Hotellsociologen Ekstrand

"Svenskar är förbannat trista." (Evelyn Waugh)

Från en naturvetenskapligt lagd kompis som avsåg att läsa till läkare fick jag oombett höra vad denne tyckte om mitt val av ämne, sociologi, att starta med på Uppsala Universitet hösten 1968: "Studiet av hur man kliver på och av en spårvagn." 

Alltså något trivialt, inget att syssla med för ett ämne som strävar efter att framstå som seriöst i tunga akademiska sammanhang. 

Bortsett från den djupaste okunskap, förvisso även hos mig innan jag blev förtrogen med ämnet, greps av dess relevans och yttersta vikt för mitt allt radikalare samhällsintresse, så bör man inte fnysa på näsan åt studiet av det till synes triviala.  

Det är meningsbärande. Bortom Gallup-undersökningar, med tvivelaktigt sanningsvärde, avslöjar sig människor ogarderat genom sitt beteende, spårvagnsresenärer såväl som icke spårvagnsfrekventerande. Bara att hålla korpgluggarna öppna. Typ en gränsvakt i forna DDR.

En insikt jag nåtts av eftersom jag ganska ofta kvartar på hotell (Jean-Paul Sartre gjorde det permanent, efter vad jag förstått). Vilket osökt inbjuder till observationer av mänskligt varjedagsbeteende. Deltagande studier på vetenskapsspråk. 

Kulturella jämförelser, jag syftar då främst på erfarenheterna av tyska hotell, är belysande. Framför allt från och till i mer än trettio år i Berlin. Under de senaste vistelserna på akademikerhotellet Seminaris i stadsdelen Dahlem, där Freie Universität är beläget.

Tillåt mig exemplifiera och i god akademisk anda visa på evidens (jojo, ett och annat har fastnat efter upsalakurserna i vetenskaplig metod).

Träder du (i Tyskland säger man för övrigt absolut inte du utan Sie!) in i en hiss på ett tyskt hotell så förväntas du artigt hälsa på den eller dem i hissen. Liksom man artigt hälsar när man anträder eller lämnar en frukostmatsal på ett hotell i samma land. I Sverige hälsar man inte. 

Den som i likhet med Ekstrand gör det betraktas antingen som full eller inte riktigt klok. Genomsnittssvensken är lika charmig och öppen som en rauk på Gotland.

På ett svenskt hotell respekteras inte den för ordningen och trevnadens skull nödvändiga köprincipen vid frukostbuffén. Det ageras som om maten kan ta slut vilken sekund som helst. Som på en sjunkande båt med få livbåtar. Rädda sig den som kan. Din död, mitt bröd. 

Armbågar fram. Jag säger bara: Brynäs-Berra, tuffa backen Simon Bertilsson, släng dig i väggen. Här skulle du inte ha en chans.

Apropå bröd så breder den svenska normalgästen detsamma, naturligtvis utan att skynda sig, på den plats där samma bröd har ställts fram. Döv och blind för omvärlden. Samme gäst tar inte hänsynsfullt och civiliserat med sig smöret till bordet och breder sina smekor där. 

Jag kunde fortsätta redovisa mina observationer som förtjänar generaliseras till varjedagsbeteenden även utanför hotellvärlden, men stannar här. Slutsats: vi kunde faktiskt underlätta livsdagen för varandra, göra den trivsammare och smidigare med enkla medel.

 

Det handlar inte om hyfs som ett självändamål. Sådant ligger inte för bruksgrabben från Sandviken. 

Istället för att socialt anpassa oss, beter vi oss som primitiva grottvarelser. Socialt lomhörda. Johan Asplund, sociolog nota bene, skrev fyndigt om fenomenet social responsivitet. Här lyser den med sin frånvaro. Avslutningsvis: det triviala bär vittnesbörd. 

PS. Varför tillåts, vad berättar det om vår samtid, osnutna elever sitta med huvudbonad på i klassrummet? En gammal stöt bara undrar.

Foto: Matsalen, Hotell Savoy i Malmö. Varje kväll åt inspelningsgänget bakom Kvarteret Korpen middag där.