ofta smutsig konfiskeringshistoria, förknippar jag Goebbels främst med det pampiga huset i Bogensee, 15 kilometer från Berlin.
Zarah Leander inbjuden som middagsgäst där en gång. Klumpigt förförelseförsök från värden i kandelabrars sken. Att han avvisades glömde han aldrig.
Krånglade när Leander ville ha ut delar av sitt gage i dollar. Dessutom hade hon mage att vägra bli tysk medborgare! Han försökte på olika sätt att hämnas nesan.
Huset har under många år varit till salu. Ingen spekulant, vad jag vet. Varför? Spökhus? Med Goebbels ande dröjande sig kvar i rummen? Jag har aldrig varit där.Till skillnad från YouTubers som lämnat bevis för det på nätet.
Jag är inte ensam om att söka efter … ja, vad? Egentligen?
Det imposanta huset i Wannsee med storslagen utsikt mot vida vattenytor, där konferensen om den ”slutgiltiga lösningen” arrangerades, har jag besökt.
Underlag för sammankomsten, som hölls liksom i skymundan, Reinhard Heydrich satt ordförande, Adolf Eichmann sekreterare, den mycket noggranna, summerande bokföringen av alla judar i Europa.
Med syfte att samtliga skulle förintas. Systematiskt. Rationellt. Organisatoriskt planlagt. Inget slarv. (Se Zygmunt Baumann: Auschwitz och det moderna samhället, 1994, där han kopplar förintelsen till modernitetens instrumentella projekt.)
Det är som om det inte handlade om människor. Som om konferensdeltagarna likgiltigt, samtidigt övertygade om förintelsens nödvändighet, pratade om något annat.
Utmed S-Bahnlinjen med ändstation Potsdam ligger Grunewalds station. Varifrån godstågen österut avgick med sin mänskliga last. Från Gleis (spår) 17.
Ingen av talrika åskådare, de facto ögonvittnen, under tvångskommenderingen till perrongen lyfte ett finger för att undsätta de deporterade. Ingen protesterade. (Och efter kriget hade ingen varit nazist, enligt dem själva ... I själva verket offer.)
20 januari 1944 dagen för Wannseekonferensen. Ingen slutgiltig punkt sattes där. "Lösningsfilosofin" fann nya bärare. Rwanda. Balkan. Nu i dessa dagar Gaza. Etnisk rensning. Så uppmaningen ”detta får aldrig hända igen”betydde absolut ingenting.
Kanske detta jag känner ståendes där vid den tomma badplatsen invid sjön. I småkall vind. Orden har lämnat mig. Förklaringarna. Teorierna.
Foto: Goebbels hus, Schwanenwerder (Deseret News).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar